NYFÖRTT LYCKA
Herrn, kan ni sluta gå precis bakom mig hela tiden? Jag har redan sagt att jag sörjer min man. Kan ni vänligen låta bli att förfölja mig? Jag börjar faktiskt bli rädd, höjde jag rösten.
Jo, jo Men det känns som om du sörjer dig själv mer än din man. Förlåt, fortsatte min, väl… beundrare.
Jag vilade upp mig på ett spa i Värmland. Allt jag ville ha var tystnad och fågelsång, inte påflugna karlar. Min man dog plötsligt och oväntat för bara några veckor sedan och jag behövde tid för att samla ihop mig. Sorgen var som en blöt yllesjal över hela mig.
Vi, jag och min Olof, hade börjat renovera lägenheten och sparat ihop varenda krona. Vi levde snålt, planerade för framtiden, och så plötsligt pang. Olof drabbades av sin andra hjärtinfarkt och ambulansen hann inte hjälpa. Kvar stod jag, ensam med en halvrenoverad lägenhet och två tonårssöner. Modet sjönk som bly i en sjö. Hur skulle jag resa mig?
Jag blev erbjuden plats på ett rekreationshem via jobbet. Stackars Gunilla på personalen lyckades till slut få iväg mig, trots mina protester:
Du är varken första eller sista änkan. Du har barn att tänka på. Ajöss, Malin, du behöver få lite distans. Vi ses när du är tillbaka!
Så där satt jag, motvilligt, i en granskog. Fyrtio dagar hade gått sen Olof gick bort. Snaran av saknad kring mitt hjärta släppte inte.
Spaet parade in mig med en väldigt solig tjej som hette Ylva. Hon var ett rörligt batteri av skratt och ljus. Helt uppriktigt gjorde det mig på dåligt humör ibland jag ville inte dela mitt elände med någon, särskilt inte henne. Trots det var hon nästan alltid omgiven av beundrare, framför allt aktivitetsledaren Tommy. Alla vet ju hur det är på spa: skilda, ensamma och sörjande. Mig lurade de inte! Jag varnade Ylva för Tommy. Han såg ut att ha familj på annat håll, minst en.
Ylva skrattade bara:
Oroa dig inte, Malin! Jag är inte ny på det här, och så for hon ut på nya dejter varje kväll.
Själv satt jag inne i rummet, i sju dagar, med bok i handen och TV:n på men minns inte ett dugg vad jag läste eller såg.
En morgon vaknade jag dock på märkligt gott humör. Solen lyste, fåglarna sjöng. Jag tänkte, “Jag tar en tur i skogen och lyssnar på mesarna.” Där sprang jag på en man.
Jag hade förstås spanat in honom innan i matsalen. En liten, prydlig herre med självsäkra ögon; han var kortare än mig, en decimeter! Inte min typ, tänkte jag, rös lätt.
Men han var alltid prydlig, välrakad, kläderna satt som sydda på honom. Varje kväll bugade han sig med blommor från ängen utanför. Artigt nickade jag av ren plikt.
En kväll satte han sig vid mitt bord:
Saknar du någon, fröken? hans röst var len som smör.
Nej, sa jag, utan att ljuga särskilt mycket.
Nu ljuger du, Malin. Hela du utstrålar sorg. Får jag försöka hjälpa dig? envisades han.
Ganska svårt. Jag sörjer min man. Något mer? jag torkade händerna och reste mig, med tydlig slutkläm.
Förlåt, visste inte. Beklagar sorgen. Men kan vi ändå bli bekanta? Jag heter Valentin, snubblade han fram snabbt.
Jag svarade motvilligt:
Malin.
Som en svans dök han därefter upp vid varje middag, ständigt med små buketter blåklockor. Helt ärligt, visst var det charmigt Men jag hade verkligen inga planer på nya relationer. Nej, tack!
Fast Valentin gav sig inte. Han slöt upp på mina kvällspromenader, och jag märkte att jag aktivt valde platta skor för att inte trycka på våra längdskillnader. Hans korte figur och den blanka flinten besvärade honom inte det minsta. Han lockade kvinnor med sin röst nästan för lättsamt. Och där blev jag, mot bättre vetande, indragen i hans nät.
Vi gick till dansen, åkte på stan för att köpa äpplen… Inte få, gånger försökte han dra med mig till sitt rum. Men jag stod emot envis som en gammal folkabuss.
Så, på sista kvällen, sa Valentin:
Malin, imorgon åker vi. Ska du inte komma förbi mitt rum på en kopp te?
Får fundera på saken, svarade jag luddigt.
Men så blev det kväll och jag tänkte: “Varför inte? Jag vill inte såra honom.” Jag dök upp vid hans rum, där han ställt in med smörgåsar och jordgubbstårta. Fint dukat! Lite svenskt bubbel trollade han också fram.
