Adam, jag vill inte såra dig, min käre.
Jag minns ännu hur Adam satt i fönstersmygen och blickade ut över gården. Han väntade på sin far och tankarna snurrade. Det hade gått två år sedan hans mamma lämnat dem. “Hon har skaffat sig en ny familj nu,” sa pappa en gång med en sorgsen röst. Varför hade hon lämnat sin son? Ingen visste, och Adam förstod det inte själv heller. Med tiden började minnet av henne att blekna.
Pappa försökte göra allt för Adam. Pojken hade hunnit fylla tio år. Han lade märke till och förstod så mycket nu; man kunde inte dölja något längre. Det fanns bara inte så mycket som behövde döljas för honom. Han hade lärt sig att diska och plocka undan efter sig, men han lekte inte längre med sina leksaker.
Han hade blivit nästan vuxen, på sitt sätt. Ändå var han så ensam. Han önskade sig inget hellre än en hund. Men pappan ville inte gå med på det.
Vem ska ta hand om den? Jag jobbar ju hela tiden, och du, Adam, går i skolan och är fortfarande för liten.
En dag kom pappan hem, inte med en hund, men med en kvinna. Hon hette Elin. Hon flyttade in hos dem. Adam försökte undvika henne så mycket det gick och tyckte hennes blotta närvaro var onödig. Men pappan började kalla henne sin fru och hoppades att sonen skulle få en ny mamma.
Jag behöver ingen mamma! sade Adam bestämt. Och så gick dagarna förbi. Han såg hur pappan blev gladare med Elin. De var snälla mot varandra, skrattade och kramades. Själv kände Adam fortfarande den där sorgen gnaga.
Pappa, jag vill att hon går härifrån.
Adam, men jag vill att hon ska stanna. Livet är tungt utan en kvinna en hustru och en mamma.
Så kom de varma sommardagarna. Adam sprang runt på gården med pojkarna i området. Hans nya vänner viskade om att pappan och den nya mamman kanske skulle skicka bort honom till ett barnhem.
Adam blev förskräckt. Skulle de överge honom? Kanske ville de ha ett nytt barn och han var bara i vägen? Han började förbereda sig, i hemlighet, för att bli bortskickad.
Vid ett tillfälle råkade han höra en bit av ett samtal: Där kommer han ha det bra, vi borde skicka honom dit.
Då var det avgjort i hans huvud. Han kunde inte sova på hela natten och på morgonen bestämde han sig för att göra sig av med Elin. Hon förstörde ju bara allt. Först försökte han göra vardagen svår för henne saltade teet, lät spisen stå på under en tom stekpanna. Han var otrevlig. Hon förstod snart vem som låg bakom, och till slut kallade hon in honom för att prata.
Vi måste prata, Adam. Du är ledsen, det ser jag.
Jag är inte ledsen för något, försökte han slingra sig.
Adam, jag vill inte såra dig, min käre…
Jag minns hur Elin satte sig ner bredvid honom och sa:
Vi har hyrt en sommarstuga till oss alla. Vi tänkte överraska dig, men nu känns det rätt att vara ärliga. Din pappa har hittat en hundvalp som vi hämtar idag. Vill du följa med?
Ljuger du? viskade Adam, förvånad men lycklig och redo att tro henne. Han kastade sig om hennes hals och kramade henne hårt.
Elin fick tårar i ögonen: Du ska vara glad, allting blir bra, du behöver inte gråta, sa hon ömt och smekte hans huvud.
När pappan kom hem från jobbet åkte de tillsammans för att hämta valpen. Adam hade redan släppt sin ilska och såg inte längre på Elin som en fiende. De blev sams. Valpen somnade i hans famn. Där i sommarkvällen var alla lyckliga.
