Älskarinnan till hennes man var faktiskt fantastisk. Om hon själv varit karl hade hon nog också valt henne.
Ni vet, det finns sådana kvinnor som bara lyser självförtroende. Går lugnt genom livet, rak rygg, möter ens blick öppet, lyssnar som om varje ord var värt sin vikt i guld. Inte ett uns av stress i rörelserna, de behöver varken urringning eller bara rygg för att folk ska vända sig om. Kungligt avslappnad, och aldrig i närheten av att få panik.
Själv hade hon valt henne. Som raka motsatsen till sig själv.
För ärligt talat, hur såg det ut hos henne? En ständig kamp mot klockan, gormade på ungarna och maken, allt föll ur händerna, aldrig hann hon det hon borde, konstant berg av jobb, och chefen muttrade missnöjt. Sprang omkring i ständigt samma jeans och stickad tröja. Att stryka blus eller klänning? Herregud, det kräver ett livsverk! Knappast hon minns när hon sist handskades med skira volanger och krås. Tur att den splitternya torktumlaren ändå skötte det mesta med skjortor, så strykjärnet kunde fortsätta damma igen i garderoben.
Men hans älskarinna herregud. Kroppen, hållningen, ben som en staty, hår, ögon, ansikte… Man blev nästan andfådd bara av att titta.
Det var då hon själv faktiskt slutade andas, när hon fattade sanningen. Råkar befinna sig på fel sida av Stockholm på grund av jobbet, dök in på första bästa kafé för att stilla hungern. Hungern är trots allt ingen liten sak. Kaféet fullt av folk, hon knep åt sig ett hörn och fick tag i menyn. Såg upp och ja, där satt han. Ryggen avslöjade honom direkt. Och där satt hon, älskarinnan.
Han höll hennes händer i sina och kysste fingrarna. “Jaha, nu fattas bara rosbladen och ett stråkspel,” tänkte hon. Tragikomiskt. Men kvinnan var verkligen snygg, objektivt snygg.
Det var som om någon nuddade henne med hetvatten: först ser man knappt märket och vet att smärtan kommer och de där sekunderna innan det gör riktigt ont, då blåser man desperat mot röd hud för att skjuta upp eländet.
Visst borde hon haft ont. Men på insidan var det tomt. Inte ett ljud.
Maken kom hem i vanlig ordning. Alltid lika glad. Det var hon som alltid for runt som en stressad iller han var precis lagom solig, stabil, medelålders svensk man med förkärlek för torr humor.
Hon skulle egentligen behövt hans självdistans nu. Hennes egen funkade liksom inte i det här läget.
Hela kvällen lockades hon av tanken att bara säga rakt ut, med iskall ton: “Nå, hur går det med din älskarinna? Såg er i Café Blåbäret, hon var verkligen stilig. Jag förstår dig hade nog inte själv motstått frestelsen.”
Sen skulle hon luta sig tillbaka och underhålla sig med att granska hur svetten började pärla sig på hans panna.
Och kanske slänga in: “Så hur gör vi nu? Presentera barnen för deras nya extramamma? Får jag någon slags avgångsvederlag, eller flyttar ni bara in hos oss?”
Men nej, inget sånt blev sagt. Han höll om henne under täcket och somnade lugnt och ljudligt.
Kanske handlar allt om något oskyldigt, tänkte hon och kröp till sin sida av dubbelsängen. Och skrattade tyst åt sig själv. Här låg hon, och tänkte som en kvinna var make just varit otrogen mot henne inför öppen ridå, men som vägrade erkänna ens för sig själv vad hon sett.
Kanske är de i första stadiet, fnulade hon vidare: lite förälskelse, samma andningstakt, tankar på samma våglängd. Och han är ett proffs smygälskare av rang inte ett ord, inte en min!
Hon vände sig i sängen, fick fragmenterade drömmar om blommor i skarpa färger och andra kvinnors älskarinnor i knallröda klänningar.
Vaknade med känslan att huvudet var fyllt av bomull, gick långsamt genom lägenheten och fixade barnen till skolan utan drama.
