Jag är femtio år gammal och för ett år sedan lämnade min fru mig och tog barnen med sig. Hon gick medan jag var ute, och när jag kom hem ekade lägenheten tom.
För några veckor sedan fick jag ett kuvert i brevlådan: ett krav om underhållsbidrag. Sedan dess har pengarna dragits direkt från min lön, automatiskt och utan diskussion. Det finns inget utrymme för förhandling, ingen fördröjning varje månad bara försvinner de från mitt konto, som vatten ned i Mälardalen.
Jag tänker inte låtsas vara bättre än jag är. Jag har varit otrogen. Flera gånger, faktiskt. Jag dolde det aldrig särskilt väl, men erkände det heller aldrig rakt ut. Malin brukade säga att hon såg saker i skuggorna, att hon kände lukten av lögner i trapphuset. Jag sa bara att hon fantiserade.
Jag hade också ett hett temperament. Jag kunde skälla ut någon utan förvarning, kasta saker. Hemma gjorde vi som jag sa. Om jag ogillade något, hördes det i min röst direkt. Jag slog aldrig någon, men rädslan låg ofta och vibrerade under takbjälkarna.
Barnen blev tysta när jag kom hem. Om jag höjde rösten, smög de iväg till sina rum som om de försökte fly under snön. Min fru rörde sig försiktigt, som om hon gick på tunn is, vägde varje ord. Jag trodde det var respekt nu vet jag att det var rädsla.
Då brydde jag mig inte. Jag var mannen som drog in pengarna, satte reglerna, styrde skutan.
När hon till slut gick, kände jag mig förrådd. Jag tänkte att hon trotsade mig. Jag gjorde då ännu ett misstag: jag vägrade ge henne pengar. Inte för att jag saknade dem, utan för att straffa henne.
Jag var säker på att hon skulle tröttna, krypa tillbaka, förstå att hon inte klarar sig utan mig. Jag sa: vill du ha pengar kom hem igen. Jag tänker inte försörja någon som vänder ryggen åt mig.
Men hon återvände inte. Istället gick hon raka vägen till en advokat i Sundbyberg. Lade fram papper på papper inkomster, kvitton, vittnesmål. Allt gick snabbare än skymningen i december och tingsrätten beslutade om automatisk löneutmätning utan att jag kunde göra något.
Sedan dess ser jag varje lönespecifikation halverad som om en osynlig hand bara lyfter bort mina pengar till någon annan plats. Jag kan inte gömma något, kan inte slingra mig undan. Pengarna är borta innan de ens har blivit mina.
Nu har jag ingen fru, inga barn hemma. Jag ser dem sällan alltid på avstånd, alltid bakom en dimma. De säger nästan ingenting. Jag är inte önskad i deras värld.
Det är som om jag bor i en främmande stad, ensam med min skuggiga reflektion i fönstren.
Ekonomiskt sitter jag fast som en fisk i ett nät. Hyra på Södermalm, underhåll, gamla lån det blir nästan ingenting kvar av min svenska lön. Ibland blir jag arg. Ibland skäms jag så att det svider bakom revbenen.
Min syster, Ingrid, säger att jag har bäddat den här sängen själv. Och i drömmen ligger jag kvar, vaken bland vintermörka tankar, med bara ekot av mina egna steg i trapphuset kvar.