Skål, Malin! Jag vet inte hur jag ska stå ut utan dig imorgon. Kan jag få din adress? Jag kommer, det lovar jag, sa han sorgset.
Du glömmer mig på två dagar. Jag vet nog hur ni karlar funkar. Men okej vad skålar vi för, Valentin?
För kärleken, Malin. Alltid kärleken! höjde han glaset.
…På morgonen vaknade vi tätt intill varandra. Herregud, varför hade jag stretat emot så? Varför kom jag inte in till honom tidigare? Vilket slöseri med tid! Jag blev nyförälskad, som en tonåring. Och nu var det dags att packa och åka.
Jag sa adjö till Ylva, som satt på sin säng och grät tårarna ur sig.
Vad har hänt, Ylva? frågade jag.
Jag är gravid, Malin. Men jag vet inte riktigt vem pappan är… snyftade hon.
Tommy? Eller…?
Vet inte. Jag träffade en till från andra avdelningen. Också gift, erkände “den erfarna sparven”.
Men Ylva! Ring dina föräldrar. De får komma och få ordning på det här. Och nu går vi till föreståndaren en gång för alla, sa jag barskt.
Ylva störtade ut med mascaran rinnande. Stackars flicka lätt att gå på nitar när man är ung…
Själv packade jag trögt ihop. Tjugofyra dagar och hela platsen, inklusive Valentin, hade smugit sig in i hjärtat.
Bussen stod redo. Valentin vinkade av mig med en sista bukett blåklockor. Jag grät och kramade honom varmt. Det var slutet på vår lilla romans. Hjärtat knep till. Hade han bett mig, hade jag släppt allt och följt med honom till världens ände.
Vi bodde i olika städer. Det var bara breven som kunde binda oss ihop. Men brevet jag fick besvarades av Valentins fru! Hon visste allt men lugnade sig med att så länge hon var trettio och jag var fyrtio, skulle inget komma ur det. Jag svarade inte till vad nytta?
Ett halvt år senare dök Valentin själv upp hos mig helt oannonserat. Mina söner såg förvånat på honom, men sa inget.
Valentin? Är du bara på genomresa eller va’? (Jag hoppades ju på: “Jag är här för gott.”)
Tja… får man stanna, Malin? sa han tveksamt i dörren.
Sönerna smet diskret iväg till sina rum.
Kom in. Vad har fört dig hit? Är det brevet från din fru? jag flinade.
Förlåt, Malin. Ville skriva till dig men frun hittade brevet Det var hennes svar. Vi har skiljt oss nu, erkände han.
Jag visste inte att du var gift Det hade aldrig blivit något annars, tro mig. Och nu då? frågade jag och vågade knappt ana hans nästa ord.
Ska vi gifta oss, Malin? la han fram förslaget.
Oj, vet inte Jag har ju barn. Hur ska de ta det? Jag kan inte bara rusa in i något, tvivlade jag, men blev faktiskt glad.
Barn är toppen! Jag har själv en tioårig dotter, svarade Valentin överraskande.
Hur menar du? Har du lämnat henne, eller? undrade jag.
Nej, självklart inte! Jag tar hit min Alva. Hennes mamma är lite förtjust i flaskan, så vi kan bo ihop, allihop, förkunnade han glatt.
Ojdå, Valentin. Nu går det fort! Jag känner inte ens din dotter och nu är jag redan utvald som mamma? Låt oss ta det lite lugnare. Jag måste prata med mina grabbar först. Men kom in, så fixar jag något att äta åt dig, “brudgum” med släp, skrattade jag.
Någon idyllisk familj blev vi kanske inte. Det blev gräl, smäll i dörrar, folk som packade väskan och allt därtill. Olika viljor, ingen ville ge sig.
Tiden sprang förbi. Min äldste, Andreas, och Alva (Valentins dotter!) gifte sig, och efter det vände de oss båda ryggen. De började plötsligt älta gamla barndomsminnen och lasta oss för att vi splittrat deras ursprungsfamiljer. Andreas och Alva flyttade till en egen hyresrätt med stor stolthet.
Jag och Valentin kunde bara rycka på axlarna och fortsatte älska varandra ändå.
Året gick.
“De förlorade barnen”, som vi kallade dem, hördes knappt av. Bara Alva ringde Valentin på hans födelsedag.
Tre år senare bjöd de oss på middag. Vi blev både glada och lite misstänksamma, men gick förstås.
Visade sig att de fått en son. Vår gemensamma dotterson! Vilken lycka vi var överlyckliga. Vid kaffe och tårta bad de oss om ursäkt och menade att tiden gjort dem klokare livet är inte alltid rättvist och förlåtelse är visst möjligt. Och som hyllning till freden i familjen hade de döpt pojken till Fridolf för att vi ska ha frid i huset.
Så till slut var det detta vi, jag och Valentin, fick: ett nyfött och väldigt svenskt familjelycka.
