Älskarinnan till hennes man var makalöst vacker. Hade hon varit en man, hade hon själv valt en sådan.
Ni vet, det finns sådana kvinnor de som verkligen vet sitt värde. De rör sig med en självklar värdighet, blicken rak, öppen, öronen närvarande. Det finns ingen rastlöshet i deras rörelser, de behöver inte visa hud för att förföra, deras lugn är majestätiskt, alltid obekymrat.
Hon skulle utan tvekan valt henne, just för att hon var allt det hon själv inte var.
För hon själv, vem var hon? Alltid på språng, alltid med skarpa tillrop till barnen och Jens, allting föll ur hennes händer, hon hanterade knappt jobbet, chefen sur och otålig. Alltid dessa slitna jeans och tröjor klänning eller blus? Det blev för mycket. Hon mindes inte när hon sist strök volanger och krås. Tur, tänkte hon, att torktumlaren av senaste snitt åtminstone slätade ut tvätten, så strykjärnet knappt behövdes mer.
Men älskarinnan… vilken utstrålning! Hennes hållning, figur, ben, det där svallet av svenskt blont hår och de distinkta kindbenen. Helt enkelt bedårande.
Sen den dagen andades hon inte ut. Dagen då hon själv såg dem. Slumpen hade fört henne till en annan stadsdel under ett jobbmöte, hunger drev henne in på första bästa kafé. Mötet avklarat, magen kurrande. I stimmet och sorlet hittade hon ett tomt hörn, satte sig, grep menyn, höjde blicken och visst var det JENS. Sett bakifrån. Och där, mittemot, fanns HON.
Han höll hennes händer, kysste dem mjukt. Gud, tänkte hon, vilken kliché riktigt “dina händer doftar av liljekonvalj”. Men, hon måste erkänna: kvinnan var vacker.
Känslan som efter en brännskada sekunden när du vet att smärtan snart kommer och du blåser av all kraft för att skjuta undan det oundvikliga. Men inom henne var det bara tomt. Inte ens ont.
Jens kom hem som vanligt. Han bar alltid samma lugna humör, till skillnad från hennes eviga stress och ständiga tempo. Han, livsglad och robust, med glimten i ögat.
Om bara hon hade haft hans humor nu. Den passade henne dåligt just ikväll.
Hela kvällen höll hon på att fråga helt torrt: “Jaha, hur går det med din älskarinna? Såg er på Café Skogstorpet, snygg var hon, det förstår jag jag hade själv haft svårt att låta bli.”
Och så skulle hon se hur svetten bröt fram på hans panna, hur han började stirra oroligt och försökte rädda sitt lugn.
Kanske skulle hon fortsätta: “Så, vad händer nu? Ska du presentera henne för barnen? De kommer säkert gilla sin nya mamma. Och var ska jag placeras, har hon egen lägenhet eller hämtar du hit henne?”
Men inget sånt blev sagt. I sängen kramade Jens henne, drog henne intill sig och somnade snabbt.
Kanske har de inte gått hela vägen, tänkte hon, när hon flyttade undan till sin sida. Och skrattade tyst. Nu tänker jag som en kvinna som blivit bedragen framför egna ögon, men ändå försöker inbilla sig att det inte hänt.
Nej, kanske har de inte haft sex. Än. Bara en första fas, förspel; blickar, tankar som rör sig synkroniserat. Och Jens, så skicklig säger inget, ingen min rycker, fullkomlig förnekelse.
Hon vred sig vaken halva natten, fragment av märkliga blommor och främmande kvinnor i röda klänningar virvlade genom drömmarna.
Vaknade tung i huvudet, långsam i stegen genom lägenheten, men barnen kom iväg till skolan som vanligt.
Och i bakhuvudet hela tiden: Vad gör man nu? Vad brukar kvinnor göra som ertappar sina män med another? Googla kanske?
Men Google gav inga svar. Hon heller. Skulle hon försöka leva vidare?
Fast, vad finns att försöka? Hon lever ju redan vidare, dag efter dag. Allt är som förut; rutiner, Jens alltid hemma på slaget, ingen läppglans på skjortkragen, ingen främmande parfym. Barn springande överallt och biobesök varje söndag. Inget ändrat. Samma sex två gånger i veckan, ibland tre.
För en sekund tvivlade hon: kanske såg hon fel på kaféet?
