ATT ÄLSKA OCH LIDA, ATT LIDA OCH ÄLSKA: I Sven och Marias liv var äktenskapet välsignat. På bröllopsdagen, när brudföljet redan närmade sig kyrkan, drog plötsligt en sommarstorm in från ingenstans och slet skoningslöst av Maria hennes slöja. Slöjan svävade upp mot himlen som en ballong, dansade i virvelvinden och föll sedan kraftlös ner i en smutsig pöl. Gästerna hann bara dra efter andan. Stormen stillnade lika snabbt som den kommit. Sven rusade iväg efter slöjan, men hann inte fånga den. Den snövita slöjan låg i den svarta pölen. Maria utbrast oroligt till sin blivande man: -Sven, ta inte upp den. Jag tänker inte bära den där slöjan! De gammaldags tanterna utanför kyrkan började genast viska: “Jaha, deras liv kommer bli fullt av stormar och motgångar…” En konstgjord blomma fixades snabbt i närmaste butik. Ingen tid att leta en ny slöja – man kan inte komma för sent till sin egen vigsel! Brudparet stod nu vid altaret i församlingens vapenhus, höll bröllopsljus och avlade äktenskapslöften inför Gud. Men före kyrkceremonin hade de redan signerat pappren hos Skatteverket och haft en vacker fest – för människorna… Tre år senare hade de två barn – dottern Sofia och sonen Erik – och levde fridfullt i sitt familjeliv. …Men tio år efter bröllopet ringde det på deras dörr. Maria brukade välkomna gäster, både inbjudna och oväntade, vänligt och gästfritt. Den här gästen var speciell – hon kom när Sven inte var hemma. Maria inspekterade snabbt den unga kvinnan: välklädd, trevlig, mycket vacker och ung. – Hej Maria. Jag heter Milla. Jag är din mans blivande fru, presenterade sig främlingen. – Så intressant! blev Maria överraskad. – Har Sven länge varit på friarstrå? – Långt. Men jag kan inte vänta längre. Jag är gravid med honom, svarade Milla helt orädd. – Klassisk historia. Fru – älskarinna – oäkta barn… Vet du att vi är kyrkvigt för evigt? Vi har barn, försökte Maria förklara. – Jag vet allt. Men vi älskar varann! Och det är också för evigt! Du kan faktiskt få skilja dig i kyrkan. Din man är inte trogen – jag har kollat. Så det går, insisterade Milla. – Jag råder dig att hålla dig borta från andras äktenskap! Vår kärlek och trohet reder vi själva ut, sa Maria irriterat. Milla drog bara på axlarna och gick. Maria slängde igen dörren. “Allt hade hon tagit reda på… Men du får inte Sven!” ilsknade Maria till. Hon började tänka efter – Sven hade blivit annorlunda. Jobb, plötsliga tjänsteresor, nya intressen som fiske och jakt han aldrig haft innan… Maria kände oron i magen – kvinnan anar alltid falskhet, spänning i luften. Men hon försökte slå bort de svarta tankarna. Kanske bara inbillning? På kvällen bjöd Maria sin man till middagsbordet. Först ska han mättas – sen tas problemen upp. – Sven, är du kär? frågade Maria trevande. – Ja… blev Svaret. – Din… flickvän var här idag. Är det allvar? Maria var rädd för svaret. – Jag är en skurk! Jag kan inte leva utan Milla! Förlåt mig Maria – släpp mig fri! bönföll Sven. – Jag släpper dig… Maria visste att det inte tjänade något att vädja till samvetet. Livet skulle avgöra deras öde. …Sven flyttade in hos sin älskarinna. Maria for till kyrkan för att hitta tröst hos prästen. Han lyssnade och rådde: – Min dotter, Kärleken bär allt, den slutar aldrig! Orden är från Bibeln. Du har rätt att bryta kyrkovigseln eftersom Sven valt syndig väg. Men du kan välja att förlåta, be och vänta… Herrens vägar är outgrundliga. …Två månader senare kände Maria att hon bar Svens barn. Det gav henne tröst: kanske var det ett tecken, att Sven en dag skulle ångra sig och komma tillbaka. En son såg dagens ljus. Marias mamma föreslog namnet Jan – samma som Sven på svenska – “Du får nog tillbaka din Sven ska du se, dotra mi!” Mamma hjälpte till med allt – barnpassning, mat, sagor, omsorg. …Sven glömde inte Sofia och Erik – han gav dem presenter, tog med dem