22 oktober
Jag älskade aldrig min man.
Och hur länge var ni gifta då?
Vi gifte oss ja, räkna själv, sjuttioett.
Men hur är det möjligt att inte älska efter så många år?
Två halvt obekanta kvinnor satt på en bänk vid varsin gravsten på Skogskyrkogården i Stockholm. De hade varit där för att ta hand om sina respektive anhörigas gravar, men efter ett tag föll de in i ett samtal.
Mannen där? frågade kvinnan i en grå basker och nickade mot bilden på stenen.
Ja, min man. Det är ett år sen nu Kan fortfarande inte vänja mig, saknaden är som en värk. Så jag kommer hit Jag älskade honom verkligen, sa kvinnan och rättade till den svarta sjalen om axlarna.
De satt tysta en stund tills den andra kvinnan suckade och sa:
Min man jag älskade aldrig honom.
Den första kvinnan vände huvudet och såg forskande på henne.
Hur länge var ni gifta, sa du?
Vi gifte oss sjuttioett. Räkna själv
Men du måste ha känt något, när ni ändå varit tillsammans så länge?
Nä det var mest av trots, faktiskt. Jag tyckte om en annan kille, men han gick över till min bästa vän. Så jag bestämde mig för att gifta mig först, bara för att. Och så var det Håkan han var snäll och envis, följde efter mig jämt.
Och sen?
Jag ville nästan sticka därifrån direkt på bröllopet. Hela släkten dansade och sjöng, men jag bara grät. Kände att nu var ungdomen slut. Och så såg jag på Håkan liten, gänglig, tunnhårig redan då och öronen stod rakt ut. Kostymen satt som om den varit lånad. Han log, var så lycklig, släppte inte blicken från mig och jag tänkte bara fy fan och allt var ju mitt eget fel.
Vad hände sen då?
Flyttade in hos hans föräldrar i Åmål. De var lika snälla som han. Bar mig nästan på händerna. Jag var storvuxen, stark, mörka ögon och lång fläta, och bysten sprängde nästan sömmarna på klänningarna. Alla visste att vi inte passade ihop. På morgonen stod mina skor alltid nyputsade, hans mamma fixade allt. Men jag var mest sur och högljudd. Skällde till och med på hans mamma ibland, mest för att jag ömkligt tyckte synd om mig själv. Inte konstigt att jag aldrig blev populär i hans familj.
Till slut sa Håkan: Ska vi inte sticka upp till Norrland och prova lyckan? Få det bättre och komma ifrån föräldrarna. Själv hade jag ingen plan alls. Ung och rastlös bara.
Då på 70-talet skickades man ju som ung och gift upp till olika byggen och projekt i norra Sverige, övertalades av kommunen och alla pratade om Norrland och framtiden. Hade kanske aldrig tagit mig dit själv, men Håkan fixade in oss i ett arbetslag. Först tåget till Sundsvall, sedan vidare ännu längre norrut.
Vi staplades i olika vagnar kvinnorna i en, männen i en annan. Håkan blev utan matsäck, för jag hade ju allt. Men mig gjorde det inget, genast hittade jag nya väninnor och vi delade glatt på allt på bordet. Alla piroger hans mamma hade bakat delades ut bland tjejerna.
Håkan kom och letade efter mat på stationen, jag skämdes faktiskt. Han såg det och försökte trösta: Det är lugnt, vi har ändå mycket i min vagn, de andra bjuder också. Men jag visste, han var ingen som vågade ta för sig. Han bara sa så för att jag skulle må bättre. Ett ögonblick senare hade jag redan glömt honom.
När vi kom fram till Boden blev vi inkvarterade i barack. Trettiofem kvinnor i ett rum, männen separat. Det är bara tillfälligt, ni som är gifta får snart eget, sa någon. Men jag brydde mig knappt. När Håkan kom och försökte prata med mig, vände jag bort blicken. Så småningom viskade de andra “Du är hård mot din egen man, Märta.”
Han brukade stå utanför fönstret och vänta tills jag visade mig. Men jag låtsades inte ens märka honom.
Då bestämde jag mig för att vi skulle skiljas. Vi hade ändå inga barn, Gud ville inte ge oss det, och någon kärlek fanns aldrig där. Några gånger tillbringade vi natten tillsammans, men bara av medlidande.
Sen dök Erik upp grann, mörk och charmig. Trots att arbetet var tufft och vi föll ihop av trötthet om kvällarna hade vi ändå roligt, åt gott, drack tjeckiskt öl, åt apelsiner och god korv som man bara sett i reklamen. Klubben anordnade dans och konserter.
