Jag är tjugofem år gammal och sedan två månader tillbaka bor jag hos min mormor i ett gammalt hus någonstans bland hallonsnår, där Skånes dimma gnider sig mot fönstren som mjuka minnen. För två månader sedan dog min moster Elsa plötsligt, och innan dess hade mormor bott med henne. De delade varanda dagar, teg tillsammans, kokade kaffe tysta och såg fåglar försvinna på ängen. Jag brukade kliva in, dricka saft i köket och lyssna på deras långsamma samtal, men vi levde alla våra egna liv. Sedan dog Elsa, och allt blev annorlunda för oss som var kvar.
Förlusten är ingen främling för mig. Min mamma, Karna, gick bort när jag var nitton. Efter det lärde jag mig att låta tomheten hänga som ett gardinveck över vardagen. Far har jag aldrig haft, inget mystiskt med det han var bara aldrig där, som ett sovande minne på vinden, dammigt och stumt. Så när Elsa dog stod det plötsligt klart: nu är det bara jag och mormor Greta, två kvinnor i ett hus fullt av skuggor och äldre dofter.
Den första tiden efter begravningen kändes som att gå genom granens snåriga rötter. Mormor grät inte hela tiden, men sorgen blev synlig i hur hennes händer darrade över diskhon, i hur hon glömde tända lampan innan mörkret föll, i hur hon satte sig vid köksbordet och lät blicken drunkna i tapetens slingrande mönster. Jag sa till mig själv att jag bara skulle stanna några dagar. Men dagarna blev till veckor, och en morgon när solen rev i gardinen insåg jag att min väska hade bytt hem. Nu fanns inga planer på att åka.
Andras röster kom snart, syrsornas grälande: du gör rätt, säger vissa hur kan du lämna en gammal kvinna ensam efter att ha förlorat sin dotter? Andra suckar: slösar du inte din ungdom? Du borde resa, sitta vid någon bar i Lund, hitta en pojkvän, dansa bort nätterna, leva livet? De undrar om det inte är tungt, om jag inte känner mig fast, om jag inte är rädd för att stå kvar ensam när allting en dag kastar iväg.
Men för mig ser livet annorlunda ut. Jag jobbar hemifrån, sparar mina kronor och ören, håller värmen i huset, följer mormor till vårdcentralen, vi bakar kanelbullar som doftar hela vägen ut på gården, om kvällarna ser vi gamla naturfilmer. Jag har inte känslan av att gå miste om något; det känns som ett aktivt val. Jag har ingen partner just nu, jag tänker inte på barn, eller på att flytta utomlands så som alla pratar om när kaffet är slut. Jag vill bara ha stadga, närvaro, jag vill att mönster av övergivenhet ska brytas, det är allt.
Mormor Greta är det sista som finns kvar av min närmaste familj. Ingen mamma, ingen moster Elsa, inga fäderliga spår. Jag vill inte att hon ska leva de sista åren med skuld, som om hon vore en börda, någon att lyfta på axlarna. Jag vill att hon ska äta en timjankryddad omelett i sällskap, somna tryggt i ett hus där någon andas i ett annat rum.
Kanske kommer mitt liv att vika av åt något nytt håll längre fram. Kanske reser jag, kanske faller jag handlöst för någon och lämnar barndomshemmet. Men just nu är det här min plats. Inte för att jag måste. Inte ur skuld. Utan för att jag älskar min mormor, och för att jag älskar mig själv vid hennes sida.
Vad skulle du ha gjort, om du öppnade ögonen och fann dig själv mitt i denna märkliga, vackert suddiga dröm?