till havet, skickade pengar till Maria. Barnen fick strängt förbud att berätta för pappa om lillebror Jan – men barn gör ändå som de vill. Sofia berättade allt för Sven när hon hälsade på honom. Sven trodde då att Maria hade fått barn med någon annan. Det skar i hjärtat – minnena trängde sig på… …Under tiden låg Milla inlagd på sjukhuset – Sven sprang med frukt, saltgurka och leta efter krita hon ville ha. Men allt slutade i tragedi. Millas barn dog innan förlossningen, nästa graviditet slutade också i sorg. Sorg bröt henne; Milla ville pausa barnförsöken. Men ödet hade annat i sikte… Sven fanns där, bad om ursäkt för allt elände han orsakat… …Samtidigt började Marias gamla studiekompis Valter titta förbi. Under studietiden hade han friat, men Maria hade bara ögon för Sven. Valter hade aldrig gift sig, aldrig fått barn – sådant är livet. Så småningom kom han ofta hem till Maria med presenter och blommor – men Maria var tydlig: “Besök oss gärna, men jag väntar på min man. Inget annat.” Valter höll sig till reglerna – han räknade sig som bror till henne, barnen som syskonbarn. Och blev en självklar del av familjen. …Så, efter flera missfall, födde Milla till slut en frisk flicka, Boel – betyder den välsignade, en dotter nära Gud… Milla försvann in i sitt efterlängtade moderskap, men tänkte ofta på Marias ord – “lånad lycka ger mest bitterhet”. Milla förstod nu vad hon orsakat. Det sved i hjärtat: “Andras olycka ger ingen insikt”. Hon ville bara krypa till Maria och be om ursäkt. Sven älskade lilla Boel, han vaggade henne om nätterna, badade henne, överöste henne med leksaker… Tiden flöt vidare. …Fem år gick. Alla barnen växte upp. Så blev Milla svårt sjuk – bara trettio år gammal. Sven var förtvivlad – sjukhus, läkare, mediciner… Milla tog farväl av livet, var nästan på andra sidan. När hon skickades hem för att dö, bad hon Sven: – Ta mig till din riktiga fru. Snälla! Sven gjorde som hon ville. Maria visste att Milla var dödligt sjuk. Sofia hade berättat. När de kom in bar Sven henne i famnen till soffan. Alla väntade på förklaring. – Låt oss vara ensamma, bad Milla. Alla gick ut. Maria satte sig vid Milla. – Förlåt mig, Maria. Straffet har hunnit ikapp. Jag vill be dig ta hand om Boel. Jag har bara dig och Sven. Lova att ni tar hand om henne, vädjade Milla. Maria tog hennes hand: – Det är inte Gud som straffar – vi straffar oss själva. Jag har redan förlåtit dig. Oroa dig inte för Boel. Och stanna här med Sven, båda. Det är nog bäst för alla. Alla tog hand om Milla. Valter blev hennes stora stöd, han vårdade och tröstade utan att släppa taget – och fann sig själv förälskad i Milla, dyrkade Boel. Milla ville leva! Maria gav henne hopp. Efter ett halvår började Milla gå ut på gården – solen värmde hennes bleka kinder, livet återvände sakta. Hon tänkte på Valter – Sven älskade hon, men han var någon annans man. “Rör inte andras kärlek!” Den lärdomen satt djupt. Valter var trygg, solid – och älskade henne och Boel. Milla hoppades kunna älska tillbaka. Bara hon blev frisk först! Och det gick mot bättre tider. …En dag vid middagsbordet sa Milla: – Maria och Sven – nu flyttar jag, Boel och Valter. Tack för allt! För ert hem, er värme, eran kärlek – sådana människor finns inte. Sven och Maria utbytte en blick. De hade redan pratat: – Maria, hur det än går vill jag tillbaka till dig. Finns det förlåtelse? Vi ska ta hand om våra tre barn. Jag ber om ursäkt… – Såklart, Sven! Jag skulle till och med be DIG om ursäkt – jag kanske inte var tillräckligt bra fru om du sökte dig till en annan. Livet lär oss! – Men Boel då? Hon är min dotter – jag överger henne aldrig! Konstaterade Sven. Valter, Milla och Boel förberedde flytt. Vid dörren kallade Milla på Sven: – Älska din Maria! Mer än livet! Gör henne aldrig illa. Jag kommer alltid minnas dig. – Var lycklig, Milla, svarade Sven…

