Johan, var din lilla Ottilia här igen? frågade Elin sin man medan hon synade det halvfulla kylskåpet. Efter hennes besök är det alltid tomt på mat.
Ja, hon var här, svarade Johan. Hon klagade återigen på att de inte har några pengar. Jag kunde inte låta henne gå härifrån tomhänt, hon är ju min syster.
Gav du henne pengar också?
Några tusen kronor, medgav Johan generat. Ottilia berättade att Viktor har problem på jobbet igen och att de inte ens kan betala hyran.
Vem hade kunnat tro… Jag förstår inte varför hon skulle gifta sig redan vid tjugo? Kunde inte din mamma avrått henne?
Du vet ju hur Ottilia är, sa Johan. Har hon bestämt sig för något går det inte att stoppa henne. Men oroa dig inte, hon lär sig nog vad det innebär att stå på egna ben.
Elin suckade djupt. Visst, självständighet är bra, men än så länge hade Ottilia levt mer på släktens bekostnad än på eget ansvar.
* * *
Viktor var också ung och precis börjat tjäna pengar. Han var inte den som skämde bort sin fru med presenter. Ottilia hade ingen lust att jobba och tyckte Viktor skulle försörja henne.
Deras mamma, Marianne, stod också på dotterns sida. Hon såg hur ekonomin haltade för det unga paret och hjälpte Ottilia ekonomiskt, samt ställde krav på att Johan skulle bidra.
Hon är ju fortfarande en flicka och hon måste kunna känna sig fin, sa Marianne. Ottilia har bara inte hittat rätt jobb än, och Viktor är så snål. Det är vår plikt att hjälpa henne.
Johan hjälpte så mycket han kunde men Elin tröttnade snabbt. Hon förstod inte varför hennes makes lön skulle gå till Ottilia när hon och Johan själva bodde i hyresrätt och sparade på allt för att kunna köpa ett eget boende någon gång och så ändå systern.
* * *
En dag kom Elin hem och fann sin svärmor och Ottilia på besök. De väste förtroligt med Johan men tystnade tvärt när Elin visade sig. Det var uppenbart att diskussionen var allvarlig. Elin frågade:
Får jag veta vad ni tänker ut? Det känns som att ni vill ha mer ekonomisk hjälp från oss.
Nu har du fel, skrattade Marianne. Det här är familjeangelägenheter du inte behöver lägga dig i.
Elin fnös och gick in i köket för att börja med middagen. Fem minuter senare kom Ottilia in, öppnade kylskåpet utan att fråga och sa besviket:
Varför är det så tomt här? Elin, har du inte handlat på sistone?
Jodå, svarade Elin, lite irriterad. Men min lön kommer först om två dagar, så det fick bli det viktigaste. Vill du ha något kan jag värma soppa åt dig.
Nej, sånt äter jag inte. Jag lägger inte pengar på mat jag beställer pizza, sushi eller fikar gärna med Viktor.
Räcker Viktors lön verkligen till sånt? Du klagar ju jämt på att ni inte har råd med något.
Då ber jag mamma och Johan om pengar. Det är väl självklart att familjen hjälper varandra!
Strax efter gick Marianne och Ottilia. Elin frågade direkt sin man vad de egentligen ville.
Mamma ska sälja sommarstugan och behövde en tjänst av mig. Hon tänker ge alla pengarna till Ottilia. Hon är ung och måste få en bra start i livet.
Vad menar du? utbrast Elin. Tycker du inte det är fel att allt ska gå till din syster? Som din fru tycker jag det är orättvist. Jag tror inte att det gör Ottilia någon nytta heller.
Elin, du ska inte lägga dig i, sa Johan strängt. Stugan är mammas och hon bestämmer över den.
Han ville slippa diskutera mer och gick därifrån. Han ansåg att modern gjorde rätt och kände sig till och med stolt över att kunna offra sig för sin syster.
* * *
Snart såldes sommarstugan. Elin märkte genast att Ottilia inte tänkte använda pengarna på något vettigt. Det blev restauranger, trendiga kläder och dyr elektronik allt för ett snyggt liv.
När pengarna tog slut gick Ottilia till sin mor och beklagade sig:
Nu har jag inget kvar igen! Jag vill ta körkort och köpa bil! Har vi inget mer att sälja? En del föräldrar köper lägenheter åt sina barn… Mamma, varför har vi så lite?
Marianne blev häpen. Själv hade hon inte anat att pengarna skulle ta slut så fort. När hon sansat sig sa hon:
Ottilia, nu finns inget mer. Jag trodde du skulle spara eller använda pengarna klokt. Det är dags att söka jobb. Du har ju ekonomiutbildning prova att få anställning någonstans.
Jag tänker då inte jobba som ekonom! Stirra i en dator hela dagarna och förstöra ögonen? Nej, Viktor och ni får försörja mig. Jag är bara tjugo! Ska man bli lämnad ensam efter att ha blivit förälder till mig? Tack för det!
Vänta lite nu, försökte Marianne lugna. Vi ska nog hitta på något. Om vi ber Johan om pengar, säger att det är för något viktigt? De sparar ju för lägenhet, då måste det finnas något över.
Tror du de ger oss mycket? Elin är så snål, hon sparar till och med på maten. Tur i alla fall att Johan vill hjälpa.
Då går vi till dem! sa Marianne bestämt. De kan inte säga nej till mig.
