En oväntad vändning från maken – Anna, vi måste verkligen göra något… – suckade Irina i telefonen. – Vad har hänt? – svarade lillasystern lite oroligt. Det var ovanligt för storasystern att ringa; oftast skickade de bara snabba meddelanden, men nu insisterade Irina på att de skulle prata. – Mamma kan inte längre bo ensam. Om du höll mer kontakt hade du vetat, – sa Irina förebrående. – Men snälla nån! Börja inte nu! Kom till saken. Vad är det jag inte vet? Irina suckade igen – det var klassiskt för lilla syster att bli irriterad direkt. Hon hade ju visat sin självständighet i flera år och tålde inga påpekanden. – Påminner om att mamma redan är 73. Blodtrycket hoppar upp och ner hela tiden, hon är ständigt trött. Hon har svårt att laga mat och hålla någorlunda ordning hemma. Jag säger inte ens att hon knappt kan gå och handla bröd själv. Tur att grannen, Nina Karlsson, kommer in med något ibland. – Menar du att mamma svälter? – sa Anna oroligt. – Nej, så illa är det inte! Jag åker dit varannan vecka med allt hon behöver. Men själva poängen är att hon inte klarar sig utan hjälp längre. Och tänk om hon ramlar och skadar sig? Med hennes vikt blir det jättesvårt att ta hand om henne. Systrarna blev tysta. Elena Karlsson hade alltid varit lite rund, och med åren hade vikten ökat ännu mer. Trots hälsoproblem gillade hon att äta gott och blev sur när döttrarna pratade om diet. – Dessutom är hon hemskt ensam. Hon nästan gråter när jag måste åka hem… Hon klagar över att alla lämnat henne – fortsatte Irina. – Det är verkligen tungt att höra. – Så vad föreslår du då? Storasyster samlade sig – det blev svårare att prata med Anna för varje år. – Jag tycker att du ska flytta till henne. – Jaså, varför kan inte du flytta dit? Eller hur! Det är för att du har din lilla prins, Fredrik, och hans son, bara 25 år gammal, att sälja på händerna. Eller hur? – Anna, vad menar du? – Jag menar att du alltid bestämmer allt åt alla! Mig skiter du i! – nästan skrek Anna. Irina blev arg: – Och när mamma slet mellan vår sjuka pappa och er två? När hon kom från landet med mat, satt barnvakt så du – älsklingsdottern! – kunde jobba och vila? Då hade du inga problem! Anna blev tyst. Det Irina sa var sant. Så var det när hennes korta äktenskap tog slut, och ex-svärmor låtit henne och dottern stanna kvar i lägenheten tills flickan blev myndig. Ex-svärmor höll sitt ord, men bad dem sedan flytta ut. Då pluggade dottern i Malmö, och Anna sökte jobb i Stockholm, där hon hyrde lägenhet och levde för sig själv. Hon trivdes och ville absolut inte tillbaka till byn. – Vad vet du om att vara själv med barn? – snäste hon till Irina. – Pröva själv innan du gnäller! Nu var det Irina som blev tyst. Hon hade bott kvar i Uppsala efter universitetet och jobbat som ekonom. Men lämpliga män saknades – den ene värre än den andra. Först när hon var nästan 40 träffade hon Fredrik – tre år äldre, änkling med en son. Fredrik var elektriker, händig, och lugn, nästan bister, men aldrig druckit och alltid ordningsam. Hon föll för honom direkt och gjorde allt för honom och hans son. Hon hade hoppats på ett eget barn, men det blev inte så, så Fredrik och sonen hade blivit allt för henne. – Jag ville ta mamma till oss – viskade Irina, ansträngd – men hon vägrar. – Va? Och Fredrik – är han okej med svärmor i tvåan? – retades Anna. – Eller frågade du honom aldrig? Visste väl att mamma skulle säga nej? – Anna! Sluta, kan vi vara seriösa nu! – Vi har sagt nog! – morrade Anna och lade på. Irina stirrade tomt framför sig. Den bästa lösningen hade verkligen varit att Anna flyttade hem. Hon kunde komma och hjälpa till – med pengar och mat; Anna kunde ju hitta ett jobb på distans. Internet var det aldrig problem med på landet. Men Anna tänkte inte underlätta för henne. Hon hade blivit bortskämd och det gick inte att styra över henne längre. ”Har pratat med mamma. Hon säger att allt är bra och att hon inte behöver hjälp. Sluta göra en grej av det!” – så löd Annas sms nästa dag. Irina orkade inte ens svara. Det fanns ändå inget att bevisa – Anna ringde kanske en gång i månaden och skickade något sms ibland. Mamma vågade inte klaga – så tacksam att Anna ens brydde sig. Den lilla kunde bli sur och sluta höra av sig helt… Irina tog allting och hade mardrömmar när mamma klagade. Till och med Fredrik märkte något var fel. Hon berättade aldrig, ville inte oroa honom. Vad skulle han med hennes problem till? Skaffa hemtjänst? Det fanns det inte pengar till. – Så, nu får det vara nog! – Fredrik ställde ned temuggen med en smäll. – Nu har du varit konstig i månader. Vad har hänt? Irina började gråta men samlade sig snabbt och förklarade. – Varför har du inte berättat om din mamma? – Fredrik såg allvarligt på henne. – Ville inte bekymra dig – mumlade hon. Var det dumt att säga något? Han hade ju inte signat upp på alla dessa problem. – Jaha, – sa Fredrik och reste sig från bordet. – Tack för maten. Jag går och lägger mig. Inte ens nyheterna såg han som vanligt. Vad händer nu? Irina vred sig hela natten och sov över frukosten. Men Fredrik satt lugnt kvar i köket och läste på mobilen. – Du är vaken? – sa han. Ansiktet allvarligt, men rösten lugn. – Ja, Fredrik! Jag fixar frukost nu! – började hon stressa. – Sätt dig, vi måste prata. Irina satte sig försiktigt. – Jag har tänkt. Vi måste hjälpa din mamma. Det är inte rätt att gamla blir lämnade. Min egen mor fick aldrig bli gammal… Jag har kollat upp det – jag kan få jobb hos bonden där ute, och du hittar säkert något. Hon trodde hon skulle ramla av stolen. – Fredrik… är du säker? – Helt säker. Eller tror du jag har glömt hur din mamma tog hand om min grabb och hjälpte oss ständigt? Nej, Irina, jag glömmer inte sådant. Och ärligt talat har jag länge velat flytta till landet. Om din mamma är okej, så drar vi. Irina stirrade chockat på maken. Något sådant här hade hon aldrig väntat sig från sin Fredrik. Var det ens på riktigt? – Men… Hur blir det med Viktor? – frågade hon. – Vadå Viktor? – log maken. – Han är vuxen, har jobb, utbildning. Han blir bara glad om han får lägenheten för sig själv. – Fredrik! – Irina kastade sig om hans hals och glömde att han egentligen ogillade sånt. Men han drog sig inte undan, bara smekte hennes axlar: – Kom igen nu. Det här kommer gå bra. Hon hoppades innerligt att det var sant…