Author Jag gillar detReading 9 minViews 4Published by February 10, 2026

ÄLSKA OCH TÅL, TÅLA OCH ÄLSKA

Mitt namn är Henrik och detta är berättelsen om hur livet prövar och lär en man.

När jag och min fru, Linnea, gifte oss var det i Sankt Johannes kyrka i Göteborg. Dagen för vårt bröllop hade vi sällskap av familj, släkt och vänner alla på gott humör, stiligt klädda, och förväntansfulla på festen. Men just när brudföljet svängde runt hörnet mot kyrkan bröt en plötslig skur ut och en hård västanvind ryckte av Linneas slöja. Den seglade upp som en ballong och landade till slut i en stor vattenpöl vid trottoaren. Alla gäster stod som förstenade. Stormen stillnade lika fort som den börjat. Jag kastade mig dit för att hämta slöjan, men hann aldrig få tag på den.

Vit slöja i svart vatten symbolik som inte gick någon förbi. Linnea, med tårar i ögonen, ropade åt mig:
Henrik, låt den vara! Den där vill jag inte bära!
De gamla tanterna utanför kyrkan mumlade i kör: Nu får de nog ett äktenskap med bara motvind och elände…

Vi köpte en konstgjord vit blomma till Linneas hår i affären över gatan. Det fick duga, för till altaret kunde man ju inte komma för sent! Framför altaret gav vi varandra våra löften inför Gud och höll bröllopsljusen tätt intill varandra. Fast innan kyrkbröllopet hade vi förstås redan varit på stadshuset och haft en civil ceremoni. För folket och traditionen.

Tre år senare hade vi båda fullt upp i vårt radhus, två barn, dottern Agnes och sonen Erik. Livet gick sin stilla gång.

Tio år efter bröllopet knackade det plötsligt på dörren en gråmulen onsdagskväll. Jag var inte hemma då, men Linnea var alltid gästvänlig mot både inbjudna och oväntade gäster. Den här gången var det dock särskilt. Hon öppnade för en ung kvinna Olivia och märkte direkt att gästen var vacker, välklädd och självsäker.

Hej, Linnea. Jag heter Olivia. Jag är… din mans blivande fru, sade hon okonstlat.
Jaha…? svarade Linnea, häpen.
Hur länge har Henrik varit förlovad med dig då? frågade Linnea torrt.
Länge. Men nu har jag inte längre tid att vänta. Jag är gravid. Med Henriks barn, förklarade Olivia uppriktigt.
Hm… Låter som ett klassiskt triangeldrama. Fru älskarinna och barn utanför äktenskapet… Men vet du att Henrik och jag är gifta inför Gud? Vi har två barn.
Jag vet allt, men vi är också kära. För alltid! Ni kan ansöka om skilsmässa. Henrik är ändå inte trogen dig. Det är tillåtet här, försökte Olivia övertala Linnea.

Linnea blev mer och mer irriterad:
Sluta! Stör oss inte. Vi sköter vår familj själva. Hej då!

Olivia gav sig och skyndade därifrån. Linnea slog igen dörren och muttrade för sig själv: Som om du kan ta min Henrik! Tankarna snurrade: Henrik hade börjat dra sig undan, jobba över, plötsliga fiskeresor allt sånt som mannen tror att frun inte märker. Men ingen kvinna luras så lätt.

När jag kom hem på kvällen bjöd Linnea på middag som alltid. Efter maten satte hon sig mitt emot mig vid bordet och bad mig svara ärligt:
Henrik, är du kär i någon annan?
Ja… Det är jag.
Olivia kom hit idag. Hur allvarligt är det? Hon säger att ni ska ha barn.
Jag är en usling, Linnea. Jag kan inte leva utan Olivia. Jag vet att jag sårar dig, men jag ber dig: släpp mig fri.

Linnea såg ingen mening i att hota med att jag borde stanna för barnens skull. Hon lät mig gå.
Jag packade en väska och flyttade in hos Olivia.