Men nej. Hon ringde honom vid lunch, utan svar. Tog en taxi, hittade på att hon väntade på ett leveranspaket för jobbet. Jens bil stod parkerad på samma plats. Han och kvinnan kom ut, klev in och körde iväg tillsammans.
Hon vitnade, bad taxichauffören om ett glas vatten, låtsades ringa någon och muttrade högt i luren: “Skit i er och ert paket! Jag orkar inte vänta, jag drar till kontoret!”
Någonstans brydde hon sig ändå om vad chauffören tyckte.
När man VET att ens man har en annan det förändrar allt. Skilja sig? Förmodligen. Hur skulle man annars leva? Stå ut? För vadå?
Minnet dök upp från två år sedan, när deras vänner råkade ut för samma sak. Maken där smög och ljög, men blev ändå avslöjad med bevis från pekfingervänster tummen i Messenger. Han svor på att han blivit hackad, skylde på avundsjuka kollegor.
Då hade Jens sagt: “Jag skulle ALDRIG ljuga. Man ska ha mod att stå för det man gjort, och välja familjen eller lämna men se till att de klarar sig.” Hon hade varit stolt vilken ansvarsfull man hon hade!
Sen det är så lätt att analysera andras liv, på avstånd. När du själv är mitt i stormen och ser både hustru och älskarinna på samma gång, så försvinner både mod och bestämdhet fortare än du anar.
Så stod hon nu, gick fram till deras bord på kaféet, slog sig ned. Älskarinnan höjde förvånat blicken, Jens stelnade. Ingen sa något. Hon såg på dem nästan road. Kvinnan förstod genast vem hon var. Kanske visste hon redan.
Jens försökte säga något. Hon höjde handen: “Det är inte vad jag tror, eller hur?” Och så: “Vet ni vad, det är inget konstigt alls. Sånt här händer. Men nu får ni tänka på hur det ska lösas vi har barn, gemensam lägenhet, gamla föräldrar. Ni är vuxna ni klarar det där.”
Sedan gick hon långsamt mot dörren. Den strukna klänningen satt oväntat bra. Synd att hon inte haft den på sig oftare.
Min mans älskarinna var fantastisk. Jag skulle själv ha valt henne, om jag varit man. Ni vet, det finns sådana kvinnor — självsäkra, går med värdighet, ser en rakt i ögonen och lyssnar uppmärksamt. De har inga nervösa rörelser, de behöver inte visa hud för att bli sedda, de är majestätiskt lugna och tappar aldrig fattningen. Jag skulle också valt henne, som min totala motsats. För hur är jag själv? Ständigt stressad, skäller på både barn och man, tappar allt ur händerna, hinner ingenting, stress på jobbet, missnöjt chefskap. Går alltid i samma byxor och collegetröjor — för att stryka klänning eller blus känns som ett helt projekt. Jag minns knappt när jag senast strök spets och volanger. Tur att torktumlaren av senaste modell sköter det mesta, så strykjärnet nästan blivit överflödigt. Men älskarinnan var helt enkelt strålande: kroppen, hållningen, benen, håret, ögonen, ansiktet — man tappar andan! Och sedan dess, från det ögonblicket jag fick veta — eller rättare sagt, såg — så vågade jag knappt andas. Av en slump var jag på jobb i en avlägsen Stockholmsförort, slank in på första bästa kafé för att få i mig något. Jobbet var klart — men hunger är hunger. Till slut hittar jag en ledig hörna, sätter mig, tar menyn och lyfter blicken. Nej, jag såg inte fel. Jag kände genast igen min man — bakifrån. Och jag såg henne. Han höll hennes händer mellan sina och kysste hennes fingrar. Fy, vad banalt, tänkte jag. Klassiker. Men kvinnan var verkligen vacker. Objektivt vacker. Känslan där och då var märklig. Som efter en brännskada – man ser märket på kroppen och vet att om några sekunder kommer den förlamande smärtan. Och under de sekunderna lever man i väntan på att det oundvikliga ska göra ont. För att dämpa kommande smärta blåser du desperat på huden. Det borde göra ont. Men inuti var det helt tomt. Ingenting. Maken kom hem i tid, alltid lika jämn och glad. Det var alltid jag som exploderade för minsta lilla, stressade, drev alla runt mig. Han – en stadig, trygg svensk, filosofisk humor och lugn. Jag