Olle, min lilla flicka, jag ber dig – mamma satte sig på huk bredvid Olle – vi måste bo här ett tag, snart är allt över och då åker vi tillbaka till stan Olle satt tyst och såg på mamma. – Olle, hör du mig? Förstår du? – mamma skakade till Olle. – Jag hör, mamma… – Varför är du tyst då? – Mamma blev nervös, Olle såg det. – Jag var inte tyst, mamma, jag tänkte. – Tänkte du? Titta här hur många böcker det finns, Olle… Åh, vad jag älskade att läsa dem som barn… – Mamma… ska vi bo här länge? – Jag vet inte, älskling, vi måste stanna ett tag. Olle förstod allt som hade hänt dem, att familjen splittrats. Mamma trodde förgäves att Olle var för liten för att förstå. – Olle, moster Karin kommer att hälsa på dig, jag lagar mat för hela dagen, på morgonen åker jag till jobbet och på kvällen kommer jag hem. På helgerna är vi tillsammans och går och badar vid sjön… Mamma gömde ansiktet i händerna. – Förlåt mig… – Mamma, gråt inte. Jag vet att pappa lämnat oss, att vi måste klara oss och att du tyckte det var bäst att flytta till mormors lilla hus. Och hyra ut lägenheten till andra. – Jag vet allt, mamma… Jag ska vara snäll, jag lovar, jag väntar på dig och läser böcker, och moster Karin ser efter mig. – Vi klarar oss, mamma… Och i höst börjar jag skolan. – Mamma… finns det någon skola här? – Nej, lilla hjärtat, det fanns en skola – men den är borta nu. Men i höst, jag lovar, då flyttar vi tillbaka till vår lägenhet. Det här är bara tillfälligt, tills jag hittar ett bra jobb. – Och lägenheten har jag hyrt ut till augusti, det blir lagom tid, sen renoverar vi och får det fint. Allt blir bra, min lilla… – Jag vet, mamma… Den kvällen satt mamma och Olle länge på trappen till deras lilla hus, och mamma berättade om sin barndom och sin snälla mormor. – Mamma, hade du… en mamma? – Jadå, suckade mamma – hon finns fortfarande, fast… jag var väl inget hon ville ha. – Hur kan det vara så? – Tja, lilla vän. Jag kom till henne tidigt, hennes och pappas förhållande höll inte, han flyttade till en annan stad och fick en ny familj. Mamma stannade lite, sedan lämnade hon mig hos mormor Sonja och åkte själv till stan för att hitta lyckan… – Och… hittade hon sin lycka? – Hon hittade lycka, min flicka, men hon glömde bort mig… Hon gifte sig, fick två barn, och jag… fick födelsedagshälsningar ibland, men inte mycket mer. – Vet du, jag minns att hon kom ibland, om hennes barn var sjuka, för naturen och frisk luft här… – Men de visste inte om mig, att jag var deras storasyster. – Mormor sa till henne att jag hade min skolavslutning snart, och att mamma borde köpa mig en klänning… Men hon började skrika på mormor, sa att mormor var hjärtlös, hennes eget barn var sjukt, och här handlar det om klänningar. – Men mormor stod på sig: “Sonja är ju också ditt barn, hur kan du säga så?” – “Hon är stark och frisk, låt henne jobba ihop till sin klänning själv”, muttrade hon. Mormor blev så arg att hon körde ut henne… – Mamma, du säger aldrig “mamma” om henne, bara “hon” … – Jag vet, förlåt… jag har aldrig kunnat kalla henne det, min mormor Sonja var min mamma. – Du är döpt efter mormor Sonja, eller hur, mamma? – Det tror jag… Till hennes ära… – Älskade du henne, mamma? – Vem? – Mormor Sonja. – Ja, väldigt mycket! När hon gick bort, blev världen mörk… Och Zoya… alltså min mamma, jag väntade på henne, hoppades alltid hon skulle komma, varje födelsedag, varje helg… – När jag blev sjuk, på skolstarten, när mormor dog… jag väntade. – Hon kunde inte komma – hennes makes mamma fyllde år just då… Hon kom senare, grät… skickade iväg mig, eftersom jag var minderårig. – Jag trodde mamma skulle ta med mig hem, men nej, hon placerade mig på elevhem och lät mig gå på gymnasiet där. – Min första nyårsafton var utan mormor. Naiv som jag var trodde jag hon skulle ta hem mig, men hon sa bara: – “Förlåt, Sonja, vi har huset fullt av släkt, var ska du få plats?” – Då bestämde jag mig för att åka hem, mitt hem. – “Ge mig nyckeln till mormors hus,” sa jag. – “Varför då?” undrade hon. – “Det är mitt hem. Om du tror att du kan ta det ifrån mig, har du fel.” – “Det är mitt hus också,” sade hon ilsket. “Vi tänkte fira nyår där ute i naturen.” – “Jag lovar, om ni sätter foten där, förstör jag ert firande. Ge mig nyckeln!” – Hon vägrade. Så jag klättrade över gärdesgården själv, köpte två nya lås inne i stan. Bad grannen, farbror Fredrik, ta ner de gamla och sätta upp nya. – När det gäller huset, försäkrade grannarna att de skulle skydda mig, för mormors skull. – Nyår firade jag ensam, fast i slutet kom mina vänner, det blev fint ändå… – Sen fyllde jag arton. – Träffar du henne aldrig? – Nej… Varför skulle jag? Vi har inget att prata om. – Mamma… och du… – Vad? – Skulle du kunna göra som hon? Lämna mig? – Aldrig i