Linnea vigde mycket tid i kyrkan med att prata med prästen. Han påminde henne:
Kärleken tål allt, dotter. Men du har rätt att gå skilda vägar, då din man varit otrogen. Eller förlåt, be och vänta på att han kanske återvänder.

Några månader efter att jag lämnat Linnea var hon tillbaka på Mölndals sjukhus. Hon väntade mitt och hennes tredje barn lilla Oskar. Hennes mamma, Maj-Britt, tog hand om barnen, lagade mat och höll ordning i huset.

Jag höll kontakten med Agnes och Erik, köpte presenter och skickade pengar, 4000 kronor varje månad i ett kuvert till Linnea.

Linnea förbjöd barnen att nämna Oskars födelse för mig. Men dottern Agnes berättade ändå, när hon var hos mig.
Jag fick då för mig att Linnea redan gått vidare och fått barn med någon annan. Det gjorde ont, men samtidigt hade jag fullt upp hemma: Olivias första graviditet slutade med att barnet dog vid födseln och hennes andra graviditet slutade i missfall. Olivia drabbades av sorg och ville vänta med barn.

Under tiden började Linneas gamle kurskamrat, Pelle, komma förbi ganska ofta. När vi gick på universitetet var Pelle förälskad i Linnea. Han var populär bland tjejerna men Linnea var aldrig särskilt intresserad. Nu satt hon där, regntung höst, på väg hem i 16-bussen då Pelle klämde sig ner bredvid.
Hej Linnea, minns du mig? frågade han blygt.
Pelle!? Så länge sen! Vad gör du nu?

De började umgås allt oftare. Pelle var social, köpte alltid med något till barnen och blommor till Linnea. Hon gjorde klart:
Du är välkommen, men jag väntar ändå på Henrik. Inga konstigheter.

För Pelle var det ändå värt mycket mera än ensamheten i sin etta. Han skojade:
Då får jag vara storebror åt barnen!

Olivia hade till slut tur; hon blev gravid en tredje gång och födde en frisk liten flicka Saga. Olivia försvann in i mammalivet och glädjen.

I hennes tysta stunder mindes hon ofta mötet med Linnea och insåg vilken smärta hon själv orsakat. Det sved. Hon ville be om ursäkt, men saknade mod.

Fem år gick, barnen blev större och vi vuxna blev ytterligare lite klokare. En dag blev Olivia svårt sjuk, bara trettio år gammal. Jag sprang mellan Sahlgrenska, apoteket och alla möjliga behandlingar. Till slut blev hon hemskickad, obotlig.

Hon bad:
Henrik, snälla, kör mig till Linnea.

Jag blev förvånad men körde henne till mitt gamla hem.
Linnea visste vad som hänt, dottern Agnes ringde och berättade. I huset rådde redan väntan och oro.

Linnea lät oss komma in. Jag bar in Olivia och la henne på bäddsoffan. Barnen och min svärmor gick ut ur rummet när Olivia önskade vara ensam med Linnea.
Förlåt mig, Linnea, snyftade Olivia. Ta Saga om jag inte klarar mig. Ta hand om henne!
Linnea kramade om henne.
Du är redan förlåten, Olivia. Vi lämnar ingen i sticket. Du och Henrik bor här så länge det behövs. Och Saga stannar hos oss om det måste bli så.

Så gick dagarna. Alla hjälptes åt. Även Pelle steg in, pysslade, pratade och tröstade. Han var en vän i ordens rätta bemärkelse. Pelle och Olivia fann varandra i samtal och närhet, han tog Saga till sitt hjärta. En dag insåg han att han älskade Olivia och hon började älska honom tillbaka.

Efter en lång, tuff vinter återhämtade sig Olivia sakta. Solen kom åter, livet började rinna in igen. Hon och Pelle tog beslutet att flytta ihop, börja om och bygga sin egen familj.

Innan de flyttade sa Olivia till oss:
Linnea och Henrik, tack för allt! Jag trodde inte såna människor fanns. Nu har jag fått en andra chans.

Jag och Linnea satt kvar i vardagsrummet, tillsammans med våra barn.

Efter allt detta förstod jag: Förlåtelse är inte svaghet, utan styrka. Och att våga älska livet igen, även när stormen dragit fram, är det största modet av allt. ingen relation, inget liv går fria från prövningar men den som håller sitt hjärta öppet för hopp och förlåtelse, den sviker sig aldrig själv.