Jag gick i pension och känner mig nu obotligt ensam. Först på äldre dar inser jag att jag inte levt mitt liv särskilt väl.
Många kvinnor tror att ensamheten är det värsta som finns. Lycka är när man har en stor familj, massor av bekymmer och vardagspussel. Själv håller jag inte alls med om det där. Jag har alltid levt mitt liv för min egen skull. Ingen har krävt något av mig. Inga band, inga familjespel.
Efter universitetet började jag arbeta för ett stort företag i Stockholm som sysslade med internationell turism. Jag var även modell i några år för ett välkänt svenskt märke. Jag lyckades samla ihop en rejäla sparpengar. Mina vänner var också framgångsrika och välbärgade kvinnor.
De bästa butikskedjorna i landet
Jag såg mig själv som rik, jag hade rest över hela världen. I mitt liv har det funnits män som jag trivdes med, men när jag tröttnade på någon gick jag vidare. Jag har aldrig funderat på att skaffa barn. Skulle jag ge upp min fritid? Skulle jag gå från att vara en fri och snygg kvinna till en av de där mammorna som oroar sig för minsta lilla? Jag har alltid varit rädd för ansvar.
Tiden har flugit förbi. Nu är jag pensionär. Jag känner mig helt ensam. Jag har aldrig gift mig, aldrig fått några barn. Nu, när jag är gammal, ångrar jag bittert att jag inte fick ett barn. Först ville jag inte, hade ingen lust, sen fanns det inte tid och plötsligt var det för sent. Jag förstod aldrig riktigt att det kan vara en särskild lycka för en kvinna att bli mamma.
Jag ser på min syster, som har två barn och tre barnbarn. Jag var så självsäker lyssnade inte på någon. Idag önskar jag att jag kunde vända mitt liv: försonas med släkten, få spendera tid med systerbarnen. Kanske träffa en man som också är ensam och bilda en familj sent i livet. Kanske lyckas jag ändå?
