Min dotter gifte sig, men tyvärr har vi inte haft någon större tur med vår svärson och hans föräldrar. Vi ger allt till våra barn, medan de inte har något över till dem. Det har gått åtta år sedan bröllopet och vi får fortfarande hans familj på halsen.
När bostadsfrågan dök upp var hans föräldrar snabba med att säga vi har ingenting att ge honom.
Vi var tvungna att sälja vår egen lägenhet för att kunna köpa en bostad åt barnen. Vi ville egentligen inte, vår lägenhet var fin, trivsam och välbyggd. Men vad kan man göra när det viktigaste är att barnen har ett eget bo? Vi renoverade, köpte möbler men utan någon som helst hjälp från hans föräldrar.
Jag hjälper ofta till med barnbarnen. Min dotter är nu föräldraledig med den lilla, och den stora går i ettan, så jag skjutsar till skolan. Det är inte rimligt att tro att hon själv ska hinna väcka och klä barn, packa och springa till skolan med båda på under en timme! Därför turas jag och morfar om att hjälpa till, vi är båda engagerade i barnbarnens vardag.
Svärsonens föräldrar däremot, låtsas som om det inte berör dem. Jag förstår inte hur man som mor- och farföräldrar kan vara så ointresserade.
Det har varit så hela tiden. Till och med inför bröllopet höll de sig undan inte en krona bidrog de med. Jag ringde och föreslog att vi skulle träffas och prata ihop oss när barnen skulle gifta sig. Deras svar?
Men tänk om de skiljer sig om en månad? Vet du hur många som skiljer sig direkt över sjuttio procent nu för tiden!
Det slutade med att vi själva ordnade hela bröllopet och gav barnen en lägenhet. På bröllopet satt de som gäster bland andra och överräckte 500 kronor i ett kuvert. Svärsonen däremot, hade ändå krav.
Vi köpte deras lägenhet för åtta år sedan en etta som var helt okej för två. Nu har de två barn och det är väldigt trångt.
Jag tycker att vår svärson borde visa mer initiativ. Jag säger till honom: “Om du inte kan tjäna mer, varför inte be dina föräldrar om lite hjälp?”
Men han säger bara: “Det kan jag inte be dem om!”
Jag svarade: “Vill du att jag tar upp frågan?” Men han förbjöd mig rent utav att ens nämna det.
Jag blev förvånad över hans attityd. Det är skamligt att fråga sina egna föräldrar, men att få från svärföräldrarna går bra? I åtta år har han tagit emot pengar från oss varför försöker han inte själv? Många unga lyckas ordna lägenhet på olika sätt. Jag säger till honom du är ung, nya möjligheter dyker alltid upp! Skaffa ett extrajobb, eller jobba ett tag utomlands.
Han säger samma sak till min dotter när hon ifrågasätter, och ringer ofta mig och klagar på att jag är “för inblandad”. Han menar att föräldrar är som de är, och att det är omöjligt att ändra på svärföräldrar.
Jag kan inte låta bli att känna mig besviken där sitter hans föräldrar och har det bra, reser på spa, men du får inte ens prata med dem om stöd. Vilken kärleksfull son! Men någon omtanke om sina svärföräldrar och deras uppoffringar verkar han inte ha alls.
Man måste inse att livet ger oss alltid möjlighet att välja om vi vill vara generösa och närvarande eller hålla oss undan. Till sist är det vi själva som formas av hur mycket vi ger och vilken trygghet och värme vi för vidare till nästa generation. Det är det som är det viktiga i familjen.
