– En fantastisk kvinna. Vad skulle vi göra utan henne? – Och ändå ger du henne bara två tusen i månaden. – Men Lena, vi har ju skrivit över lägenheten på henne Niklas reste sig från sängen och gick långsamt in i det andra rummet. I nattlampans sken lät han sina halvblinda ögon vila på sin hustru. Han satte sig bredvid henne, lyssnade. – Allt verkar vara okej. Han reste sig och släpade sig långsamt ut i köket. Öppnade filmjölken, gick på toaletten. Och gick sedan till sitt eget rum. La sig på sängen. Kunde inte sova. – Vi är ju båda nittio nu, Lena. Hur länge har vi bott ihop? Snart är vi hos Gud, och ingen är kvar runt oss. Dottern, Natalie, dog innan sextio. Max finns inte heller längre. Han hade ju sitt strul… Barnbarnet, Oksana, har bott i Polen i tjugo år. Glömmer både morfar och mormor. Hon har säkert egna vuxna barn vid det här laget… Han märkte inte ens när han somnade. Han vaknade av en hand på axeln: – Niklas, är allt bra? – hörde han Lenass röst svagt. Han öppnade ögonen. Hon lutade sig över honom. – Vad gör du, Lena? – Tittade bara. Du låg så stilla. – Lever än! Gå och sov du! Snart hördes hasande steg. Strömbrytaren klickade i köket. Helena drack vatten, gick på toa och la sig i sitt rum. Hon funderade tyst: – En dag vaknar jag och så är han borta. Vad gör jag då? Eller så är det jag först. Niklas har redan beställt gravöl åt oss. Trodde aldrig att det kunde ordnas i förväg. På ett vis bra. Vem skulle annars göra det om oss? Barnbarnet har glömt oss. Bara grannen Ivanna tittar in ibland. Hon har nyckeln till lägenheten. Farfar ger henne tusenlappar ur pensionen. Hon handlar, fixar det vi behöver. Vad ska vi annars med pengar till? Från fjärde våningen går vi ju inte ut själva längre. Niklas öppnar ögonen. Solen letar sig in genom fönstret. Han går ut på balkongen och ser grönskan på körsbärsträdet utanför. Ett leende sprider sig på hans ansikte: – Vi har överlevt till sommaren! Går in till Lena. Hon sitter tankfull på sängen. – Kom nu, Lena! Sluta vara ledsen. Jag vill visa dig något. – Är helt matt idag! – säger hon svagt, men han hjälper henne till balkongen. – Titta, körsbärsträdet är grönt! Du sa ju att vi inte skulle klara oss till sommaren. Men vi gjorde det! – Ja, det är sant! Och solen skiner! De sitter länge tillsammans på balkongen. – Minns du när jag bjöd dig på bio? När vi gick i skolan. Den där dagen slog körsbärsträdet ut i grönska också. – Sånt glömmer man inte. Hur länge sen var det? – Över sjuttio år… Sjuttiofem. De sitter i tystnad och minns sin ungdom. Åldern gör att de glömmer mycket, men ungdomen glömmer ingen. – Oj, nu pratade vi bort frukosten! – säger Lena och reser sig. – Lena, gör riktigt gott te nu! Jag är trött på bara örter. – Vi får ju egentligen inte. – Men bara lite socker då. Niklas sippar svagt te och en liten ostsmörgås och minns när morgonteet var starkt, sött och till det bullar eller pannkakor. Grannen Ivanna kommer in. Ler vänligt: – Hur har ni det idag? – Hur bra kan man ha det vid nittio? – skämtar Niklas. – Om du skämtar så är det fint. Ska jag köpa något? – Ivanna, köp lite kött! – ber Niklas. – Det får ni ju egentligen inte… – Kyckling går bra. – Okej, kokar nudelsoppa åt er! Hon plockar undan, diskar och går. – Lena, ut på balkongen igen, föreslår han. Vi njuter av solen! – Ja, låt oss! Grannen kommer ut: – Saknat solen? – Härligt här, Ivanna! – ler Lena. – Jag hämtar gröt åt er och börjar med soppan. – Hon är en fantastisk kvinna, – säger Niklas. – Vad skulle vi gjort utan henne? – Och ändå får hon bara två tusen i månaden. – Men, Lena, hela lägenheten står ju på henne. – Det vet hon inte. De blir kvar på balkongen till lunch. Till lunch nudelsoppa: – Precis så brukade jag laga åt barnen, – minns Lena. – Nu lagar främlingar åt oss, suckar Niklas. – Det är väl så vårt öde blev, Niklas. När vi dör gråter nog ingen. – Vet du vad, Lena, nu får det vara nog med sorg. Vi går och vilar! – Niklas, det är som man säger: “Barn och gammal är lika.” Soppa, middagslur, mellanmål – precis som barn. Niklas blundar en stund. Sen reser han sig. Kan inte sova. Kanske vädret? Han går ut i köket. Två glas juice står där, Ivanna har fixat. Han bär dem försiktigt till Lena. Hon sitter och tittar ut. – Ledsen, Lena? Här, ta lite juice! Hon smakar: – Kan du inte sova heller? – Det är vädret. – Känt mig svag hela dagen, – säger Lena. – Känner att min tid snart är över. Begrav mig fint. – Prata inte så. Hur ska jag leva utan dig? – Någon av oss blir först. – Nej, nu går vi på balkongen! De sitter där tills kvällen. Ivanna fixar ostkakor. De äter och ser på tv, som varje kväll. Nya filmer minns de inte så de ser gamla komedier och tecknat. Idag bara ett avsnitt. Lena reser sig: – Jag måste sova, är trött. – Då går jag med. – Låt mig titta på dig noga! – ber hon plötsligt. – Varför då? – Bara vill det. De tittar länge på varandra. Tänker kanske på när de var unga. – Jag följer dig till sängen. Hon tar honom under armen. De går långsamt. Han bäddar om henne och går till sitt rum. Sömnen vill inte infinna sig. Tungt på hjärtat. Han somnar knappt. Tittar – klockan är två. Han går till Lena. Hon ligger med öppna ögon: – Lena! Tar hennes hand. – Lena, snälla! Le-na! Plötsligt svårt att andas. Han går till sitt rum, tar fram pappren och lägger dem på bordet. Tillbaka till Lena. Tittar länge på hennes ansikte. Lägger sig jämte. Sluter ögonen. Ser en ung Lena, så vacker som för sjuttiofem år sedan. Hon går mot ljuset i fjärran. Han springer ifatt, tar hennes hand. På morgonen kommer Ivanna in. De ligger bredvid varandra. Samma lyckliga leenden på läpparna. Kallar på ambulans. Läkaren skakar på huvudet: – Båda samtidigt. Måste ha älskat varandra väldigt mycket. De bärs bort. Ivanna sjunker utmattad ner vid bordet och ser dokumenten – testamentet, i hennes namn. Hon sätter huvudet i händerna och gråter… Gilla gärna och lämna dina tankar i kommentarerna!

