Dagen före nyårsafton gick jag och mamma in på “Barnens Hus”… Där föll jag pladask för en röd stickad klänning med blå kant längst ner och på ärmarna. Vi skulle egentligen bara kika efter lite småsaker – typ glitter eller ljusslingor… Men jag vägrade och övertalade mamma att jag fick prova klänningen. Den satt som sydd för mig! I huvudet började genast fantasierna surra – jag var så förtjust i en kille i klassen, och ville SÅ gärna att han skulle se mig i den klänningen på skolans nyårsfest. Jag stod där med tårar i ögonen och ville inte ta av mig klänningen. Mamma märkte det och sa: ”Jag får snart lön, vi köper den.” Lyckan när vi åkte hem var obeskrivlig – lägenheten pyntades, granen kläddes. I kylen fanns bara is och en bit smör. Vi väntade på mammas lön – minns ni, på sovjettiden jobbade man även 31 december, men fick gå hem lite tidigare. När mamma kom hem var hon ledsen – lönen hade inte betalats ut. Tårarna i ögonen, rösten skälvande – och mest av allt kände hon skam över att lämna mig utan ett nyårsbord. Men konstigt nog var jag inte ens besviken. Känslan var ändå festlig, jag satt framför TV:n och såg julfilmer – det fanns ju bara två kanaler, och just nu massor av nyårsfilm! Mamma kokade potatis, blandade med smör, rev morot och strödde socker över – mer fanns inte hemma. Vi satte oss vid bordet och mamma bröt ihop – jag tröstade henne och snart grät vi båda, men inte över maten utan för att jag tyckte så synd om henne. Vi kröp ihop under täcket och såg på nyårskonserten. Tolvslaget kom, grannarna rusade ut i trappen med champagneglas och gratulerade varandra, sjöng och ropade – men vi gick inte ut. Plötsligt ringde det på dörren, envist och flera gånger. Mamma öppnade och där stod vår ständigt gnälliga granntant – hon som alltid klagade på mig för gympaskorna, att jag inte städade porten eller väsnades för mycket ute. En riktig surtant, som ingen av oss barn egentligen gillade. Hon smög in, granskade vårt lilla potatisbord och gick utan ett ord. Tjugo minuter senare bankade någon i dörren, mamma gick – och in dundrade Vera. I händerna: kassar med burkar, korv, sallader, halva kycklingar, godis och till och med mandariner. Champagne under armen! Hon röt åt mamma att hjälpa till, plockade upp allt på bordet, torkade mammas tårar med sin jätteärm och försvann igen. Mamma grät igen – men denna gång av andra känslor. Efter nyår förblev Vera gårdens chef – men nämnde aldrig den kvällen. Och när vi många år senare begravde henne hela huset, insåg vi att alla älskade vår ”elaka granntant” – hon hade hjälpt oss alla någon gång…

Dagen före nyår gick mamma och jag in på Barnens Hus i centrala Stockholm. Vi skulle bara kika lite, köpa några småsaker möjligen glitter eller någon julgransgirlang. Men så fastnade min blick på en klänning som gjorde mig helt förälskad. Röd var den, stickad, med klara blå kanter nedtill och på ärmarna.

Jag stod länge och sneglade på klänningen, kunde inte riktigt släppa tanken på den. Det var en pojke i min klass som jag tyckte mycket om, och jag kunde bara inte sluta fantisera om hur han skulle se på mig i det där vackra plagget på nyårsfesten. Jag vädjade till mamma att få prova, och när jag väl fått på mig den satt den som om den var sydd just för mig.

Jag blev så rörd att jag knappt ville ta av mig klänningen. Tårarna brände nästan bakom ögonlocken. Mamma såg det, log och sa: Jag får lön om några dagar, vi tar den. Min lycka på vägen hem gick inte att beskriva.

Vi pyntade lägenheten och klädde granen i köket i vår lilla tvåa på Södermalm. Men när vi öppnade kylskåpet låg det bara ett par iskalla smörklickar kvar. Vi väntade otåligt på mammas lön. På den tiden, under 1980-talets Sverige, jobbade man faktiskt även till nyårsafton, men brukade få sluta lite tidigare.

Mamma kom hem senare än vanligt ledsen och nedstämd. Lönen hade blivit försenad; den hade ännu inte betalats ut. Hon var så besviken framför allt över att inte kunna ordna någon riktigt festlig nyårsmeny åt oss. Hennes ögon blev blanka av tårar, och rösten skälvde av besvikelse och skam. Men märkligt nog var jag inte alls särskilt bedrövad. Jag hade ju klänningen, och festen inombords var redan på plats. TV:n stod på i bakgrunden, och jag njöt av klassiska svenska nyårsfilmer och revyer, som bara visades just vid nyår. På den tiden fanns det bara två kanaler, och både mamma och jag satt tillsammans och lät oss svepas med.

Av det lilla som fanns hemma kokade mamma potatis, rörde ner en klick smör, rev morötter och strödde lite socker över. Det var allt vi hade. Vi satte oss vid köksbordet, och där kunde inte mamma hålla tårarna tillbaka längre. Jag försökte trösta henne, men till slut grät vi båda i kapp, inte på grund av den enkla maten utan för att jag plötsligt blev så otroligt rörd över min mammas sorg.

