Den äldre kvinnan vände sig mot Robert och sa ord som gav honom rysningar längs ryggraden: “Idag blir en vacker och solig dag. Vi har gott om tid att göra något tillsammans”. Robert reste med tåget en stilla onsdag och vagnen var inte trång. En äldre kvinna steg på och slog sig ner bredvid honom, tydligt på väg till sin kolonilott, precis som Robert och många andra i kupén. Minnen av hans avlidna hustru sköljde över honom. De brukade åka tillsammans till sin odlingslott, men efter hennes sjukdom hade han undvikit platsen, hemsökt av ensamhet och melankoli. När tåget stannade på stationen vände sig den äldre kvinnan mot Robert och yttrade ord som gav honom rysningar: “Idag blir en vacker och solig dag. Vi har gott om tid att göra något.” Det var exakt de ord hans fru brukade säga. Överraskad nickade han, och de började samtala om årets magra skörd, om den tuffa vintern och sina hopp för kommande år. När de kom fram till busshållplatsen blev Robert förvånad att han aldrig mött denna kvinna förr. De promenerade en stund tillsammans, sedan gick de åt varsitt håll. När Robert nådde sin lott såg han hur ogräs tagit över under hans långa frånvaro. Trots det hade samtalet med kvinna på tåget lyft hans humör och han kände sig inspirerad att utforska platsen igen. Med nyfunnen energi började han rensa och gräva i landen. Nöjd av att se den svarta jorden beslöt han att inte sälja lotten för tillfället. Han njöt av pausen på en bänk med smörgås och te. Synen av hans favoritblommor i vinden och de mogna äpplena från sitt nya träd väckte glada minnen. Roberts sinnesstämning förbättrades märkbart, och han bestämde sig för att oftare besöka sin lott. När han plockade svamp i skogen kände han en lättnad. Han bestämde sig för att fortsätta arbeta, eftersom det gav hans liv glädje och mening. På vägen hem träffade han samma kvinna som tidigare. De delade äpplen och pratade glatt om sitt trädgårdsarbete. Den äldre kvinnan försäkrade honom om att han hade mycket liv kvar, och uppmuntrade honom att se sin lott som en källa till glädje och mål. När han steg av tåget vid sin station log Robert mot den nedgående solen, nöjd och inte längre tyngd av sorg.

Den äldre damen vände sig mot Robert och sa med en röst som gav honom rysningar längs ryggraden: “Idag blir det en riktigt vacker och solig dag. Vi har gott om tid att göra något trevligt tillsammans.”

Robert satt på tåget en lugn onsdagsmorgon och det var ganska glest med folk i vagnen. En äldre kvinna steg på och slog sig ner bredvid honom, antagligen på väg mot sitt lilla torp för att ta hand om köksträdgården precis som Robert själv och många andra därinne. Tankarna på hans bortgångna fru sköljde över honom när han såg landskapet susa förbi. Tidigare brukade de alltid ta tåget ut till kolonilotten ihop, men efter hennes sjukdom hade han dragit sig undan, tyngd av ensamheten och saknaden.

När tåget rullade in på stationen vände sig den äldre damen mot honom och upprepade de där orden, som om hon läst hans tankar: “Idag ska vi få njuta av en solig och fin dag. Det finns gott om tid för att hinna med en hel del.” Det var exakt de ord hans fru brukade säga på sommarmorgnarna, vilket fick honom att haja till av förvåning. Han log lite stelt och de började prata, mest om hur usel skörden varit den här sommaren, om hur kall vintern varit och om förhoppningar på bättre nästa år.

När de klivit av vid busshållplatsen insåg Robert att han aldrig sett kvinnan förut, trots alla sina år bland odlingslotterna. De gick en bit tillsammans innan deras vägar skildes. Framme vid sin lott möttes han av ogräs och vildvuxet det syntes att han varit borta länge. Men samtalet på tåget värmde honom inombords, och han kände sig faktiskt manad att ge platsen en ärlig chans igen.

Med ny energi satte Robert igång han grävde, rensade och slet bland rabatter och plommonträd. Det var en enorm lättnad att få se jorden spira igen, och han bestämde sig raskt för att behålla lotten istället för att sälja den vidare. Han satte sig på bänken med sina ostmackor och en kopp te, och såg blommorna vaja i vinden medan doften från de röda äpplena under det nya trädet svepte över honom och väckte glada minnen.

Tillvaron fick plötsligt färg igen. Robert lovade sig själv att komma ut oftare, och när han senare gav sig ut i skogen för att plocka kantareller kände han hur hela själen lättade. Att bara få jobba med händerna och se grönskan återvända gav mening åt dagarna.

På väg hem träffade han den äldre damen igen. De delade några äpplen och skrattade åt bekymmer och misslyckade växthusplaner. Hon hette faktiskt Svea, och hon klappade honom på axeln och försäkrade att livet inte alls var över att han måste fortsätta komma ut och hitta glädje i det lilla. När han sedan klev av på sin hållplats, såg Robert mot kvällssolen med ett lätt hjärta och visste att han inte längre bar sin sorg ensam.