Jag hade aldrig väntat mig det av min man

Elin, vi måste verkligen göra någonting sa Karin med en tung suck när jag svarade i telefon.

Vad har hänt nu då? svarade jag, hennes lillasyster, lite oroligt.

Jag kände direkt hur något var fel. Vanligtvis skrev vi några snabba meddelanden till varandra, så det där att Karin insisterade på ett samtal gjorde mig nervös.

Mamma klarar inte längre att bo själv.

Du skulle veta det om du pratade med henne lite oftare, sa Karin anklagande.

Men snälla! Kan du skippa pikarna och bara komma till saken? Vad är det jag inte vet?

Karin suckade igen. Det låg i mitt temperament att bli lite upprörd direkt när någon kritiserade mig det har alltid varit så, särskilt sedan jag blivit mer självständig de senaste åren.

Mamma är redan 73. Hennes blodtryck går upp och ner, hon är svag hela tiden.

Det är knappt att hon orkar laga mat till sig själv och hålla ordning hemma, förklarade Karin tålmodigt. Att ta sig till affären för att köpa bröd går inte alltid, tur att grannen, Britt, handlar åt henne ibland.

Menar du att mamma är hungrig? undrade jag oroligt.

Nej då! Jag åker till henne varannan vecka och fyller på med mat. Det är inte det, jag försöker bara säga att utan hjälp går det inte längre för vår mamma.

Tänk om hon skulle ramla? Det skulle bli nästintill omöjligt att ta hand om henne då.

Vi var tysta båda två.

Vår mamma, Lena Birgersson, hade varit rund hela livet och blivit tyngre med åren. Hon blev alltid sårad om vi nämnde bantning, och trots hälsoproblem har hon alltid älskat mat.

Hon är ensam nästan hela tiden också, nästan gråter när jag åker därifrån. Hon klagar alltid: Alla har lämnat mig… fortsatte Karin. Det här går inte längre.

Men vad vill du att jag ska göra då?

Karin tvekade, samlade sig inför svar. Vår relation hade blivit svårare varje år.

Jag tycker du ska flytta in till henne.

Jaha! Och varför kan inte du flytta till henne? Låt mig gissa! Du har din Johan, världens bästa make, och styvsonen Oskar på 25 år som bor kvar hemma, eller hur?

Elin, måste du alltid vara så där?

Ja, för du bestämmer alltid över alla andra! Och du bryr dig absolut inte om mig höjde jag rösten.

Karin blev också irriterad:

Och när mamma slet för att ta hand om sjuka pappa, och dig och Malin?! När hon pendlade från landet med mat, passade Malin så att du favoritdottern kunde jobba och vila! Klagade du då?!

Jag blev tyst. Hon hade rätt. Det varit så, särskilt efter skilsmässan från Malins pappa. Min förra svärmor, Märta, var snäll nog att låta mig och Malin bo kvar i lägenheten till Malin fyllde arton.

Märta brydde sig knappt om sitt barnbarn. Pappan betalade löjligt lite underhåll, så jag fick slita för att få ihop det. Mammas hjälp var ovärderlig då men ska jag behöva höra det resten av livet?