Till sist bäddade vi ner oss i soffan under samma ullfilt, tätt intill varandra. Vi såg på det stora nyårskonserten på SVT, tjuvlyssnade på sångerna från trapphuset och kände ändå att vi firade, på vårt eget vis.

När klockan slog tolv hörde vi grannarna samlas i trappen. De skålade i mousserande vin och kramades och ropade gott nytt år så att väggarna vibrerade. Vi själva stannade kvar i lägenheten. Plötsligt hördes en högljudd dörrklocka om och om igen. Mamma reste sig och gick för att öppna. Där stod vår granne Vera en stark och bestämd äldre dam som ofta brukade gnälla på mig för att jag var för högljudd i trappen eller glömde torka av skorna. Vi barn på gården var lite rädda för henne, hon var alltid vaksam på oss.

Nu var Vera redan i stämning av nyårsfirandet. Vad hon sa till mamma hörde jag inte, men jag såg henne kika in i vårt lilla kök. Hon sa inget bara vände och traskade tillbaka till sitt.

En stund senare började någon banka kraftigt på ytterdörren, så att både mamma och jag hoppade till. Mamma sa till mig att inte öppna och gick själv ut. In i rummet dök nu Vera upp den här gången med famnen full av matkassar. Hon fräste åt mamma att sluta lata sig och hjälpas åt istället. Ur kassarna tog hon fram sillburkar, potatissallad, en skinka, en hel bit ost, prinskorv, småkakor och till och med en ask svenska apelsiner.

Mamma började gråta igen, denna gång av tacksamhet och värme. Vera log inte, men muttrade något om att mamma var en dumskalle, torkade bort hennes tårar med sin stora ylleärm och försvann ut lika snabbt som hon hade kommit.

Efter den nyårsaftonen fortsatte Vera att råda och regera i huset lika barskt som förut. Hon nämnde aldrig vad hon gjort. Men åren gick. När Vera en dag skulle begravas och hela trapphuset slöt upp visade det sig att alla faktiskt älskade vår jobbiga granne. Många hade fått känna hennes hjälpande hand när det behövdes, även om hon alltid var barsk på ytan.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Dagen före nyårsafton gick jag och mamma in på “Barnens Hus”… Där föll jag pladask för en röd stickad klänning med blå kant längst ner och på ärmarna. Vi skulle egentligen bara kika efter lite småsaker – typ glitter eller ljusslingor… Men jag vägrade och övertalade mamma att jag fick prova klänningen. Den satt som sydd för mig! I huvudet började genast fantasierna surra – jag var så förtjust i en kille i klassen, och ville SÅ gärna att han skulle se mig i den klänningen på skolans nyårsfest. Jag stod där med tårar i ögonen och ville inte ta av mig klänningen. Mamma märkte det och sa: ”Jag får snart lön, vi köper den.” Lyckan när vi åkte hem var obeskrivlig – lägenheten pyntades, granen kläddes. I kylen fanns bara is och en bit smör. Vi väntade på mammas lön – minns ni, på sovjettiden jobbade man även 31 december, men fick gå hem lite tidigare. När mamma kom hem var hon ledsen – lönen hade inte betalats ut. Tårarna i ögonen, rösten skälvande – och mest av allt kände hon skam över att lämna mig utan ett nyårsbord. Men konstigt nog var jag inte ens besviken. Känslan var ändå festlig, jag satt framför TV:n och såg julfilmer – det fanns ju bara två kanaler, och just nu massor av nyårsfilm! Mamma kokade potatis, blandade med smör, rev morot och strödde socker över – mer fanns inte hemma. Vi satte oss vid bordet och mamma bröt ihop – jag tröstade henne och snart grät vi båda, men inte över maten utan för att jag tyckte så synd om henne. Vi kröp ihop under täcket och såg på nyårskonserten. Tolvslaget kom, grannarna rusade ut i trappen med champagneglas och gratulerade varandra, sjöng och ropade – men vi gick inte ut. Plötsligt ringde det på dörren, envist och flera gånger. Mamma öppnade och där stod vår ständigt gnälliga granntant – hon som alltid klagade på mig för gympaskorna, att jag inte städade porten eller väsnades för mycket ute. En riktig surtant, som ingen av oss barn egentligen gillade. Hon smög in, granskade vårt lilla potatisbord och gick utan ett ord. Tjugo minuter senare bankade någon i dörren, mamma gick – och in dundrade Vera. I händerna: kassar med burkar, korv, sallader, halva kycklingar, godis och till och med mandariner. Champagne under armen! Hon röt åt mamma att hjälpa till, plockade upp allt på bordet, torkade mammas tårar med sin jätteärm och försvann igen. Mamma grät igen – men denna gång av andra känslor. Efter nyår förblev Vera gårdens chef – men nämnde aldrig den kvällen. Och när vi många år senare begravde henne hela huset, insåg vi att alla älskade vår ”elaka granntant” – hon hade hjälpt oss alla någon gång…
Känn med hjärtat, men granska med förnuftet