livet, hör du det? Aldrig! …Olle är redan vuxen och inte alls rädd längre. Mamma har åkt till jobbet, och moster Karin kommer två gånger om dagen. Hon äter, plockar undan, diskar, matar dockan Lisa och sätter sig och läser. Olle har nyss lärt sig läsa, och det är så spännande – att läsa för dockan Lisa och björnen Micke. Dagarna går likadant. Först gråter Olle lite, eller snarare, tårarna bara trillar fast Olle försöker hålla dem tillbaka. Det är som att tårarna själva rinner, fast Olle vill vara stark. Men när mamma kom hem blev allting bra igen. Tills en dag när mamma inte kom. Hon kom inte alls… Det blev mörkt, Olle tände lampan och drog för gardinerna. – Var inte rädd, Lisa, Micke, Marie, Ninni och clownen Anders… var inte rädda, viskade Olle till leksakerna. Kanske skulle Olle gå till stationen och möta mamma? Men vägen var lite svår att minnas, och hon kanske skulle missa mamma. Olle försökte mota undan de dåliga tankarna. Nej, mamma skulle aldrig lämna henne, nej, nej… Olle har ju ingen mormor Sonja, med vem skulle hon annars stanna kvar? Olle såg framför sig hur mamma gifte om sig, fick nya barn, och glömde bort Olle. Att Olle blev kvar ensam i huset… Av medlidande med sig själv började Olle gråta högt, ögonen sved, halsen blev tjock, men till slut somnade hon på stolen vid fönstret. Så hörde Olle ljud i farstun – tänk om det var råttor, eller mammas mamma, mormor Zoya, som Olle aldrig träffat, och nu kanske ville ta huset ifrån dem? Köra ut Olle. Olle pep lågt. Plötsligt öppnades dörren, lampan tändes. – Mamma! – Olle sprang upp, stolen föll, – mamma! Min mamma! – Mitt barn, lilla Olla, älskade flicka… förlåt, jag missade sista tåget, fick lift till grannstationen och gick hem i mörkret. – Mamma, var du rädd? – Väldigt, Olle – jag var så rädd för dig! Jag grät, bad att du inte skulle gråta, men jag grät ändå… Jag skrämde bort alla vargar, skrattade och grät mamma. – Jag var rädd att du trodde jag övergett dig. Och då… då sa Olle för första gången någonsin inte sanningen till sin mamma. – Mamma, jag trodde aldrig att du skulle överge mig, jag vet att du aldrig skulle göra det. För Olle tänkte så, men ville inte göra mamma ledsen. Mamma och Olle stannade i huset till slutet av augusti, sen började Olle skolan och mamma hittade ett bra jobb. Pappa bestämde sig för att stämma mamma för rätten att ha Olle på helgerna. Mamma skrattade; han hade aldrig försökt träffa sitt barn förut. – Jag har aldrig förbjudit det – men han har ju aldrig velat… Nu träffar Olle pappa på helgerna. Först var hon glad, men sen… – Mamma, ibland tror jag att min pappa, han är lite som din Zoya, han behöver mig inte egentligen, han vill bara träffa mig för att han måste. Vi går till barnhörnan i gallerian, han pratar bara i mobilen och skäller. – Jag sitter på bänken och tittar på småbarnen, mamma… jag vill inte gå dit mer… Kan vi berätta för honom? Pappa blev arg och anklagade mamma för att vända Olle emot honom. – Jag är pappa, skrek han, och du förbjuder mig. – Pappa… jag är inte liten längre, varför tar du mig till det där tråkiga barnrummet? Och chips gillar jag inte heller… jag har blivit stor. – När du lämnade oss och mamma fick jobba och jag var ensam hela dagarna. Och när mamma missade tåget och gick i skogen från grannstationen… och vargarna jagade henne, medan jag var själv hemma… Det var andra gången Olle inte höll sig till sanningen – denna gång för pappan. Om vargarna. Pappa lyssnade och gick. Men sedan kom han, efter någon månad… Han bad om förlåtelse och sa att han förstått. Sen gick de på bio tillsammans – med Olle… Nu springer Olle gärna och möter pappa… – Sonja… sprang du verkligen från vargar, undrade pappa. – Visst, sa mamma blint. Sen pratade mamma och pappa om något – och pappa missade sitt tåg. Det var vad mamma sa: ”Hans tåg gick.” – Mamma, – sa Olle, – om tåget gick, hur ska han ta sig hem nu? Han kan stanna hos oss istället? Pappa tittade på mamma. Men mamma stod på sig. – Han går, det finns inga vargar här, sa mamma och släppte ut pappa. – Mamma… han ville komma tillbaka, eller hur? frågade Olle i sängen på natten. – Ja… – Förlåter du honom inte? Mamma svarade inte. – Det är din sak, men… jag älskar er båda… – Jag vet, Olle. – Men dig älskar jag mest, för du är den modigaste mamman i världen, du sprang till mig utan att ens vara rädd för vargarna. …Åren gick. Olle ska gifta sig nu. – Mamma… jag måste erkänna något. – Ja? – Mamma… då, jag trodde att du övergav mig, som din Zoya gjorde… – Min flicka… Hur skulle jag kunna göra så… – Det visste jag inte då, mamma… förlåt mig. – Förlåt du mig, för att du behövde uppleva allt det där… De stod där och höll om varandra, mamma och dotter… de är alltid tillsammans. Mamma finns alltid vid hennes sida

