Utan tur finns inget riktigt lyckligt slut
Hur kunde du gå så här till väga, lilla dumbom! Vem vill ha dig nu, med ett barn på armen? Och hur ska du ens kunna försörja det?! Räkna inte med någon hjälp från mig, hör du! Jag har uppfostrat dig, men nu får det faktiskt vara nog! Ta dina grejer, lämna mitt hem och kom aldrig mer tillbaka!
Elin stod och lyssnade på sin moster, utan att våga möta hennes blick. Sista hoppet om att få bo kvar, åtminstone tills hon hittat ett jobb i stan, krossades.
Om ändå mamma hade levt
Hon hade aldrig träffat sin pappa, och mamman hade omkommit för femton år sedan, påkörd av en berusad bilist när hon skulle över övergångsstället. Socialen ville placera Elin på barnhem, men då dök en avlägsen släkting upp mammas tremänning. Hon tog Elin till sig. Det fanns både villa och fast inkomst för papperna.
De bodde i utkanten av en småstad i Skåne där somrarna var heta och vintrarna regniga. Elin hade aldrig gått hungrig, och kläderna var hela och rena. Arbetsam blev hon från liten med trädgård och höns fanns det alltid något att göra. Kanske saknade hon mamma ibland, men vem brydde sig?
Hon pluggade flitigt. Efter gymnasiet sökte hon till lärarutbildningen. Studierna flöt snabbt förbi, och nu, med examen i handen, vände hon hem igen. Men den här gången var hjärtat tungt.
Gå nu, jag vill aldrig se dig mer!
Men moster Maud, snälla bara
Ut, sa jag!
Elin tog sin väska och gick ut i den stekheta eftermiddagen. Hur hade det blivit så här? Utdriven, förödmjukad, med en mage som just började rundas men hon hade varit ärlig, ljuga gick inte.
Hon behövde någonstans att bo. Med sänkt huvud vandrade hon fram, försjunken i oro, när någon ropade:
Vill du ha lite vatten, vännen?
En kraftig dam, kanske femtioårsåldern, betraktade henne nyfiket.
Kom in om du har fredliga avsikter, sa hon och räckte över ett glas kallt vatten. Elin slog sig ned på bänken och drack tacksamt.
Får jag stanna en liten stund? Det är olidligt varmt
Självklart, du. Varifrån kommer du? Ser att du bär på flyttlass.
Färdig med lärarutbildningen, söker jobb på skolorna. Men jag har ingenstans att bo Vet du någon som hyr ut?
Kvinnan, som hette Britt-Marie, lät blicken vila på Elin. Ren, men trött i ögonen.
Du kan bo hos mig. Tar inget ockerpris, bara du betalar i tid. Om det känns okej så ska jag visa ditt rum.
Britt-Marie, som gärna ville ha lite sällskap och en extra slant i den lilla staden, visade Elin till ett litet rum med utsikt mot äppelträden. Säng, litet bord, gammal garderob det räckte gott.
De följande dagarna flyttade Elin in och började hjälpa Britt-Marie med småsysslor. Om kvällarna drack de te under vinrankorna på gården och pratade om livet.
Graviditeten gick bra. Elin berättade till slut allt om Erik, studentkärleken vars föräldrar var lärare och bodde flott, och som stack så fort han fick reda på allt. Hon hade sparat pengarna han lämnat dem skulle hon få nytta av.
Tur att du aldrig ens tänkte på abort, muttrade Britt-Marie. Det oskyldiga barnet kommer att ge dig glädje, ska du se.
När februari kom satte värkarna igång. Britt-Marie körde henne till sjukhuset. Elin födde en frisk pojke Axel. I samma sal talades det om ett barn en flicka vars mamma försvunnit efter förlossningen.
Kan någon mata henne? Hon är så svag, sa en av sköterskorna.
Elin tog genast upp den lilla. Kritvit, liten som snöflingor.
Du får heta Tyra, viskade hon.
När kapten Sebastian Andersson, flickans pappa, kom dit förändrades allt. På utskrivningsdagen väntade en bil smyckad med blå och rosa ballonger utanför. Han hjälpte Elin in och räckte över två paket ett blått, ett rosa.
Hela staden surrade i månader om det ståtliga bröllopet som följde. Kaptenen, rörd av Elins godhet, friade. Och Elin, med Axel i famnen och lilla Tyra som sitt eget barn, fick en ny början på livet.
Tänk om någon hade förstått att denna stekheta sommardag, och ett glas vatten, skulle vända allas öden. Sådan är livet i Sverige det vänder ofta blad som man aldrig anat att man hade kvar.