Vilken fin kvinna, vad skulle vi göra utan henne?
Och du ger henne bara tvåtusen i månaden.
Svea, vi har ju skrivit över lägenheten på henne.

Nils steg upp ur sängen och hasade långsamt iväg till rummet intill. I skenet från nattlampan kikade han med svaga ögon på sin hustru.

Han satte sig vid hennes sida och lyssnade. Det verkar bra.

Han reste sig, släpade sig till köket, öppnade filmjölken, gick in i badrummet. Sedan tillbaka till sitt rum.

La sig i sängen men kunde inte sova:

Svea och jag, vi är båda nittio år nu. Hur länge har vi levt? Snart är det nog slut, och ingen finns här hos oss.

Döttrarna… Karin finns inte längre, hon hann inte ens fylla sextio.

Inte Erik heller, han hade alltid bråttom ut i livet. Barnbarnet, Linnea, har bott i Tyskland i över tjugo år. Hon glömmer nog att farfar och farmor finns till. Hon har säkert stora egna barn nu

Han märkte inte ens när han somnade.

Han vaknade av en lätt hand på armen:

Nils, är allting bra? hördes en svag röst.

Han öppnade ögonen. Svea böjde sig över honom.

Varför står du här, Svea?

Jag såg att du låg så stilla.

Jag lever än! Gå och lägg dig nu!

Stegen släpade bort mot köket. Ljuset slogs på.

Svea drack vatten, gick på toaletten och återvände till sitt rum. Lade sig i sängen:

En dag vaknar jag kanske, och då är han borta. Vad gör jag då? Eller kanske är det jag som går först.

Nils har redan beställt våra minnesstunder. Vem kunde ana förr att man kan förbereda sånt i förväg? Samtidigt bra, för vem annars skulle ordna det åt oss?

Barnbarnet har glömt bort oss helt. Grannen Ingrid är den enda som kommer in. Hon har nyckel till lägenheten. Farfar ger henne tusenlappar ur vår pension, hon köper hem varor och ordnar vad vi behöver. Vad ska vi annars med pengar till? Och vi tar oss inte ens ner från fjärde våningen själva längre.

Nils blundade, solen kikade in genom fönstret. Han gick ut på balkongen och såg ut över en grönskande syren. Ett leende spred sig på hans ansikte:

Tänk, vi fick uppleva ännu en sommar!

Han gick för att hämta sin fru, som satt tankfull på sängkanten.

Svea, nu slutar vi tänka dystra tankar! Kom så ska jag visa dig nåt.

Oj, jag orkar knappt resa mig! Vad har du hittat på nu?

Nu går vi!

Han stödde henne varsamt ut på balkongen.

Titta så grönt syrenträdet är! Och du trodde vi inte skulle klara ännu en sommar. Men det gjorde vi!

Ja, det är sant! Och solen skiner så fint.

De satt på bänken på balkongen.

Minns du när jag bjöd dig på bio när vi gick i skolan? Den dagen sprack syrenen ut i grönt.

Sånt glömmer man aldrig. Hur länge sen var det nu?

Över sjuttio år sjuttiofem.