Det var med Erik det tände till passion! Jag blev tokförälskad. Håkan försökte prata, skämde mig och bad att jag skulle tänka mig för. Men det hjälpte inte. Jag var som drucken av förälskelsen.
Jag vill skiljas, sa jag.
Vi hann till och med få ett eget litet rum i baracken då, men jag bodde aldrig där.
Håkan fanns ändå alltid i närheten. Jag gick hand i hand med Erik längs älvkanten, och Håkan följde på avstånd. Men jag tänkte inte på honom, var så uppslukad.
Kvinnan i svart sjal lyssnade spänt.
Hur stod han egentligen ut?
Han stod ut för att han älskade mig. Men så gick Erik och drog iväg med Karin, en ekonom, och lämnade mig på direkten när jag sa jag var gravid dessutom höll han på och skällde på mig framför alla, kallade mig klängranka, sa att Håkan var en mes.
Det nådde Håkan så klart. Han blev helt utom sig. Gav sig på Erik. Det blev slagsmål vid stationen. Jag hörde bara senare att Håkan blivit körd till sjukhus. Jag åkte dit, arg och uppgiven. Vad hade han i slagsmål att göra mot en som Erik? Men föraren tystnade, dömde mig tyst med blicken.
När jag väl kom till sjukhuset föll jag i gråt. Håkan låg där, blåslagen, benet i gips.
“Varför gav du dig på honom?” frågade jag.
“För din skull” svarade han.
Och där och då kände jag bara sorg och förvirring. Gravida kvinnor skickades hem från bygget. Skulle jag hem till byn och förklara att barnet inte var Håkans? Skulle bli stämplad direkt. Och ärligt talat visste jag inte ens säkert vem som var far.
Gick till sjukhuset varje dag med en påse bullar, men inte av kärlek. Bara av ansvar.
Minns när han lärde sig gå med krycka, stod vi i korridoren, han i sin slitna sjukhuspyjamas. Han sa: Snälla, skilj dig inte, vi flyttar. Barnet är mitt oavsett. Jag svarade bara: Varför vill du det? För att jag älskar dig, sa han. Jag vände mig om och gick, men inom mig spratt det till av lättnad skulle slippa flytta hem till föräldrarna, tillsammans är man ändå starkare.
Vi flyttade till Västerbotten. Håkan var lugn, men på jobbet märkte de honom direkt. Han var utbildad maskiningenjör och blev snart arbetsledare. Han reste mycket, men varje gång han kom hem hade han med sig små presenter och godsaker till mig.
Min fru är gravid, brukade han säga stolt.
Jag såg bort…
När pojken föddes såg vi direkt att det var Eriks svartlockige son men Håkan sa aldrig ett ord, log bara så underligt när han höll honom första gången.
Simon var ett tungt barn. Kanske för att han föddes i synd? Han var sjuk, skrek och gnällde. Håkan gick omkring som en zombie av trötthet men klagade aldrig.
Året efter fick vi Matilda Håkans dotter, döpt efter hans mamma. Först då förstod jag att jag varit hård mot hans föräldrar, men morfar var redan död, så jag ville gottgöra något genom dottern.
Till Håkan kände jag då inget särskilt. Varken kärlek eller hat, bara att vi måste hjälpa varandra med småbarnen. Han hjälpte till, tvättade, städade, lät mig sova ut. En gång var han så ivrig att hjälpa med tvätten att jag fick ta tvättbaljan ifrån honom Vad ska folk säga, att arbetsledaren står och sköljer kvinnounderkläder! Men han bara skrattade.
Bättre än att min fru fryser ihjäl av kallvatten, sa han.
All hans kärlek började nästan irritera mig.
Simon, vår son, blev strulig som tonåring, snattade i kioskerna, fick polisen på sig. Jag lärde känna en ensamstående polis, Anders, som fann sig med Simon, mycket bättre än Håkan som pojken mest avskydde, och vägrade lyssna på.
När Håkan skickades på utbildning till Stockholm hade vi redan en fin lägenhet i Uppsala. Han sa: Vill du så stannar jag hemma. Han märkte att vårt äktenskap knakade. Åk, svarade jag kallt.
Så började Anders föreslå skilsmässa: Du älskar honom inte, lämna honom.
Kvinnan tystnade och strök undan några löv från bordet.
Vad gjorde du då?
