Helena hade ägnat hela dagen åt att förbereda för nyårsfesten: hon städade, lagade mat och dukade så fint hon bara kunde. Det var hennes första nyår utan föräldrarna, men med den hon höll kär.
Hon hade bott hos Tomas i tre månader nu hans lägenhet, hans regler. Han var femton år äldre, skild, betalade underhåll och kunde inte säga nej till en öl (eller tre) då och då… men när man är kär så är ju sådant bara charmiga egenheter. För ingen, ingen, förstod en endaste gång varför just henne han fångade Tomas var varken bildskön eller spännande, snarstucken och snål till tusen, och dessutom alltid luspank. Hade han pengar? Jajamän, till sig själv! Och just denna klenod till karl hade Helena gått och förälskat sig i.
I början tänkte Helena att Tomas kanske skulle se hennes goda sidor: snäll, ordentlig, aldrig upprörd ens när han kom hem halvfull. Hon lagade mat, tvättade och städade, köpte mat för sina egna pengar (han fick ju inte tro att hon var ute efter hans fåtaliga kronor), och till och med det dignande nyårsbordet ordnade hon för egna slantar. Till och med en ny telefon fick han som nyårspresent!
Tomas, å sin sida, laddade upp inför nyår på sitt klassiska sätt: han blev kvar på puben med sina vänner och kom hem lagom salongsberusad. Han deklarerade glatt att de skulle få sällskap hans vänner, inga hon kände. Helena dukade upp, nu var det bara en timme kvar till tolvslaget. Feststämningen hennes var i botten, men hon bet ihop. Hon var ju inte som hans ex.
En halvtimme innan nyårsafton skulle börja stormade en ljudlig, halvfull grupp in killar och tjejer som mest kände varandra och Tomas. Tomas sken upp, satte sig i mitten och festen drog igång så det dånade i väggarna. Helena, hon blev varken presenterad eller sedd där satt hon, osynlig hushållerska, medan gästerna tuggade i sig det goda hon lagat.
När Helena påpekade att det bara var två minuter kvar till tolvslaget och att någon kanske kunde tänka sig att fylla glasen med bubbel, gav de henne en blick som om hon krupit ut ur gardinstången.
Vem är hon egentligen? gnällde någon med vinglaset i näven.
Min sänggranne, garvade Tomas, och hela skaran hakade på och skrattade så de kiknade.
De åt maten Helena lagat och skrattade rått åt hennes naivitet, klappade Tomas på axeln och prisade honom för att ha fiskat upp en gratis hushållerska. Tomas backade inte upp Helena för fem öre han skrattade med de andra och torkade sig bokstavligen och bildligt om henne.
Utan ett ord plockade Helena ihop sina saker och gick hem till mamma och pappa. Så värdelöst nyår hade hon aldrig varit med om. Mamma mumlade sitt gamla vanliga Vad var det jag sa, pappa såg för första gången på länge uppriktigt lättad ut. Helena, efter att tårarna runnit klart, lade undan de där rosaskimrande glasögonen för gott.
En vecka senare, när Tomas lagt sista kronan på öl och självömkan, dök han upp hos Helena och undrade med sitt vanliga tonfall:
Alltså, varför stack du för? Sur eller? Han såg att hon inte tänkte sträcka ut någon olivkvist, och gick på offensiven: Men schyst, du softar hos morsan medan jag får jaga dammråttor i kylen! Börjar du bli som mitt ex nu, va?
Helena blev faktiskt bara stum av hans fräckhet. Hon hade funderat många gånger hur hon skulle sätta ner foten, men just där stod hon helt tyst. Hon visste ändå att det enda rimliga var att be honom dra dit pepparn växer och smälla igen dörren rakt framför näsan på honom.
Och så började Helenas nya liv lagom till nyår.