De satt länge och mindes ungdomen. Så mycket glöms på ålderns höst, ibland till och med vad man gjorde igår, men ungdomen sitter kvar för evigt.

Nej men, nu har vi pratat bort hela morgonen! Svea reste sig långsamt Och vi har inte ens haft frukost.

Svea, koka nu gott te! Jag står inte ut med bara örtte längre.

Men det får vi ju inte dricka.

Koka en svag kopp och ta i en liten sockerbit.

Nils drack sitt svaga te, bet i en liten ostsmörgås och tänkte tillbaka på när frukosten bestod av starkt, sött te och nybakade bullar eller pannkakor.

Grannen Ingrid tystnade in, log vänligt:

Hur är det med er?

Hur bra tror du två nittioåringar kan ha det? skojade Nils.

Skämtar du så är det väl bra! Ska jag handla något åt er?

Ingrid, köp lite kött! bad Nils.

Ni får väl inte äta det?

Kyckling går bra.

Jag ordnar det. Jag kokar nudelsoppa åt er!

Ingrid plockade undan, diskade och gick hem till sig.

Svea, låt oss sitta i solen på balkongen, föreslog Nils. Det är härligt härute.

Ja, låt oss gå!

Ingrid kom tillbaka, tittade in på balkongen:

Saknat solen nu?

Du är bra, Ingrid! log Svea.

Jag ska ta ut gröt till er, och laga soppan till lunch.

Vilken kvinna det är, sa Nils tyst när hon gått. Vad skulle vi göra utan henne?

Och ändå ger du henne bara tvåtusen i månaden.

Svea, vi skrev ju över lägenheten till henne.

Men det vet hon inte.

De satt kvar på balkongen till lunch. Lunchen var kycklingsoppa, god och varm, med små köttbitar och potatis.

Jag brukade alltid göra sån här till Karin och Erik när de var små, mindes Svea.

Och nu är det främmande som lagar åt oss, suckade Nils tungt.

Kanske är det så, Nisse, vårt öde. När vi går bort är det nog ingen som gråter för oss.

Nu, Svea, nu slutar vi prata om sånt. Vi tar oss en middagslur istället!

Ja, nog är det sant som man säger: Gammal och barn inte så stor skillnad.
Så som vi lever nu: soppan passerad, lunchvila, fika.

Nils sov en stund och vaknade. Kunde inte sova mer. Kanske väderomslag på gång? Han gick till köket. Ingrid hade ställt fram två glas saft.

Han tog båda i händerna och gick försiktigt in till Svea, som satt på sängen och såg ut genom fönstret.

Hur är det, Svea? log han. Här är saft!

Hon tog emot glaset och drack.

Du kan inte heller sova?

Nej, vädret är konstigt.

Redan i morse kände jag mig ovanlig, sa Svea och skakade trött på huvudet. Det känns som min tid snart är ute. Men Nils, begrav mig nu fint.

Svea, vad säger du? Hur skulle jag leva kvar utan dig?

Någon av oss går ju ändå först.

Nog nu! Vi går ut på balkongen igen!

De satt där tills det blev kväll. Ingrid stekte ostkakor till dem. De åt och satt sedan och såg tv, som vanligt före sängdags. Nya filmer förstod de sig inte längre på, så de såg gamla komedier och tecknat.

Den kvällen blev det bara en tecknad film. Svea reste sig, trött:

Nu går jag och lägger mig. Är alldeles matt.

Då tar jag också natten.

Låt mig titta på dig en stund, bad hon plötsligt.

Varför det?

Jag vill bara titta.

De betraktade länge varandra. Troligen tänkte de på ungdomens dagar när allt låg framför dem.

Jag följer dig till sängen.

Svea tog armen om sin man, och de gick sakta tillsammans.

Nils la täcket om henne omsorgsfullt, sen gick han tillbaka till sitt rum.

Det var något tungt i hans hjärta. Han låg vaken länge.

Det kändes knappt som om han sovit. Men den röda siffran på den digitala klockan visade två på natten. Han gick bort till Sveas sovrum.

Hon låg med öppna ögon:

Svea!

Han tog hennes hand.

Svea, vad är det! Sve-a!

Just då kände han också hur svårt luften blev att andas. Han gick sakta till sitt rum, tog fram de förberedda papperna, la dem på bordet.

Han gick tillbaka till sin hustru, såg länge på hennes ansikte. Lade sig sedan tätt intill och slöt ögonen.

Han såg sin Svea, ung och vacker som för sjuttiofem år sedan. Hon gick mot ett ljust sken långt borta. Han sprang efter, tog hennes hand.

Nästa morgon kom Ingrid in. De låg bredvid varandra. På deras ansikten vilade samma lugna, lyckliga leenden.

Till slut ringde Ingrid efter ambulansen.

Läkaren som kom såg på dem och skakade på huvudet:

Tillsammans gick de bort. De måste ha älskat varann djupt

De blev bortförda. Ingrid satt utmattad vid köksbordet, märkte plötsligt papperen och testamentet med hennes namn.

Hon la huvudet i händerna och grät…

Gilla gärna och lämna en tanke i kommentarerna.