Elsa, min lilla tjej, snälla, mamma satte sig på huk framför Elsa vi måste bo här ett tag, bara lite grann. Allt ordnar sig snart och då flyttar vi tillbaka till stan.

Elsa tittade bara tyst på mamma.

Elsa, hör du vad jag säger? Förstår du? Mamma tog tag i Elsas axlar och skakade henne försiktigt.

Jag hör dig, mamma

Varför säger du inget då? Mamma blev orolig, Elsa kunde se det.

Jag sa inget för att jag tänkte, mamma.

Tänka, du! Titta här, Elsa, se hur många böcker det finns här Åh, jag älskade att läsa när jag var barn

Mamma Kommer vi behöva bo här länge?

Jag vet inte, hjärtat mitt. Vi behöver bara bo här just nu.

Elsa förstod mycket väl vad som hade hänt med dem och familjen. Mamma trodde förgäves att Elsa var för liten för att förstå.

Elsa, moster Karin ska titta till dig ibland. Jag kommer laga mat för hela dagen, åka iväg tidigt och komma hem sent. På helgerna är vi tillsammans och då kan vi gå till sjön och bada, bara du och jag…

Mamma dolde ansiktet i händerna.

Förlåt, förlåt mig

Mamma, gråt inte. Jag vet att pappa har lämnat oss och att vi måste klara oss själva. Du tyckte att det var bästa att vi flyttade till mormors stuga och att vi hyr ut lägenheten till någon annan.

Jag vet allt, mamma… Jag lovar att vara snäll, jag ska vänta på dig och läsa böcker tills du kommer hem. Och moster Karin har ju koll på mig.

Vi fixar det, mamma. Och i höst börjar jag skolan. Mamma… Finns det någon skola här?

Nej, älskling, det fanns en skola här förr, men nu har den lagts ner. Men jag lovar, i höst är vi tillbaka i vår lägenhet igen. Det är bara så länge tills jag hittar ett ordentligt jobb.

Och lägenheten är uthyrd till augisti, så vi har precis lagom med tid. Sen renoverar vi lite där och börjar om. Allt löser sig, min skatt…

Jag vet, mamma…

Den kvällen satt Elsa och mamma länge på verandan till det lilla huset och mamma berättade om sin egen barndom och vilken underbar mormor hon haft.

Mamma, hade du… mamma?

Ja, suckade mamma, hon finns fortfarande, men… tja, jag har aldrig riktigt behövts av henne.

Vad menar du, aldrig behövts?

