Men snälla, Birgitta Edlund, vad börjar du nu igen för? Vi sa ju: sommarstugan är till för avkoppling, för själen, inte för slavarbete. Jag åker ut hit för att andas skogsluft, inte för att stå böjd som en plog mellan rader av rödbetor. Dessutom är mitt nagellack nygjort, och ryggen värker efter hela veckan på kontoret. Inte sliter jag hela veckan vid skrivbordet för att sedan bala jord med spaden på helgen.
Majken rättade till den vida, ljusa hatten, gömd bakom mörka solglasögon. Hon la sig tillrätta i hammocken. I ena handen höll hon ett glas iskall flädersaft, i den andra mobilen. Hon tittade inte ens på sin svärmor, som stod mitt ute i landet, lutad på sin gamla hacka, och torkade svetten som pärlade längs pannan.
Birgitta Edlund suckade tungt. Solen gassade redan, maj var ovanligt het och jorden krävde sitt. Ogräset tycktes spruta upp i rekordfart och kvävde de späda raderna morot och rödbeta. Bredvid kämpade hennes man, Bengt Edlund, bökande med ryggen spänd som en fiolsträng. Han var nästan sjuttio, kroppen bar spår av åren, men han arbetade tyst jorden gav, jorden tog.
Majken, jag ber inte dig att plöja upp hela Småland, sa Birgitta så lugnt hon kunde, försökte hålla ilskan stången. Om du bara kunde rensa lite bland jordgubbarna. Det tar tjugo minuter. Jag hinner inte, ogräset växer mig över huvudet. Och när Anders kommer ut på helgen blir han glad om det finns rena bär att plocka.
Din Anders kan köpa bär på Ica, om han vill, svarade svärdottern slött och bläddrade vidare på mobilen. Nuförtiden finns ju allt i butikerna: jordgubbar, hallon, till och med vattenmelon på vintern. Varför slita ihjäl sig? Hela grejen med köksland känns som ett spöke från folkhemmet. Det är inte lönt, Birgitta. Om man räknar bensin, gödsel, ledvärk blir varje morot guldvärd.
De hade haft den här diskussionen förr. Sedan Anders, Birgittas och Bengts ende son, gifte sig med Majken, hade stugan blivit två filosofiers slagfält. Föräldrarna hade alltid tänkt att sommaren sätter förråden, att egenodlat utan E-nummer var både godare och nyttigare. Majken, tvättäkta stadsbo, såg ingen mening i att bekämpa bladlöss och sniglar när man ändå kunde köpa allt i cellofan.
Anders stod just då vid grillen och vände på några kycklingspett. Han höll sig gärna neutral: föräldrarna slet medan han förtvivlat försökte undvika bråk med frugan. Majken kunde sura i timmar om han så hjälpte till att ens plocka ett hallon. Det var bättre att plocka ogräs i smyg än orka med hennes iskalla tystnad. Men Majken såg inte med blida ögon på det heller han var där för semester, inte för att arbeta på föräldrarnas bondgård.
Mamma, pappa, släpp det nu, ropade Anders. Snart är grillen klar. Vi äter, så hjälper jag till att vattna i kväll!
Vattna är bra, pojk, nickade Bengt. Men ogräset växer inte långsamt. Låt gå, Birgitta, vi tar det själva. Vilsna ungdomar
Birgitta knep ihop läpparna, men sa inget. Hon böjde sig över raderna, slet upp tistlar med sådant raseri att hjärtat värkte mer än svetten rann. Jobbet tyngde henne inte, tvärtom jorden, doften, allt var hennes trygghet. Det var attityden som gjorde henne ledsen. Hon och Bengt byggde huset, satte fruktträden och hade alltid tänkt att det skulle bli ett bo för hela familjen. Istället kändes de som stugvärdar för sonens semesterpalats.