En timma senare ringde Ottilia och sin mor på hos Johan och Elin. Elin såg genast att svärmor och svägerska kom inte för att umgås utan för att kräva något.
Johan, vi har ett viktigt ärende! utbrast Marianne så snart de kommit in. Bara du kan hjälpa oss.
Elin spände sig. De vill ha pengar igen!, tänkte hon. Svårt att tro att det skulle handla om något annat.
Vad har hänt?
Ottilia vill köpa bil, men pengarna från stugan är slut, sa Marianne lite skamset. Därför trodde vi… att ni kunde hjälpa till.
Elin blev paff:
Vadå, är pengarna redan slut? Ni fick ju en rejäl slant, var har allt tagit vägen? Ottilia, du måste tänka mer på hur du använder dina pengar!
Du bestämmer inte över mig! snäste Ottilia. Jag är ung och har krav, inte någon grå liten mus från loppisen! Jag vill gå på restaurang och salong och ha fina saker. Jag tänker inte leva fattigt i min ungdom!
Har du övervägt att jobba? sa Elin spydigt. Det brukar hjälpa så man slipper gå runt och tigga hos släkten.
Johan ville undvika bråk och försökte kompromissa:
Låt oss diskutera. Vi kan inte köpa någon bil, men vi kan försöka hjälpa lite.
Jättebra, pojken min! log Marianne triumferande. Jag visste att du alltid ställer upp för familjen.
Ska ingen fråga mig? sa Elin upprört. Jag tänker inte vara den som försörjer Ottilia. Hon har en man som får ta ansvar. Jag ger inget, det är slutdiskuterat!
Johan slängde en förlägen blick på sin mor och försökte lugna Elin:
Elin, snälla. Det är också mina pengar, och jag får vara med och bestämma. Dessutom är det bara ett lån, mamma betalar tillbaka.
Såklart får ni tillbaka, sa Marianne. Eller tror ni att jag är oärlig? Jag hjälper Ottilia lite och sedan betalar jag er.
Elin kände sig illa till mods, som om hon inte litade på Marianne. Men det vore värre att förlora sparpengarna för alltid.
Nej, vi kan verkligen inte hjälpa till, sa Elin, fast mindre säkert. Vi måste tänka på vårt eget boende och det är viktigare än en bil.
Kom nu, mamma, nu går vi, sa Ottilia irriterat. Ser du, de bryr sig bara om sig själva.
Ottilia reste sig tvärt och gick med ryggen rak. Marianne följde henne, men kastade ett missnöjt öga på Johan:
Johan, vi hörs av. Tycker du inte din fru bestämmer lite väl mycket?
När dörren slagit igen vände sig Johan omedelbart mot Elin med anklagelser.
Hur kan du bara? Vad ska mamma tänka? Att vi sätter pengar före familjen?
Men är det här ens ett nödläge? kontrade Elin. När har din släkt någonsin hjälpt oss? Tror verkligen inte vi skulle fått en krona när vi ska köpa lägenhet. Jag vill inte höra mer om Ottilias problem.
Några dagar senare blev Johan och Elin sams igen. Men Elin visste inte att Johan redan hade en plan. Han tog pengar från deras sparande och åkte hem till sin mor.
När Marianne såg kuvertet med pengarna sken hon genast upp:
Duktigt, min pojke! Jag visste att jag uppfostrat dig rätt! Oroa dig inte, du hjälper Ottilia nu och hon hjälper dig sen. Och säg för guds skull inget till Elin. Ni har hela livet på er att spara.
* * *
En gång när Elin scrollade sociala medier såg hon Ottilia på bild i en liten bil, lycklig bakom ratten. Elin tyckte det var märkligt och frågade Johan:
Visste du att Ottilia ändå köpt bil? Fick Viktor tag på pengar någonstans? Hon lyckas alltid, din syster.
Ja, jag vet, sa Johan och undvek att se henne i ögonen. Vi samlade ihop till henne, allihop.
Vadå vi? Har du också bidragit? Varför har du inte sagt något till mig?
Johan svarade inte. Elin rusade till den låda där de sparade och upptäckte att pengarna var borta.
Vad har du gjort? skrek Elin. Vi har slitit för de där pengarna och nu har du gett allt till din syster? Jag kan inte förstå det!
För första gången blev Johan arg tillbaka:
Det angår inte dig! Jag är mannen i huset och bestämmer. Vi kan spara senare, Ottilia behöver bilen nu. Och behandlar du min familj illa, då får vi se om vårt äktenskap håller!
Jaså? Nej Johan, det är snarare jag som funderar på om jag vill leva med dig! Jag drar nu till min mamma, och du kan räkna med att jag ska ha hälften av våra sparpengar tillbaka!
Elin började packa vilt, förkrossad och hoppades att han skulle stoppa henne eller åtminstone be om ursäkt. Men Johan satt lugnt kvar framför TV:n som om ingenting hänt.
Va, blir det såhär? Johan, jag menar allvar, jag går nu, sa Elin tyst vid dörren.
Gå då. Om du inte ändrar dig, behöver du inte komma tillbaka, svarade Johan kyligt.
Elin flyttade hem till sin mamma och ansökte om skilsmässa efter en månad. Det är svårt att leva med någon som inte kan visa respekt. Och förresten, pengarna fick hon tillbaka med hot om domstol tvingade hon Johan att dela lika. Och hon skrattade med sina väninnor åt hela eländet: Ibland tvingas man skiljas på grund av andras oförskämdhet!
