Jag är 41 år och bor i huset som en gång tillhörde min farmor och farfar – när de gick bort stannade mamma kvar, och efter att även hon gått bort står nu huset i mitt namn. Det har alltid varit ett lugnt, ordnat och tryggt hem. Jag jobbar heltid och bor ensam – aldrig trodde jag att denna ordning skulle raseras av ett beslut jag tog ”för att vara snäll”. För två år sedan ringde en avlägsen kusin upp, gråtande. Hon hade separerat, hade en liten son och ingenstans att ta vägen. Hon bad få bo hos mig ”några månader” till hon kom på fötter. Jag gick med på det – hon är ju familj och jag trodde inte det skulle påverka mitt liv. Till en början fungerade allt – hon hade sitt rum, bidrog lite till hushållet, gick till jobbet tidigt och barnet var hos en granne. Det gick smidigt. Efter tre månader sa hon upp sig. Det var tillfälligt, sa hon; hon letade nytt. Hon började vara hemma hela dagarna. Barnet stannade också hemma. Huset förändrades – leksaker överallt, stoj och oväntade besök. Jag kom hem trött och möttes av främlingar i mitt vardagsrum. När jag bad henne förvarna mig sa hon att jag överdrev och att ”det här är hennes hem nu också”. Hon slutade bidra med pengar. Först sa hon att hon inte kunde, sen att hon skulle ta igen det. Jag betalade allt – räkningar, mat, reparationer. En dag hade hon möblerat om för att det skulle bli ”mysigare” – utan att fråga. När jag protesterade blev hon arg och sa att jag var kall och inte förstår hur det är att leva som familj. Situationen blev än mer laddad när hon började ta hit sitt ex, mannen hon påstod att hon flytt ifrån. Han var här på kvällarna, sov över, duschade, åt här. En dag kom han ut från mitt rum – han hade lånat ”en jacka” utan att fråga. Då sa jag ifrån: så här kan vi inte ha det, det måste finnas gränser. Hon började gråta, skrek och påminde mig att jag tog emot henne när hon inte hade något. För sex månader sen försökte jag sätta en gräns för när hon skulle flytta. Det kunde hon inte – inga pengar, barnet går i skolan här, hur kunde jag kasta ut henne? Jag känner mig fast. Mitt hem är inte längre mitt. Jag smyger in för att inte väcka barnet, äter på mitt rum för att undvika bråk och vistas mer ute än hemma. Jag bor fortfarande här men känner inte att det är mitt hem längre. Hon beter sig som om huset är hennes, jag betalar allt men kallas egoist när jag kräver ordning. Jag behöver råd – vad ska jag göra?

Jag är 41 år gammal och huset jag bor i har tillhört min mormor och morfar. När de gick bort, bodde min mamma kvar och efter att även hon gick bort står huset nu i mitt namn. Det har alltid varit en stillsam, välordnad och harmonisk plats. Jag jobbar långa dagar och kommer hem till ett lugnt hem, alltid själv. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att denna ordning skulle brytas av ett beslut jag tog för att hjälpa till.

För två år sedan ringde en avlägsen syssling, gråtandes. Hon hade separerat, hade en liten son och ingenstans att ta vägen. Hon frågade om de fick bo hos mig några månader tills allt ordnat sig. Jag gick med på det hon var trots allt familj och jag trodde inte det skulle påverka mig särskilt mycket. I början fungerade allt hon tog ett rum, bidrog lite till kostnaderna och gick upp tidigt till sitt arbete. Sonen var hos grannen under dagarna. Det var inga bekymmer.

Efter tre månader sa hon upp sig från jobbet. Hon berättade att det bara var tillfälligt, att hon letade efter något bättre. Plötsligt var hon hemma hela dagarna. Barnet var inte längre hos grannen, utan hemma också. Huset började förändras leksaker överallt, stoj och oväntade besök. När jag kom hem trött efter jobbet, satt det ibland vilt främmande folk i mitt vardagsrum. Bad henne att tala om för mig när någon skulle hälsa på, men hon menade att jag överdrev, att det ju nu också var hennes hem.

Så småningom slutade hon bidra ekonomiskt. Först för att hon inte hade möjlighet, sedan att hon skulle ta igen det senare. Nu betalar jag allt räkningar, mat, underhåll. En dag kom jag hem och såg att hon möblerat om för att det skulle bli mysigare. Hon hade inte frågat. Hon bara gjorde det. När jag blev upprörd blev hon sårad, kallade mig kall och menade att jag inte förstod vad det innebär att leva som en familj.

Situationen blev ännu mer ansträngd när hennes ex började komma över. Samma man som hon påstod att hon flydde ifrån. Han kom om kvällarna, stannade över natten, utnyttjade badrummet och åt hos mig. En dag mötte jag honom på väg ut ur mitt sovrum han hade hämtat en jacka, utan att fråga. Då sa jag ifrån, förklarade att det inte var hållbart och att gränser måste hållas. Hon började gråta, skrika och påminde mig om att det var jag som tog emot henne när hon inte hade något alls.

För ett halvår sedan försökte jag bestämma en tidsgräns för när de skulle behöva flytta. Hon sa att det inte gick hon hade inga pengar, barnet gick i skola i närheten, hur kunde jag kasta ut dem? Jag känner mig helt fast. Mitt hem känns inte som mitt längre. Jag smyger in för att inte väcka hennes barn, äter på mitt rum och undviker gräl. Till och med vistas jag mer utomhus än inne numera.

Jag bor fortfarande här, men det känns inte som ett hem längre. Hon beter sig som att huset är hennes. Jag betalar för allt, men om jag ber om ordning blir jag kallad egoist. Jag vet inte vad jag ska ta mig till och behöver råd.