Jag tänkte och tänkte Då kom ett brev från Håkan. Jag har kvar det än idag, ingen vet. Han skrev att han förstått att jag aldrig älskat honom och bara uthärdat. Att han bestämt sig: om jag skriver att han inte behövs kommer han aldrig tillbaka. Han skrev att han inte skulle lämna barnen och att hälften av lönen skulle gå till oss. Han önskade mig lycka och allt gott. Det fanns ingen bitterhet i brevet, all smärta hade han lämnat till sig själv, till mig återstod bara att leva och försöka vara lycklig.
Björkarnas löv föll tyst på bordet, det var en varm höstdag, himlen alldeles blå. Kvinnan i svart torkade tårarna med sjalens kant.
Men varför gråter du? frågade berättaren.
För att livet när man tänker efter, rör det alltid vid något inom en. Fortsätt Lämnade du honom? Gick du till poliskonstapeln?
Åh, jag låg sömnlös länge. Simon spårade ur och jag själv var helt vilse. Jag vände och vred på hans brev. På fabriken där jag jobbade fanns en äldre kvinna, hon blev min vän. Hon sa: Du är tokig, Märta. Män som Håkan ska man vårda som guld.
Så en morgon vaknade jag och det var som om allt lossnat, nu förstod jag vad jag höll på att förlora; en man som älskat och burit allt mitt liv på sina axlar, och jag har bara varit otacksam.
Minns hur han när jag låg inne för en allvarlig operation väckte hela sjukhuset, satt vid min sida, höll min hand, såg till att jag hade allt, gav inte upp.
Eller den gången vi fick fel paket med helikoptern från staden under snöstorm När vi upptäckte att det inte var vårt, satte han av till grannbyn, trots snö och kyla. Han frös om kinderna och blev sjuk efteråt, men han tänkte bara på de andra som väntade på sin post.
Då insåg jag det är bara honom jag behöver.
Men skulle jag skriva brev? Hur uttrycka något jag förnekat honom i så många år?
Det var höst. Jag minns det så väl. Hade ordnat barnen, jobbet, och så steg jag ombord på tåget till Stockholm. Resan gick så långsamt, jag ville bara träffa honom, se hans blick.
På studenthemmet visade de mig till skolan, de släppte mig inte in. Jag väntade på trappan utanför. Så kom han ut med sin klass stilig i keps och trenchcoat, en portfölj under armen. Jag vågade knappt andas. Han gick raka vägen förbi utan att se mig. Då ropade jag.
Han vände sig om. Vi bara stirrade på varandra, och löven föll över oss. Hans kompisar visste inte vad de skulle tro. Och så rusade vi båda på en gång, papper och anteckningar flög, vi slängde oss om halsarna utan att kunna säga ett ord.
Vad skulle vi annars säga?
“Kolla,” sa någon. “Det där är kärlek! Tjugofem år tillsammans och ändå så där!”
Lyssnarskans näsduk var redan våt. Hon snöt sig.
Så ni levde lyckliga i alla era dar ändå?
Till vilket slut menar du?
Ja, men på kyrkogården här, det är väl
Nej det är Simon som vilar här. Vår son. Han dog alldeles för tidigt, inte ens fyrtio år gammal. Råkade i trubbel, satt till och med inne. Vi kämpade med honom, och han började dricka sen gick det snabbt.
Men din man han lever?
Ja, tack och lov! Han skjutsade mig hit, har ärende på stan. Vi hjälper dottern mycket nuförtiden där borta, nu kommer han. Nu har vi pratat klart här, vill du ha skjuts någonstans?
Nej tack, jag måste gå ett varv till bland mina egna gravar. Tack för pratstunden.
En man, äldre men stadig, kom gående mot dem. Han bar en svart jacka och läderkeps, såg godmodig och rund ut. Han hälsade vänligt.
Trött, Håkan? Har du sprungit runt nu igen? fru strök en kvist från hans axel.
Hon samlade ihop alla redskap från sonens grav, men tog den tunga säcken själv för att inte anstränga hans rygg.
De gick iväg tillsammans under gula björkar. Innan de svängde ut ur alléen nickade kvinnan i grå basker mot samtalspartnern, och Håkan hann vinka han också.
Kvar satt kvinnan och såg längtansfullt på sin mans bild på stenen. Och hon insåg lyckan bor inte av sig självt i någon människa, den föds först när du öppnar ditt hjärta.
Det finns bara en sann lycka: att älska och vara älskad.
