“– Jag vet om dina äventyr, – sa hustrun. Viktor blev iskall. Nej, han ryckte inte till. Inte ens bleknade han – även om allt inom honom knöts ihop till en klump, som ett papper man skrynklar innan man kastar det. Han blev bara helt stilla. Lotta stod vid spisen, rörde i en gryta. En vardaglig scen – ryggen mot maken, förkläde med små prickar, doften av stekt lök. Hemtrevligt. Men rösten lät som nyhetsuppläsarens. Viktor tänkte för ett ögonblick: hörde jag rätt? Menade hon kanske gurkor på Ica – eller grannen på tredje våningen som ska sälja bilen? Men nej. – Om alla dina äventyr, – upprepade Lotta utan att vända sig. Där och då blev Viktor verkligen iskall. För i hennes röst fanns varken hysteri eller bitterhet. Ingen av de saker han alltid fruktat: gråt, förebråelser, krossat porslin. Bara ett konstaterande. Som om hon sa att mjölken var slut. Femtioett år hade Viktor levt. Tjugosju av dem med den här kvinnan. Han visste hur hon hade födelsemärket på vänster axel, hur hon såg ut när hon grimaserade över soppan, hur hon suckade på morgonen. Men just den här tonen hade han aldrig hört. – Lottis…, började han, men rösten bar inte. Han hostade till. Försökte igen. – Lotta, vad menar du? Hon vände sig om. Såg på honom – länge, lugnt, som om hon för första gången verkligen såg honom. Eller snarare – som om hon betraktade ett gammalt fotografi där inget längre går att urskilja. – Om Malin, till exempel, – sa hon. – Hon från din ekonomiavdelning. 2018, om jag minns rätt. Viktor kände hur marken försvann under honom. Nej, det är ingen metafor – marken öppnade sig, och han hängde kvar i luften. Malin?! Han minns knappt ens hur hon såg ut. Något var det – på julfesten eller? Eller efteråt? Kortvarigt. Inget allvarligt. Han hade lovat sig själv: aldrig mer. – Och om Eva, – fortsatte Lotta oberört. – Hon som kom fram till dig på gymmet. Det var två år sen. Han öppnade munnen. Stängde igen. Hur kunde hon veta om Eva? Lotta stängde av plattan. Tog av sig förklädet – noggrant, långsamt, vek det prydligt. Slog sig ner vid bordet. – Vill du veta hur jag fick veta? – frågade hon. – Eller är det viktigare för dig varför jag var tyst? Viktor satt tyst. Inte för att han inte ville prata – han kunde bara inte. – Första gången, – började Lotta, – la jag märke till något redan för tio år sen. Du började jobba över. Särskilt på fredagar. Du kom hem glad, med gnista i ögonen. Och doftade parfym. Hon log snett – bittert, utan glädje. – Jag tänkte: inbillning. Någon på kontoret har bytt parfym. Intalade mig det en månad. Sen hittade jag kvittot från restaurangen i din kavaj. Middag för två. Vin. Dessert. Vi har aldrig varit där du och jag. Viktor ville säga något – försvara sig, ljuga, som vanligt. Men orden fastnade någonstans mellan magen och halsen. – Vet du vad jag gjorde? – Lotta såg honom i ögonen. – Jag grät i badrummet. Sen tvättade jag ansiktet. Lagade middag. Möttes dig med ett leende. Sa inget till dottern – hon var femton då. Nationella prov. Första pojkvännen. Varför skulle hon veta att pappa… Hon avbröt sig. Drog handen över bordet, som för att torka osynligt damm. – Tänkte: det går över. Det är en fas. Du kommer tillbaka. Huvudsaken familjen håller ihop. – Lottis, – viskade Viktor. – Inte nu, – avbröt hon. – Låt mig tala till punkt. Han teg. – Sen kom andra. Tredje. Fjärde. Jag slutade räkna. Din mobil – du hade ju inget lösenord. Tror du jag aldrig kollat? Jag läste dina meddelanden. De där barnsliga sms:en: “Saknar dig, gubben”, “Du är bäst”. Kollade bilder – hur du omfamnades med dem. Hennes röst bröts – för första gången under hela samtalet. Men hon behärskade sig. Tog ett djupt andetag. – Och gång på gång frågade jag mig: varför? Varför leva med någon som inte älskar en? – Jag älskar! – utbrast Viktor. – Lotta, jag… – Nej, – sa hon stadigt. – Du älskar tryggheten. Städad lägenhet. Varm mat. Strykta skjortor. En kvinna som inte ställer frågor. Hon reste sig. Gick fram till fönstret. Blev stående och stirrade ut i mörkret. – Vet du när jag bestämde mig? – frågade hon utan att vända sig. – En månad sen. Dottern kom hem. Vi drack te på köket. Hon sa: “Mamma, du är så tyst. Som om du inte känner igen dig själv längre”. Och jag tänkte: hon har rätt. Jag har inte levt för min egen skull på tio år. Viktor såg på hennes rygg – rak, spänd – och insåg plötsligt: han höll på att förlora henne. Inte “kunde förlora” – han förlorade henne. Just nu. – Jag vill