Jag saknar henne. Jag har aldrig saknat någon på det här sättet förut. Och ändå vet jag inte varför särskilt eftersom jag inte alltid kände mig helt bekväm med henne och det fanns saker som jag inte gillade.
Vi lärde känna varandra på Facebook. Vi började skriva och till slut bjöd hon ut mig på en fika. Vi promenerade i Vasaparken. Den dagen mådde jag riktigt dåligt både känslomässigt och fysiskt, eftersom benen värkte efter ett hårt pass på gymmet. Det var kväll, himlen var klar och det var råkallt. Vi pratade om våra liv, om vilka vi var, om det mesta som betyder nåt.
När vi skulle skiljas åt, kramade jag henne. Kramen varade ovanligt länge. Det kändes som att komma hem, även om hon utåt sett alltid gav ett kallt och reserverat intryck. I den där kramen kände jag ändå att hon innerst inne inte alls var så. Jag vet inte om hon blev obekväm jag själv var det i alla fall. Men det var tydligt att hon också behövde närhet just då, och att det betydde något. Vi tog farväl med ännu en kram, denna gång lite kortare.
Våra samtal fortsatte långt in på nätterna. Morgnarna började med hennes “god morgon”, och vi skrev hela dagarna. Vi började ses mer och mer. Våra samtal blev djupare vi delade drömmar och fantiserade om framtiden. Hon berättade att hon bodde med en vän. Hon pratade om sitt ex. Hon sa att hon gillade att ha kontakt med killar hon ibland hade dejtat eller var vän med. Efter ett tag flyttade hon hem till sina föräldrar igen.
Vi gjorde vår relation officiell och då erkände hon hon hade bott med sitt ex hela tiden. Hon sa att det inte fanns något mellan dem längre, och att det hade varit så även innan, men de jobbade ihop dagligen.
Hon lade ut en bild på dem tillsammans. På hennes födelsedag hade jag bestämt mig för att ta med henne till en mysig restaurang i gammal svensk stil jag ville överraska henne. Strax innan fick jag ett meddelande på Instagram från en kvinna med fula ord. Jag svarade inte. Jag frågade henne bara vad det handlade om. Då sa hon att det var exet att hon hade för vana att skicka folk att trakassera andra och skriva fula saker. Jag väntade med att svara tills jag hade pratat med henne. Hon försäkrade att hon hade löst det, men meddelandena kom ändå. Till slut skrev jag bara det nödvändigaste och blockerade. Jag är inte den som förnedrar mig själv eller sjunker till någon annans nivå.
Vi tog oss igenom den situationen. Gick vidare. Vår relation blev till och med starkare. Vi delade ännu mer. Jag var arbetslös, men hon peppade mig att söka jobb. Ibland hjälpte hon mig med utgifter, vilket kändes obekvämt för mig. Jag bad henne aldrig om något hon gjorde det av sig själv. När hon reste iväg på semester, sa hon att jag kunde stanna hos henne. Jag gjorde det, men det var ett misstag att stanna hela två veckor.
Hon “testade” mig ville se hur jag var hemma. Vi lade mycket pengar på hämtmat eftersom hon sa att om vi lagade mat skulle vi bara “slösa tid” och att det alltid gick att köpa färdigt. Semestern tog slut och det hade försvunnit mycket pengar. Jag sa till henne att hon borde spara, men hon lyssnade inte. Efteråt fick jag höra att jag inte hade hjälpt henne att spara, att om hon spenderade var det för att jag lät det ske trots att jag sagt att vi borde laga mat och vara försiktiga.
Sedan sa hon att räkningarna stressade henne och det fick mig att må dåligt. Jag fick jobb och då sa hon att hon nu skulle “testa mig”. Hon skulle se om jag skulle bidra, nu när jag bodde hos henne och för allt hon lagt ut. Hon sa att hon kände att hon försörjde mig. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag försökte lära mig hur man lever i ett förhållande.
Hon sa att allt skulle förändras och det gjorde det. Vi slutade nästan helt med att planera saker tillsammans, träffades sällan, och konversationerna blev korta. Hon sa att hon behövde få ordning på ekonomin, att allt blivit instabilt och att hon inte ens åt ordentligt. Allt började rämna.
En dag sa hon att jag hade “tagit av hennes pengar”, att jag förstört hennes ekonomi trots att jag aldrig bett om något. Nu betalade jag ibland, ibland hon. Men det blev inte mer planer. Allt var annorlunda. Vi bestämde oss för att avsluta. Vi skiljdes åt på ett vuxet sätt och var tacksamma över allt fint och de lärdomar vi fått. Vi stängde dörren på ett värdigt sätt.
Sen försökte vi igen. Vi pratade. Men jag tyckte inte om att sitta hos henne efter jobbet utan att ens få något att äta. Ibland bjöd hon mig inte alls. Jag började ta med matlåda eller såg till att äta ordentligt innan, så att jag skulle slippa gå hungrig. Jag sa till henne hur det kändes, men hon föreslog aldrig någon lösning. Det fick mig att känna att jag var mitt eget ansvar och inget mer. Det dödade förhållandet.
En dag, när vi åkte tunnelbana ihop, blev jag plötsligt yr och var nära att svimma. Jag satte mig på golvet för att inte trilla ihop men hon reagerade inte. Efter det kände jag mig distanserad. Innerst inne ville jag verkligen ha henne, men jag insåg att hon inte var kvinnan jag ville tillbringa mitt liv med, trots allt vi drömt och planerat.
Jag bad henne många gånger att inte somna som ovänner. Ändå blev det allt oftare så att jag somnade bredvid henne och grät. Till slut bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag steg upp tidigt, packade ihop mina saker och gick. Vi pratade. Jag sa vad jag kände. Jag hade gett henne en teckning som hon älskade, men tog med mig den när jag gick. Det borde jag inte ha gjort. Då brast någonting både hos henne och mig.
Några veckor senare hördes vi igen. Hon sa att när jag tog teckningen så tog jag ifrån henne den glädje den gett, och att något hade gått sönder för gott. Vi stängde dörren återigen. Ibland skickade jag tacksamma meddelanden eller små filmer, men hon svarade aldrig. Allt var tomt.
En natt vid midnatt kom ett meddelande, fyllt med skällsord att jag var den som splittrat henne från hennes familj. Jag raderade det och blockerade henne. Sedan började folk från hennes jobb kontakta mig på sociala medier. Jag förstod att det var exet eller någon ny. Jag svarade inte. Jag pratade med cheferna på mitt jobb och satte gränser: om det fortsatte skulle jag gå vidare juridiskt. Då lugnade allt ner sig.
Det gjorde ont. Jag förändrades. Jag insåg att hon inte var kvinnan för mig. Vi avslutade snyggt, men att se henne med någon som gett henne så mycket kaos var smärtsamt.
Ibland saknar jag vissa fina stunder. Men inte mer än så. En sak vet jag: med mig kände hon ett lugn och var stolt över det. Jag tror inte hon kommer uppleva samma med någon annan och hon kommer nog heller inte bli den kvinna hon själv önskar visa upp mot världen.
Livet lärde mig att det inte handlar om att längta tillbaks, utan om att förstå sitt eget värde.