Jag kom tidigt till världen, min pappa och hon kom inte överens, så han stack till en annan stad och fick ny familj. Min mamma vimsade runt, men till slut lämnade hon mig hos min mormor Sonja och drog till stan för att hitta lyckan…

Och… hittade hon lyckan?

Lyckan hittade hon, men mig glömde hon fullständigt Gift sig, två barn, och jag… hon ringde bara på min födelsedag, skickade ett litet kort på julafton ibland.

Jag minns en gång när hon kom förbi med sitt sjuka barn och sa att det var så bra med naturen och frisk luft ute hos mormor. Hon berättade aldrig för dom att jag faktiskt var deras syster.

När mormor bad henne köpa en klänning till min examen blev hon arg och sa att mormor var hjärtlös som tänkte på klänningar när hon alltså min mamma hade sjuka barn hemma.

Sonja är ju också ditt barn, sa mormor argt. Hur kan du

Hon bara sa: “En sådan frisk häst till unge, kan väl jobba ihop till sin klänning själv.”

Mormor blev rasande och körde iväg henne…

Mamma, du har aldrig kallat henne för mamma, bara “hon”…

Jag vet, förlåt, hjärtat Jag kan inte kalla henne mamma. Det var mormor Sonja som var min mamma.

Och du heter Sonja efter henne, eller hur, mamma?

Jo, precis… Efter mormor

Älskade du henne, mamma?

Vem? Mormor Sonja?

Mer än allt annat! När hon gick bort blev hela världen grå för mig… Vet du, jag älskade faktiskt “henne” också, väntade hela tiden att hon skulle komma. Varenda födelsedag, varje jul, varje gång jag var sjuk så väntade jag.

Fast ibland kunde hon inte komma. En gång skulle hennes svärmors fyllde år Hon kom senare och grät lite, sa att jag måste packa ihop för att hon skulle ordna utbildning åt mig och sätta mig på internat istället för att ta med mig hem.

Jag firade mitt första nyår utan mormor. Jag trodde “hon” skulle ta hem mig, men då sa hon: “Sonja, det funkar inte, det är så många gäster här, var skulle du få plats?”

Då bad jag om nycklarna till mormors hus.

“Varför?,” sa hon misstänksamt.

Det är mitt hus, och om du tror att du kan bestämma över mitt arv så har du fel.

“Det är mitt hus också,” protesterade hon. De hade tänkt fira nyår där.

Jag lovade henne att om ni firar där så kommer jag förstöra ert firande. Nycklarna!

Hon gav mig aldrig nycklarna. Jag klättrade över staketet, köpte två nya lås i stan, ringde farbror Gösta som hjälpte mig byta ut låsen.

Grannarna sa att de skulle stå på min sida om hon försökte sno huset.

Den nyårskvällen skulle jag vara ensam, men mina vänner kom över och vi hade det mysigt ändå

Och sen blev jag arton.

Och du träffar aldrig henne nu?

Nej… Varför? Hon har inget att prata med mig om.

Mamma… du skulle aldrig överge mig, eller hur?

Aldrig i livet, Elsa, hör du det? Aldrig!

…Elsa kände sig redan vuxen och inte ett dugg rädd. Mamma for till jobbet, och moster Karin tittade till Elsa då och då.

Hon åt, diskade efter sig, gav dockan Greta mat och satte sig sen att läsa en bok.

Elsa hade nyss lärt sig läsa, och det var det bästa hon visste läsa för dockan Greta och nallen Björne.

Dag efter dag såg likadana ut för Elsa. Först grät hon, fast det var liksom inte riktigt att gråta, tårarna bara trillade, och Elsa försökte trycka tillbaka dem, men de trillade ändå. Det var inte hennes fel att tårarna kom.

Sen kom mamma hem och allt kändes genast bättre.

Men en kväll kom inte mamma hem. Hon kom inte, och inte, och inte Det blev mörkt. Elsa tände lampan i taket och drog för gardinerna.

Var inte rädda, Greta, Björne, Maja, Nina och clownen Anders, var inte rädda, sa Elsa till sina leksaker.

Hon funderade om hon borde gå till stationen och möta mamma, men hon var osäker på vägen och kunde ju missa mamma.

Nej, tänkte Elsa, mamma skulle aldrig lämna henne, aldrig… För hon hade ju ingen mormor Sonja, vem skulle ta hand om Elsa då?

I huvudet såg hon bilder av att mamma träffar en ny man, får fler barn och glömmer Elsa för gott, och Elsa bor ensam kvar i stugan…

Då började Elsa gråta högt. Hon satt på stolen vid fönstret och snyftade så hon knappt fick luft, tårarna rann, ögonen sved, halsen kändes sträv, och till slut somnade hon där, vid köksbordet.