inte skiljas, – kraxade han. – Lotta, snälla. – Men jag vill, – svarade hon enkelt. – Har redan lämnat in papperen. Förhandling om en månad. – Men varför?! – exploderade Viktor. – Varför nu?! Lotta vände sig om. Granskade honom länge, noga. Och log. Sorgset. – Därför att jag förstod: du har aldrig svikit mig, Viktor. För man kan bara svika någon som är viktig. Och jag fanns bara där. Som luft. Och det var sant. Viktor satt böjd i soffan – plötsligt tio år äldre. Lotta stod vid hallen. Mellan dem låg tjugosju års äktenskap, deras gemensamma dotter, en lägenhet där varje hörn bar minnen av dem båda. Och ett hav. Djupt och oöverstigligt. – Förstår du, – sa han tyst, – att jag går under utan dig? – Nej då, du kommer klara dig, – svarade hon. – På något sätt. – Nej! – Han for upp, tog ett steg mot henne. – Lotta, jag kan ändra mig! Jag svär! Aldrig mer… – Viktor, – hon höjde handen, stoppade honom. – Det handlar inte om dem. Det har aldrig gjort det. – Vad handlar det om då?! Hon tvekade. Sökte efter de orden hon försökt hitta i åratal, men inte vågat, eller kunnat, eller trott sig värd att uttala. – Vet du hur det var? Varje gång du kom hem från någon av dina Malin eller Eva – jag låg bredvid dig och kände mig som luft. Du ansträngde dig inte ens att dölja det! Mobilen låg framme. Skjortorna i tvätten med hennes läppstift på kragen. Du trodde att jag var dum. Blind. Viktor vacklade, som om någon slagit honom. – Jag ville inte. – Ville inte? – Hon trädde fram till honom. Hennes ögon blänkte – inte av tårar. Av vrede. Samlad, uppdämd, nu utflödande vrede. – Du tänkte aldrig på mig över huvud taget. Vad hade du i tankarna när du kysste någon annan? “Min fru får aldrig veta”? Eller “Och vad spelar det för roll”? Han var tyst. För sanningen var värre. Han hade verkligen aldrig tänkt på henne. Inte alls. Lotta hade existerat för honom som självklarhet. Han var säker på: hon skulle aldrig försvinna. Hon skulle alltid finnas där. – Du kom hem efter dina äventyr och mådde bra. I din värld hade ingenting förändrats. Frun fanns där. Familjen höll ihop. Allt var som det skulle. Hon vände sig bort. – Men jag fanns inte där. I din värld. Inte alls. Viktor tog ett steg. Räckte ut handen – för att röra vid hennes axel, hålla om, hålla fast. Lotta ryckte sig loss. – Nej, – sa hon trött. – Det är för sent. Han grep hennes händer. – Lotta, snälla! Ge mig en chans! Jag lovar, jag förändras! Jag blir en annan! Hon såg på deras sammanflätade händer. På hans ansikte – förvridet av förtvivlan, rädsla. Och insåg plötsligt: han är verkligen rädd. Men inte för att förlora henne. Han är rädd att bli ensam. – Vet du, – sa hon lugnt, och drog loss händerna, – jag var också rädd. Rädd för att bli ensam. Utan dig, utan familjen. Men vet du vad? Hon tog handväskan och nycklarna. – Jag har redan varit ensam länge. Med dig bredvid – men ensam. Och hon gick mot dörren. Tre veckor gick. Viktor satt kvar i lägenheten – Lotta hade flyttat till dottern direkt efter samtalet – och bläddrade i mobilen. Malin på ekonomi. Eva från gymmet. Två, tre namn till i kontakterna, de brukade betyda något. Han ringde Eva. Hon tryckte bort. Skrev till Malin – hon läste, svarade inte. De andra öppnade inte ens meddelandet. Så märkligt: när han var en gift man ville de alla träffa honom. Nu, när han plötsligt var fri… Var han helt oönskad. Han satt på soffan, i denna lägenhet som plötsligt kändes stor och främmande, och för första gången på femtioett år kände han sig riktigt ensam. Han tog upp mobilen igen. Letade fram “Lotta”. Stirrade lääänge på skärmen. Fingrarna darrade. Skrev ett meddelande. Raderade. Skrev igen. Raderade. Sen skrev han bara: “Får jag träffa dig?” Svaret kom efter en timme: “Varför?” Viktor tänkte efter. Vad ska han säga? “Förlåt”? För sent. “Kom tillbaka”? Meningslöst. “Jag har förändrats”? Ljug. Han skrev sanningen: “Jag vill börja om. Kan vi försöka?” Tre punkter blinkade. Försvann. Kom tillbaka. Och så kom svaret: “Kom till dottern på lördag. Klockan två. Vi pratar.” Viktor andades ut. Han visste inte vad som skulle hända. Om hon kunde förlåta. Om hon skulle komma tillbaka. Om han ens hade rätt till en andra chans. Han såg på vigselringen på sitt finger. Och för första gången på många år kände han sig redo att börja om. Om hon tillät. Borde Lotta ha blundat för makens otrohet? Eller borde hon ha satt ned foten och krävt ärlighet redan vid första snedsteget? Vad tycker du?