Sommaren skred vidare. Juni förbyttes i brännande juli. Varje helg var rutinen densamma: Anders och Majken dök upp på fredagskvällen med kött att grilla, dricka, kanske en tårta. Majken sov till långt efter lunch, släntrade ut i bikini och solade på filten på gräsmattan (Bengt klippte förstås gräsmattan). Birgitta bara snurrade runt: rensa, vattna, gödsla, strida mot sniglar. Och så maten då: frukost, lunch, middag till hela ligan, för på landet blir man så hungrig!
I köket lyste dock Majken med sin frånvaro.
Jisses, Birgitta, din ärtsoppa smakar som mormors! Jag skulle aldrig lyckas laga så, sa Majken, förnöjd och åt medan svärmor slett ihop ny deg till färska kanelbullar. Och de där bullarna, du är ett köksgeni!
Birgitta smälte för smicker, glömde sin värk och gled in i köksvärmen medan Majken slösurfade på verandan.
En dag när hallonen äntligen blänkte röda i buskarna, var det dags för nästa prövning. Grenarna dignade, bären måste plockas annars trillade de. Birgitta hade ont i huvudet, blodtrycket rusade.
Majken, vill du snälla gå ut och plocka lite hallon? De förfars annars. Jag kan koka lite sylt och ge er en burk till vintern.
Majken rynkade näsan åt brännässlorna bland buskarna:
Där sticks det, och myggen är ilskna. Ska jag inte ta cykeln till affären och köpa sylt till dig istället?
Nej! utbrast Birgitta slutligen, frustrerad. Den sylten smakar bara konstgjort! Våra bär är riktiga, äkta! Det tar en halvtimme.
För mycket ändå! Jag är inte anställd plockare. Vill ni ha sylt får ni plocka själva. Jag klarar mig utan. Bättre för formen!
Till slut slank Anders ut och plockade bären medan Majken duschade. Han kom tillbaka rödprickig och med ett överfullt ämbar. Birgitta såg på sin son och insåg att han slets mellan plikt och lojalitet. Hon kokade sylt och staplade burkar i källaren. Det får stå där, tänkte hon. Vintern frågar vad sommaren har gjort.
Augusti kom med sol och en regnbågsskur av tomater. Växthuset, Birgittas stolthet, svämmade över av röda, gula och rosa frukter: Oxhjärta, Rosa Dröm, Svart Prins. Varje tomat ett konstverk. Därefter skörden av gurka, krispiga och knottriga. Paprika fyllde händerna med doft.
Nu blev arbetet tredubblat. Vattna, sköta, men också sylta, lägga in, laga chutney. Kökets ångor av dill, vitlök och svartvinbärsblad ringlade ut mot trädgårdslandet.
Majken kretsade runt köksbordet där burkarna stod på rad och njöt av dofterna.
Oh, vad gott det luktar! Inlagd gurka Anders älskar det med kokt potatis. Och har du gjort lecsó? Förra året åt vi upp hela burken i ett svep.
Visst, svarade Birgitta, medan händerna darrade av trötthet. Hon hade knappt hunnit sätta sig på hela dagen.
Kanon! Ta fram många burkar. Affärernas är för sura av ättika. Ditt recept är perfekt.
Birgitta svarade inte. Bengt, som satt och putsade lök för torkning, mötte hennes blick och skakade knappt synligt på huvudet. Han förstod också.
September kom. Potatisen skulle upp sommarstugans final. Det var det tyngsta arbetet: gräva, plocka, torka, sortera, bära till källaren. Birgitta hade hoppats på hjälp denna gång; potatisen räckte till två hushåll.
Men på fredagen ringde Anders, med krusig röst:
Mamma, vi kommer inte i helgen. Majkens väninna har 30-årsmiddag, vi är bjudna på restaurang. Får ni ta potatisen själva? Eller kan vi skjuta på det till nästa helg?
Nästa helg spår de regn, sade Birgitta tyst. Då ruttnar potatisen.
Men hyr någon, mamma. Jag swishar över pengar. Fråga nån av grannarna i byn.