hade behövt hans humor just då. Min egen räckte inte till. Hela kvällen var jag nära att fråga honom rakt ut: nå, hur är det med din älskarinna? Såg er på kafé X häromdagen, hon var riktigt fin, ja, det var hon, jag förstår dig – jag skulle också ha fallit för henne. Ville fråga – och njuta av att se honom svettas, rodna, försöka hålla masken. Och fortsätta: så vad nu? Ska barnen träffa sin nya mamma? Och var ska ni placera mig? Följer boendet med eller ska du flytta in henne till oss? Men jag sa inget. Han höll om mig i sängen som vanligt, drog mig intill sig och somnade snabbt. Kanske har de inte ens haft sex än – tänkte jag och gled över på min halvdel av sängen och log tyst för mig själv. Nu är jag en sådan kvinna, som blivit bedragen inför öppen ridå och ändå försöker intala sig själv och andra att det var en synvilla. Kanske är det bara början? Bara förspelet, sympatier, gemensamma drömmar och andetag i takt. Han är ju en mästare på att dölja saker. Inte en muskel, inte ett ord avslöjar honom! Jag vred mig i sängen, sov i fragment, drömde om stora blommor och andra älskarinnor i röda klänningar. Vaknade med tungt huvud, rörde mig långsammare än vanligt i lägenheten, skickade barnen till skolan med ovanlig ro. Och tänkte hela tiden: vad ska jag göra nu? Vad gör kvinnor som ertappar sina män med en älskarinna? Googla, kanske? Google hjälpte inte. Jag hade ändå inga svar. Ska man försöka leva vidare? Försöka och försöka – jag lever ju redan vidare. Allt är som vanligt. Samma rutiner, samma man som kommer hem i tid utan läppstift på skjortan eller parfymdoft, barn som springer runt, film på söndagar. Samma sex två gånger i veckan, ibland tre om man räknar noga. Kanske tog jag fel på kaféet? Det gjorde jag inte. Ringde honom på lunchen, han svarade inte. Tog taxi till samma kafé, hittade på någon rimlig ursäkt till taxichauffören om ett viktigt paket. Hans bil stod utanför. Mannen och älskarinnan kom ut tillsammans, satte sig i hans bil och åkte iväg. Jag blev vit i ansiktet, bad om vatten, låtsades ringa någon och ropade i ingen telefon: skit samma med ert paket! Jag kan inte vänta längre – jag åker till jobbet! Nå, det kanske spelar roll vad en taxichaufför tänker om mig. Att veta om en älskarinna förändrar livet totalt. Ska jag skilja mig? Kanske det. Men hur skulle det fungera? Ska jag stå ut? Varför då? Till vilken nytta? Jag minns när en vän till oss råkade ut för samma sak för några år sedan. Hennes man gömde och maskerade, men hon listade ändå ut det till slut. Det blev ett rejält gräl, han nekade in i det sista, trots bevis som sparad sms-konversation. Han hävdade att han blivit hackad, att allt var konkurrenters påhitt. Min man sa då bestämt: Jag skulle aldrig ljuga. Det ser bara patetiskt ut. Har man ställt till det får man ha mod att stå för det. Och bryta, om familjen betyder något. Eller lämna, men då ska familjen ha det som behövs. Jag var så stolt över honom då. Ansvarsfulla svenska mannen! Lätt att vara modig när det handlar om andras liv. Särskilt på avstånd. Särskilt när man inte har något att förlora själv. Men när man själv sitter mitt i dramat, när man ser både fru och älskarinna framför sig, då försvinner allt mod och trygg självklarhet. Jag gick fram till deras bord på kaféet och satte mig på en ledig stol. Älskarinnan såg förvånat upp. Mannen stelnade, började skruva på sig. Tystnad. Det var nästan roligt att se dem. Älskarinnan fattade direkt vem jag var. Eller visste redan. Mannen försökte säga något. Jag avbröt honom med en hand: Det är inte det jag tror, eller hur? Men vet ni, inget konstigt alls egentligen. Sådant händer. Men nu får ni fundera på hur ni löser allt – vi har barn, gemensam bostad, gamla föräldrar. Ni är kloka, ni grejar det. Sedan gick jag därifrån. Klänningen jag strukit såg riktigt bra ut på mig. Jag borde ha tagit på mig den oftare.