Hon vaknade av ett ljud i hallen kanske… kanske var det råttor, kanske var det mormor Zoya, mamma till Elsa mamma, som Elsa aldrig träffat, kanske kom hon nu för att kasta ut dem? Skickar Elsa ut i regnet? Elsa började kvida tyst.

Plötsligt öppnades dörren och lampan slog på.

Mamma! Elsa kastade sig upp, stolen välte mamma, mamma!

Min lilla Elsa, lilla hjärtat… förlåt, förlåt. Jag missade sista pendeln, fick ta mig från nästa station till fots.

Blev du rädd, mamma?

Jättemycket, Elsa. Jag var så rädd för att du skulle tro att jag lämnat dig! Jag grät och bad att du inte skulle vara ledsen. Jag skrämde nog halva Dalarna på vägen, grät och skrattade om vartannat…

Jag tänkte att om du tror jag lämnat dig…

Och där, där sa Elsa sin första vita lögn till mamma.

Mamma, jag tänkte aldrig så. Jag vet ju att du skulle aldrig lämna eller svika mig.

Jo, Elsa ljög, hon hade tänkt det, men ville inte att mamma skulle bli ännu ledsnare.

De bodde kvar i stugan till slutet av augusti, och sedan började Elsa i skolan och mamma fick ett bra jobb.

Pappa bestämde sig för att ta strid och ville ha Elsa varannan helg. Mamma skrattade bara och sa att han aldrig ens hade försökt träffa Elsa.

Jag har aldrig förbjudit något sa mamma det var han själv som aldrig ville…

Nu var Elsa hos pappa på helgerna. Först var hon glad, sen

Mamma, jag tror pappa är som din Zoya. Han behöver mig inte, han bara träffar mig för sakens skull. Han lämnar mig i lekrummet på Mall of Scandinavia och pratar i telefon hela tiden och skäller på folk.

Och jag sitter där på bänken och tittar på småbarnen, mamma… Jag vill inte gå med pappa… Kan vi säga det till honom?

Pappa blev arg och anklagade mamma för att vända barnet mot honom.

Jag är pappa! skrek han och du förbjuder mig.

Pappa… Jag är inte liten längre, varför tar du mig till lekrummet? Och chips gillar jag inte längre heller… Jag har blivit stor.

När du lämnade oss och när jag satt hemma hela dagarna själv… Så, pappa, kommer du ihåg den gången när mamma missade tåget och gick från stationen genom skogen? Där var det massor av vargar efter henne och jag var själv hemma…

Andra gången Elsa ljög för någon nu för pappa. Om vargarna. Pappa lyssnade, sa ingenting, och gick.

Men en månad senare dök han upp igen Bad om ursäkt och sa att han förstod… och så gick de på bio, pappa och Elsa.

Efter det såg Elsa alltid fram emot pappas helger…

Sonja, sprang du verkligen från vargar? frågade pappa mamma.

Jajamän, sa mamma utan att blinka.

Senare satt de i köket och pratade vuxengrejer och pappa missade tåget hem. Eller, som mamma sa: han missade sitt tåg.

Mamma, sa Elsa, men om pappas tåg har gått, hur ska han komma hem nu? Ska han inte stanna här hos oss?

Pappa sneglade på mamma, men hon var obeveklig.

Han får gå hem. Det finns inga vargar här, sa mamma och visade ut honom i natten.

Mamma han ville väl komma tillbaka, va? frågade Elsa den natten, när de låg tillsammans i sängen.

Ja

Och du tänker inte ta tillbaka honom?

Mamma var tyst.

Mamma, det är ditt val Men jag älskar faktiskt er båda.

Jag vet, Elsa, min skatt.

Men dig mest, för du är världens modigaste mamma. Du sprang genom skogen för min skull, inte ens rädd för vargar!

…Åren gick. Elsa skulle nu gifta sig.

Mamma, jag måste erkänna en sak…

Jaha, vad då?

Mamma Då när du aldrig kom hem, då tänkte jag faktiskt att du övergav mig, som Zoya…

Åh min lilla flicka. Tror du jag någonsin skulle göra det mot dig…

Jag visste inte då mamma förlåt mig.

Det är jag som ska be om ursäkt för allt vi behövt gå igenom.

De stod där och höll om varandra, mor och dotter… Alltid tillsammans. Mamma finns alltid nära.