Katten sov alltid med min hustru. Han tryckte ryggen mot henne och stötte bort mig med alla fyra tassarna. Och på morgonen sneglade han på mig, kaxigt och lite hånfullt. Jag muttrade för mig själv, men vad kunde jag göra? Han var ju familjens ögonsten. Lilla hjärtat och älsklingen. Min fru skrattade, men roligt var det inte för mig.
Den där lilla “älsklingen” fick förstås sin strömming stekt särskilt för sig, benen pillades noggrant ur och den knapriga gyllene skinnet lades som ett litet konstverk bredvid de varma, saftiga bitarna på hans egen lilla tallrik. Katten kikade på mig med en slags snedgrinande min, som om han ville säga:
“Du, du är inte mycket att räkna med. Här är det jag som bestämmer.”
Själv fick jag alltid de bitar av fisken som han nobbade. Så han skämtade friskt med mig, och jag hämnades så gott jag kunde. Knuffade honom lätt bort från fatet ibland, eller puttade ner honom från soffan. Ett litet kallt krig, kan man säga.
Då och då stoppades det små bomber i mina tofflor och kängorpå svenskt språk, en klassisk kattbus. Min fru skrattade och sa:
“Det får du tåla när du är elak mot honom.” Och så klappade hon sitt solskenshjärta. Den gråa katten såg på mig med överlägsen blick. Jag suckade. Vad skulle jag säga? En fru som min fick man vara rädd om. Inte mycket att diskutera. Så det var bara att stå ut.
Men den där morgonen…
Just den morgonen när jag höll på att göra mig klar för jobbet, hördes plötsligt min frus förtvivlade rop från hallen. Jag kastade mig mot ljudet och fick se ett riktigt drama. Sex kilo utspärrad päls, klor och ilska for fram mot frun likt en tjur som sett en röd flagga.
När katten fick syn på mig kastade han sig upp på mitt bröst och knuffade till så jag föll baklänges ut i hallen. Jag gled över golvet innan jag reste mig, grep en stol och viftade med den som en sköld, drog min fru i armen och släpade in henne i sovrummet. Katten jagade oss, slog i en stolsben och skrek till så det skar i öronen.
Det stoppade honom inte. Han fortsatte i sitt raseri tills vi hann stänga sovrumsdörren bakom oss. Vi stod i dunklet och lyssnade på hans vässande morrande där ute. Sedan stod vi bägge och baddade våra många rivsår med sprit och jodlapp från apoteket. Min fru ringde jobbet och förklarade att vår katt hade blivit galen, rivit oss sönder och sammanoch att vi nu måste uppsöka vårdcentralen istället för jobbet. Efter henne ringde jag, och upprepade hennes ord ordagrant för min chef.
Det var då… marken började vibrera och ett dån gick genom huset. Fönsterrutorna i köket sprack och for ur, och en ruta i badrummet knäcktes också. Jag tappade telefonen av förskräckelse. Allt blev tyst.
Glömde katten för ett ögonblick, vi rusade ut genom sovrummet till köket och kastade oss fram till fönstret. Utanför gapade ett stort hål i marken. Runtomkring låg spillror från bilar. Det var grannens lilla lastbil som arbetade på biogas och den hade exploderat, fulladdad med flaskor. Parkeringsplatsen såg ut som ett slagfält, och vräkta bilar vände sina hjul mot himlen som sköldpaddor, och långt borta hördes polis- och ambulanssirener.
Chockade stod vi där, och vände oss om mot katten.
Han satt där i hörnet, tryckte sin brutna högra framtass mot bröstet och pep tyst.
Min fru skrek till och rusade fram, lyfte upp honom och höll honom hårt intill sig. Jag slet fram bilnycklarna ur fickan, och vi sprang ut, förbi hissen, hoppandes nedför alla sju trappor.
Förlåt de skadade av explosionenmen vi hade ju vår egen sårade vän.
Vår bil stod som tur var bakom huset. Vi kastade oss in och körde snabbt till veterinären vi brukade gå till. I bilen kändes det som själen var full av klösande katter, medan Evert Taubes “Fritiof och Carmencita” ironiskt nog spelades på radion.
En timme senare kom vi ut från veterinärkliniken, min fru bar sin skatt i famnen, och han… Han visade stolt upp sin bandagerade tass för de andra i väntrummet. När folk fick höra vad som hänt, steg de upp och klappade honom vördnadsfullt.
Hemma igen lagade min fru sardiner åt katten precis som han ville ha dettog ut benen, la de knapriga skinnbitarna i en liten hög, och serverade på hans fat. Själv fick jag resterna.
Katten haltade på sina tre ben fram till tallriken och gav mig en blick som försökte vara överlägsen, men smärtan förvrängde hans ansikte.
Jag var stressad och van vid brådska, men när jag var klar gick jag till hans tallrik och la dit min bit fisk, helt benfri.
Han stirrade tyst förvånat på mig. Pressade tassen mot bröstet och pep lågt, frågande.
Jag tog honom försiktigt i famnen, höll honom nära och viskade:
“Kanske är jag en smula misslyckad. Men med dig och min älskade hustrukan man vara annat än världens lyckligaste?”
Jag pussade honom på nosen. Katten spann svagt och stötte sitt stora huvud mot min kind. Jag satte ner honom, han grinade illa men åt ändå sin fisk. Och vi stod, jag och min fru, omslingrade och log.
Sedan dess sover katten bara med mig. Han ser mig ofta djupt i ögonen, och jag ber tyst till Gud om bara en sak:
Att få många år till med både honom och min kära hustru vid min sida.
Det är allt jag behöver.
Det är sant, på heder och samvete.
För det är faktiskt sann lycka.
