Jag var tjugofem år gammal och hade bott med min mormor i två månader. Min moster hennes enda levande dotter hade gått bort plötsligt för just två månader sedan. Fram till dess hade mormor bott tillsammans med henne. De hade delat vardag, hemligheter, tystnader. Själv brukade jag ofta hälsa på dem och satt länge vid deras köksbord, men vi hade alla våra egna liv. Allt förändrades den dagen då mormor blev ensam kvar.
Sorgen kändes inte främmande för mig. Min mamma dog när jag var nitton. Efter det lärde jag mig att leva med tomrummet, det blev en del av vardagen. Jag har aldrig haft någon relation till min pappa, det har aldrig varit någon historia där han fanns bara inte. Så när moster dog blev det smärtsamt tydligt för mig: nu var det bara jag och mormor kvar.
De första dagarna efter begravningen var märkliga. Mormor grät inte hela tiden, men saknaden syntes i det lilla hon rörde sig långsammare, glömde släcka lamporna, fastnade ibland i tankar och vilade blicken mot fönstret som om hon väntade på någon som inte längre skulle komma. Jag tänkte att jag skulle stanna “några dagar”. Men de dagarna förvandlades till veckor. En dag, när jag vek in mina kläder i hennes byrå, slog det mig jag tänker inte åka härifrån.
Snart hörde jag allt fler åsikter om mitt val. Det finns alltid någon som tycker något. Några sa att jag gjorde rätt hur skulle man kunna lämna en äldre kvinna som just förlorat sitt barn? Andra menade att jag kastade bort min ungdom, att man ska resa, träffa någon, leva livet när man är tjugofem. De frågade om det inte var tungt, om jag inte kände mig fångad, om jag inte var rädd för att själv bli ensam en dag.
Men för mig kändes det annorlunda.
Jag fortsatte arbeta, sparade pengar, höll efter hemmets rutiner, följde med mormor till vårdcentralen, vi lagade mat tillsammans och tittade på tv på kvällarna. Jag upplevde inte att jag gav upp något snarare gjorde jag ett val. Jag har ingen partner nu, tänker inte på barn eller att flytta utomlands. Jag längtar efter trygghet, efter någon sorts närvaro. Jag vill inte återupprepa den där arvet av övergivenhet som jag känner så väl.
Min mormor är det sista jag har kvar av min närmaste familj. Jag har ingen mamma, ingen moster, ingen pappa. Och jag vill inte att hon ska känna sig som en börda, som om hon står i vägen. Jag vill inte att hon ska äta ensam varje dag eller somna med tanken att hon är alldeles ensam.
Kanske leder livet mig någon annan stans i framtiden. Kanske reser jag iväg, kanske blir jag kär, kanske flyttar jag så småningom ut. Men just nu är detta min plats. Inte av tvång. Inte av skuldkänslor. Utan för att jag älskar min mormor och för att jag tycker om den jag är vid hennes sida.
Vad hade ni gjort?