Men hela tiden grubblade hon: vad gör folk egentligen när de springer på sina makar med en annan? Googla?
Google gav inget. Hon hade inte själv några svar. Skulle man bara leva vidare?
Låtsas som att det regnar? Det gjorde hon redan. Allt fortsatte exakt som vanligt maken hemma prick klockan fem, aldrig en läppstiftsfläck, aldrig en doft av främmande parfym, barnen flängde och de gick på bio på söndagar. Allt precis som förut; ännu sex två gånger i veckan ibland tre om man räknade arbetsplatsens after work.
Kanske hade hon faktiskt sett fel där på kaféet?
Nej. Hon ringde honom vid lunch, han svarade inte. Tog en taxi, slängde ur sig påhittad story till taxichauffören om att hon väntade på “ett viktigt paket”. Och där stod makens Volvo på rad vid Café Blåbäret. Maken och älskarinnan kom ut tillsammans, hoppade in i hans bil och drog iväg.
Hon blev kritvit, bad chauffören om vatten, låtsades ringa någon och ropade i luren: “Nä men nu får ni faktiskt ge er, jag kan inte vänta längre, jag drar till jobbet!”
Det spelade roll vad taxichauffören tyckte ändå.
Att veta om en älskarinna brukar vända upp och ner på ett liv ganska ordentligt. Skilja sig? Ja, kanske. Men hur lever man annars? Ska man tolerera? Varför? För vems skull?
Hon mindes när Hans och Carina, deras kompisar från Enskede, hamnade i exakt samma drama: han smög och maskerade, men Carina genomskådade honom till sist; han snodde sig som en mask påstod till och med att det var ryska hackare som loggat in på hans Messenger.
Hennes egen man hade då sagt: “Jag skulle aldrig ljuga. Man får stå för sitt, och om man har familj så prioriterar man. Eller så går man men ser till att fixa det för sin fru och barn.”
Hon var nära att hoppa jämfota av stolthet då. Så pålitlig han ändå lät.
Visst, det är lätt med andras problem på avstånd, när man inte själv sitter fast i knuten.
När det gäller en själv att samtidigt ha både hustru och älskarinna i samma blickfång då dunstar all mod och självsäkerhet i ett nafs.
Hon gick rakt fram till deras bord på kaféet och drog ut en stol. Älskarinnan såg överraskad ut, maken frös fast på stolen. Ingen sa något. Det var nästan underhållande att se på dem. Älskarinnan fattade direkt. Eller så visste hon redan.
Maken trevade efter ord, hon stoppade honom med en hand i luften: “Det är väl inte vad jag tror, va?” Sen sa hon bara: “Ni vet, det här är ändå inte världens ände. Sånt här händer. Men nu får ni klura ut hur ni vill lösa det vi har barn, våning på Söder, gamla föräldrar. Ni är vuxna ni löser det.”
Sen reste hon sig, tog sin tid ut ur kaféet. Klänningen, nypressad som få, passade henne faktiskt riktigt bra. Synd att den fått hänga så länge i garderobenUtanför caféet mötte hon sin egen spegelbild i det stora fönstret: rak i ryggen, blicken klar, med ett drag av något nytteller snarare, något hon glömt men alltid haft. Det blev så stilla i kroppen att hon nästan log. Tänk att det var såhär det kändes när man faktiskt valde sig själv, mitt i all röra.
Hon började gå. För varje steg lättade ett okinte för att något plötsligt blivit enkelt, men för att hon visste att hennes värld, hur sned den än lutade, skulle fortsätta snurra oavsett vilka som satt kvar vid borden bakom henne.
När hon svängde runt hörnet stannade hon till och andades några sekunder, kände gryningsljuset mot kinden. Mobilen plingade till: ett sms från maken. Hon lät det ligga. Istället styrde hon stegen mot bageriet längre ner på gatan. Nybakade bullar till barnen, och kanske en till sig själv. Nästan trotsigt.
Ingen visste vad som skulle hända sedaninte ens hon. Men det var hennes tur nu. Och fastän livet skavde under huden hade hon aldrig känt sig mer levande.
