Föräldrakärlek.
Elin pustade ut, både trött och lycklig, när hon hjälpte barnen in i taxin. Malin var fyra år, lille David bara ett och ett halvt. De hade haft några härliga dagar hos mormor och morfar i Västerås det hade bjudits på hembakta småkakor, varma kramar, sagostunder och sådana där tillåtna lite mer än hemma-njutningar.
Elin hade också längtat efter att få åka hem till föräldrahemmet. Hennes systrar, brorsbarnen, tryggheten av att vara där ingen kräver förklaringar. Mammas mat gick bara inte att tacka nej till. Julgranen glittrade av lampor och gamla, ömtåliga prydnader från barndomen. Pappas tal vid bordet var alltid lite för långa, men alltid rakt från hjärtat. Mammas presenter genomtänkta, användbara, ofta med små handskrivna lappar.
I ett ögonblick kände Elin sig som ett barn igen. Hon ville bara säga:
Mamma, pappa, tack för att ni finns.
Väl i taxin som körde mot Stockholm lutade sig barnen mot varandra i baksätet, mätta och helt slut, och somnade nästan omedelbart.
En bit på vägen bad Elin chauffören stanna vid en liten närbutik:
Jag springer in en minut, ska bara köpa blöjor och lite vatten, sa hon.
Fem minuter senare klev Elin ut igen och satte sig i bilen och hjärtat slog hårt i bröstet på henne.
Barnen var borta!
Föraren satt och småpratade med en för Elin helt okänd tjej där fram.
FÖRLÅT vad är det här? sa Elin med isande rösten.
Tjejen vände sig om snabbt:
Vem är du?! Vad gör du?!
Chauffören ryckte på axlarna:
Ingen aning! Och till Elin: Vem är du? Vad vill du?
Har ni blivit galna? Var är mina barn?!
Din jävel! skrek tjejen. Är du också barnens pappa eller?! och började slå chauffören med väskan.
Hur kan du bara släppa in folk i bilen?! skrek Elin. Var är mina barn?
Det var fullständig kalabalik i några minuter. Röster, pekande fingrar, förvirring, och Elin kände orättvisan trycka över bröstet.
Plötsligt öppnades dörren. En man kikade in och sa lugnt:
Ursäkta men det här är inte din bil. Jag står två bilar längre fram.
Världen stannade. Elin smällde argt igen dörren, rusade till bilen som stod framför samma modell, färg. Slet upp dörren.
Där inne låg hennes barn och sov precis lika fridfullt som tidigare två små änglar som inte märkt någonting.
Elin andades ut, som om hon just återvänt från helvetets rand. Slog sig ner och mumlade:
Kör nu.
Sedan brast hon ut i ett skratt, nervöst men befriande. Chauffören skrattade med, tårarna rann av lättnad, glad att det gick bra.
När Elin tittade på barnen igen förstod hon plötsligt: föräldrar är ofta snälla, skrattande, lite slitna, ibland tankspridda. Men när faran nalkas då vaknar lejonet inom en!
Inga tvivel, ingen fördröjning, ingen rädsla. Bara en sak räknas: att skydda barnen.
Så fungerar kärlek. Tyst när allt är lugnt och orubblig när det gäller ens barn.