Birgitta lade på. Grannarna hade själva fullt upp med sina åkrar, och de var inga pålitliga typer. Så de gick ut båda två, Birgitta och Bengt, dag efter dag.
De minns dessa dagar än. Ryggen höll på att gå av. Bengt grävde, Birgitta plockade, de tog pauser för att smörja in sig med liniment och dricka varm mjölk. Men till sist låg potatisen på tork, 25 säckar med stora rena knölar. Och morot, rödbeta, squash, pumpa förrådet under huset var proppfullt: rader av kompott, inläggningar, sallader och sylt.
Två veckor senare, när huset blivit stilla och hösten dragit in, kom Anders och Majken. De svängde in med bilen, öppnade bakluckan proppfull med tomlådor.
Hallå hallå! Majken var ovanligt pigg. Dags för årets skörd! Anders, ta lådorna till källaren, jag väljer ut.
Hon gick in, öppnade kylskåpet, knaprade ett äpple.
Vilka äpplen! Vi behöver åtminstone fem lådor, så vi klarar oss över vintern. Och fyra säckar potatis. Morot och rödbeta också förstås. Burkarna hämtar jag själv, så jag får det vi behöver. Gärna många gurkor, tomater, lecsó och den där hallonsylten, nu när ni ändå gjorde.
Birgitta stod i fönstret och såg Anders lyfta bakluckan. Det knep ihop i magen. Hon mindes den heta sommaren, komarna i hallonbusken, hur tung vattenkannan kändes, Bengts suckar när han släpade säckar. Majken som låg och sippade saft i solstolen och pratade om hur olönsamt allt var.
Bengt, sade hon lågt. Kom fram.
Bengt ställde sig bredvid.
Ser du?
Ja, Birgitta.
Vad gör vi?
Som du säger, blir det. Det här är ju din insats. Du har burit upp hela skörden.
Birgitta gick ut på trappen. Anders var på väg mot boden, Majken beordrade därifrån.
Vänta, sade Birgitta tydligt.
Anders stannade överraskad, Majken frös halvvägs mot kylskåpet.
Behöver du nyckeln till källaren, mamma? Jag vet var den hänger.
Nej, svarade Birgitta. Era lådor kan ni ta och bära tillbaks till bilen. Tomma.
Vad menar du? Majkens ögon vidgades. Birgitta, vi har kommit för att hämta mat. Vintern är nära!
Just så, Majken. Vinter på väg. Men vet du hur berättelsen om myran och gräshoppan slutar?
Mamma, vad nu då? Vi är väl en familj! Du kan inte neka din egen son potatis?
Skörden är bra, nickade Birgitta. Bara att den är vår. Min och Bengts. Det var vi som sådde, vattnade, rensade om och om igen och grävde. Och det var jag som konserverade tills benen vek sig under mig.
Men vi är ju en familj! protesterade Majken. Förlåter ni mig inte ens potatis? En skam är det!
Ruttna får den väl göra, då. Hellre det. Eller så ger vi till grannarna som hjälpte oss när ni var ute på galej. Men till er ger jag inte en enda burk. Och inte en enda potatis heller.
Är det här något sorts straff? Majkens röst blev gäll. Ska ni lära oss en läxa nu?
Det är ingen bestraffning, Majken. Det är rättvisa. Hela sommaren har du sagt att landet är slöseri, att butikens mat är billigare och enklare. Då är det väl bara att handla där. Allt finns, färdigt, tvättat och klart.
Men butikens smakar bara kemikalie! utbrast Majken.
Ja, men för hemlagat är betalningen arbete. Svett. Skrapade knän. Du rörde inte ett finger. Inte ens hallonen orkade du plocka. Nu kommer ni med tomlådor men gratislandet har stängt.
Anders stod röd i ansiktet och skämdes. Han mindes sina undanflykter, sina lögner om jobbstress, att han hållit Majken om ryggen.