När Malin blev myndig bad Märta oss vänligt att flytta. Då pluggade Malin redan i Uppsala, hade pojkvän, och jag sökte mig vidare drog till Stockholm för att leta jobb. Efter 40 var det inte så lätt!

Jag har trivts bra, hyrt lägenhet i Sundbyberg och tagit olika jobb. Tillbaka till landet? Aldrig i livet.

Som om du visste hur det är att vara ensamstående mamma! snäste jag tillbaka, och visste att det skulle träffa henne hårt. Du borde prova det innan du börjar döma!

Nu blev det Karin som tystnade länge.

Hennes liv hade börjat riktigt bra. Efter ekonomutbildningen fick hon jobb i Växjö och ville gifta sig lyckligt. Men killarna den ena värre än den andra.

Vid 39 träffade hon Johan tre år äldre, änkling med sin son Oskar. Johan jobbade som elektriker på kommunens fastigheter, kunde fixa allt och var tystlåten, helt nykter och extremt pedantisk.

Karin blev vansinnigt kär, gifte sig efter ett år, och har försökt göra honom nöjd i 14 år nu. Hon fick aldrig egna barn, så både Johan och Oskar blev som solen i hennes liv.

Jag försökte få mamma att flytta in hos oss, sa hon, lite hes men hon vill inte ens höra talas om det.

Jaså? Och din underbara Johan har inget emot att svärmor flyttar in i erat tvåa? Eller frågade du honom inte, kanske visste du att mamma skulle tacka nej? retades jag.

Elin! Lägg av! Nu räcker det. Vi måste vara allvarliga.

Det räcker nu, muttrade jag och la på.

Samtalet hade bara gjort allt värre.

Karin satt kvar med mobilen i handen och stirrade ut. Den bästa lösningen hade varit om jag flyttade hem. Då kunde hon åkt ut, hjälpt till, gett pengar och handlat. Jag hade kunnat jobba hemifrån nätet funkar ju där i byn.

Men inte tänkte jag göra livet lättare för henne. Hon har bortskämd mig, men nu är det min tur att bestämma över mitt liv!

Pratade med mamma. Hon säger att allt är bra och att hon klarar sig. Sluta överdriva! messade jag nästa dag.

Karin svarade inte ens. Vad fanns det att säga? Jag ringer och skriver till mamma max en gång i månaden, och mamma klagar aldrig för att inte göra mig ledsen hon är glad att jag hör av mig överhuvudtaget.

Karin lyssnar på hennes klagan varje vecka, och kan inte sova sen. Till och med Johan, som knappt märker något, frågade om något hänt.

Karin ville inte belasta honom, men visste ändå inte vad hon skulle göra. Hemtjänst? Det är alldeles för dyrt.

Så, nu räcker det! Johan slog ner sitt kaffeglas på bordet. Du har varit helt off i tre månader nu. Berätta: vad är det?

Karin brast plötsligt ut i gråt, baddade snabbt bort tårarna (män gillar ju inte sånt), och berättade läget så kort hon kunde.

Varför har du inte sagt att Lena mår så dåligt? Johan såg på henne.

Ville inte oroa dig mumlade hon och vände bort blicken.

Nu har jag sabbat allt, tänkte hon. Han vill ju inte ha mig med problem

Jag förstår, Johan reste sig och tackade för maten. Ska lägga mig nu.

Inte ens nyheterna såg han på tv, som han brukade. Vad händer nu?

Karin vred sig halva natten utan att kunna sova, och försov sig nästa morgon.

Lördagsmorgnar brukade hon alltid servera frukost prick samma tid till Johan, men nu kände hon sig skyldig ännu ett misslyckande.

Men där satt Johan lugnt i köket och drack te, försjunken i telefonen.

Vaken? frågade han när han såg henne. Allvarligt ansikte, men lugn röst.

Ja, jag lagar frukost direkt! sa Karin nervöst.

Sätt dig, vi måste prata.

Karin satte sig försiktigt på pallen, höll andan.

Jag har tänkt. Vi måste hjälpa din mamma. Man lämnar inte äldre ensamma. Jag hade gärna hjälpt min egen mamma om hon fått leva längre… Vi flyttar till henne. Jag har kollat, det finns jobb på en gård där för mig. Du hittar säkert något.

Karin tappade nästan andan.

Johan är du säker?

Helt. Har du glömt hur Lena tog emot Oskar på loven och skämde bort oss? Jag glömmer aldrig, och jag har alltid velat flytta till landet. Om nu svärmor vill ha oss.

Karin stirrade på sin man. Det här hade hon aldrig trott om Johan. Drömde hon?

Men Oskar då? pep hon.

Vadå Oskar? skrattade Johan. Han är vuxen, har jobb och egen lägenhet. Han blir bara glad om vi låter honom bo själv.

Johan! Karin kastade sig runt hans hals och började snyfta, hur mycket hon än visste att han ogillar sentimentalitet.

Och han drog henne inte undan, bara smekte henne över axeln:

Men vad är det? Det kommer bli bra.

Och jag hoppades innerligt att han hade rätt.