Förlåt, mamma. Förlåt, pappa, sade han tyst. Jag förstår nu. Vi har inte förtjänat det här.
Åk hem, Anders. Och kom ihåg: man kan inte bara ta utan att ge. Kärlek finns i handling, och respekt för andras möda är grunden för allt.
Anders kramade sin mamma och tryckte pappas hand, kände de hårda förhårdnaderna.
Majken ställde sig på tvären, släpade sig till bilen i protest. Slängde äppelskruttet i rabatten. Dörren smällde.
Anders vände, bad om ursäkt igen och åkte.
Stugan blev tyst. Höstvinden rusade i björkarna.
Kanske var vi hårda, mumlade Bengt och la armen om sin fru.
Det behövdes, svarade Birgitta. Annars lär de sig aldrig att bullar inte växer på björkar.
Så gick månaderna. Det ringde sällan. Anders hörde av sig, trampade på orden. Majken lät inte höra av sig alls.
Så kom vintern. Riktig vinter med snö och rimfrost. Birgitta och Bengt bodde i lägenheten i stan, skafferiet tungt av rotfrukter, inläggningar och sylt.
En kväll i december, före jul, ringde det på dörren. Birgitta kikade i titthålet Anders, ensam.
Hej mamma. Får jag komma in?
Självklart, svarade hon och ropade till Bengt.
De satt i köket och drack te med hallonsylt i. Anders såg mager och tankfull ut.
Hur är det med Majken? frågade Birgitta försiktigt.
Det rullar på. Hon var sur länge, men sa Anders. Men vet du, vi köpte potatis på Willys, sådär i nät. Den var som tvål. Och inlagd gurka för sjuttio kronor burken, gick inte att äta. Smakar bara ättika.
Birgitta sade ingenting. Fyllde på te.
Jag sa till Majken: Det här blev priset för allt semesterprat. Vill man ha gott får man delta. Vi grälade. Men nu säger hon: Vi kanske gjorde fel. Det känns inte rätt att kräva ändå.
Då plockade Anders fram ett kuvert.
Mamma, pappa. Här är pengar. Vi kollade upp vad närproducerat kostar potatis, inläggningar. Vi vill betala vår andel. Det är inget pris på mat, mer ett bidrag. Nästa år ska vi hjälpa till, lovar vi.
Bengt bet sig i läppen, ville neka. Men Birgitta la en hand på hans arm.
Tack, Anders. Vi tar emot men som insats till våren. Vi behöver laga växthuset, köpa nya frön. Det får bli ert bidrag.
Hon gick till garderoben och tog fram särskilda burken för speciella tillfällen.
Kom, Bengt, vi plockar ihop en påse till barnen.
De fyllde en stor kasse: inlagda gurkor, salta tomater, Majkens lecsó, en burk svamp, potatis och morötter.
Tack, sade Anders och var tagen. Vi har pratat, Majken och jag. I vår, när vi kommer ut, så hjälper vi till. Jag renoverar växthuset själv, Majken tar blomsterrabatten och kryddlandet. Hon sa till och med att naglarna överlever med handskar.
Då så! log Bengt. Finns jobb åt alla. Och efter jobbet smakar grillen bäst!
Anders gick. Birgitta stod länge vid fönstret och såg ut på den snöklädda gården. Det kändes lättare. Lektionen var hård, men nödvändig. Nästa sommar, tänkte hon, kommer vår familj igen vara en riktig familj där alla gör sitt. Då smakar potatisen ännu bättre, när den vuxit med gemensam möda.
På unga familjens julbord stod svärmors gurkor. Majken tog för sig och sa tyst:
Anders, ska vi inte sätta mer squash i år till sommaren? Jag har hittat ett recept på squashröra. Jag försöker laga själv.
Och det var Birgittas bästa julklapp, som Anders skulle berätta senare.
Tycker du svärmor gjorde rätt? Dela gärna dina tankar och glöm inte följa om du vill läsa fler små berättelser om det svenska livet.
