Gubben reste sig mödosamt upp ur sängen och höll sig i väggen när han gick mot rummet intill. I skenet av nattlampan kisade han på sin sovande hustru:
Hon rör sig inte! Har hon gått bort nu? Föll ner på knä. Fast det verkar som att hon andas.
Han reste sig och vandrade långsamt vidare till köket. Drack lite filmjölk, gick på toaletten, och fortsatte till sitt eget rum.
Han lade sig på sängen. Kunde inte somna.
Jag och Lena, nittio år gamla. Hur länge har vi levt? Snart är det väl dags att dö, och ingen finns här. Vår dotter, Maja, dog innan hon ens fyllt sextio. Martin, vår son, dog i fängelset. Vi har ett barnbarn, Sofia, men hon har bott i Tyskland i drygt tjugo år. Hon tänker inte på morfar och mormor längre. Hon har nog redan stora barn själv.
Han märkte inte ens när han somnade.
Han vaknade av att någon rörde vid honom:
Kalle, lever du? hördes en svag röst.
Han öppnade ögonen. Framför honom böjde sig hans hustru.
Vad gör du, Lena?
Du låg bara så stilla. Jag blev rädd, tänkte att du dött.
Jag lever än! Gå och lägg dig nu!
Golvdragande steg hördes. Lysknappen på köket klickade till.
Lena drack vatten, gick på toaletten och gick tillbaka till sitt rum. Lade sig på sängen:
En dag vaknar jag och han är död. Vad ska jag då göra? Kanske dör jag först. Kalle har till och med redan ordnat med våra begravningar. Inte trodde jag förr att man själv skulle kunna planera sin egen begravning. Men på sätt och vis är det skönt. Vem skulle annars begrava oss? Barnbarnet har glömt oss, och det är bara grannen Paulina som kommer förbi ibland. Hon har nyckel hem till oss. Kalle ger henne tusen kronor i månaden från vår pension. Hon handlar och köper mediciner. Vad ska vi med pengar till? Vi kan ju ändå inte ta oss ned från fjärde våningen själva längre.
Kalle öppnade ögonen. Solen tittade in genom fönstret. Han gick ut på balkongen. Bortanför räcket såg han rönnens gröna toppar och log:
Nå, vi har klarat oss till sommaren också!
Han gick in för att se till hustrun, som satt djupt försjunken på sängen.
Lena, nu får du sluta vara ledsen! Kom, jag vill visa dig något.
Oj, jag har knappt några krafter kvar! mumlade hon när hon reste sig.
Kom nu bara!
Han tog henne varsamt om axlarna och ledde henne ut till balkongen.
Se, rönnen är alldeles grön nu! Och du sa att vi nog inte skulle leva till sommaren. Men nu är det sommar!
Ja, det är sant. Och solen skiner.
De satte sig tillsammans på den lilla bänken på balkongen.
Minns du när jag bjöd dig på bio? Vi gick i skolan då. Det var samma tid på året, och rönnen grönskade precis så här.
Klart jag minns! Hur många år har det gått sen dess?
Över sjuttio Seventiofem om man ska vara exakt.
De satt länge och mindes sin ungdom. Hur mycket man än glömmer som gammal, till och med sådant man gjort igår, ungdomen kommer man aldrig att glömma.
Oj, vi har pratat bort tiden! sade Lena. Och vi har inte ens ätit frukost.
Koka riktigt gott te nu, Lena! Jag har tröttnat på det där örtvattnet.
Det får vi ju inte dricka.
Men brygg ett svagt, och låt oss ha lite socker i varsin kopp.
Kalle drack det svaga teet, åt sin lilla ostsmörgås och tänkte på hur det var förr när teet var starkt och sött, med bullar eller piroger till.
Grannen kom in. Hon log vänligt:
Hur har ni det idag?
Hur tror du två nittioåringar har det? skämtade Kalle.
Om du fortfarande skämtar är det nog bra. Behöver ni något?
Paulina, köp lite kött! bad Kalle.
Men ni får väl inte äta det?
Kyckling går bra.
Okej, jag lagar en kycklingsoppa åt er!
Paulina, köp något till hjärtat, bad Lena.
Jag köpte ju det nyligen till er.
Det är redan slut.
Ska jag ringa läkaren?
Nej, det behövs inte.
Grannen plockade av bordet, diskade och gick hem.
Lena, ska vi gå ut på balkongen? föreslog Kalle. Vi kan sitta i solen.
Ja, varför sitta instängda?
Paulina kom för att se till dem.
Ni längtar efter solen, va?
Här är så skönt, Paulina! sa Lena leende.
Jag ska hämta in gröt strax, och börja laga soppan till lunch.
Vilken fin människa, sa Kalle och tittade efter henne. Vad skulle vi gjort utan henne?
Och du ger henne bara tusen i månaden.
Lena, vi har ju skrivit över lägenheten på henne, med notariens godkännande.
Fast det vet hon ju inte än.
De satt på balkongen tills det var dags för lunch. Till lunch blev det kycklingsoppa, mustig och god med finhackat kött och mosad potatis.
Precis sådan brukade jag laga åt Maja och Martin när de var små, mindes Lena.
Och nu är det andra som lagar maten åt oss på ålderns höst, suckade Kalle.
Sådan är vår lott, Kalle. Vi dör väl båda utan att någon gråter över oss.
Nu räcker det, Lena. Nu tänker vi på annat. Dags att vila en stund!
De säger ju att gamla är som barn igen: tunn soppa, vila mitt på dagen, mellanmål.
Kalle slumrade lite och reste sig. Kunde ändå inte sova. Vädret kanske ändras? Han gick in i köket. Där stod två glas saft, fixade av Paulina.
Han tog båda glasen och gick försiktigt in till hustrun. Hon satt på sängen och tittade ut genom fönstret:
Vad är det, Lena, varför är du ledsen? log han. Här, drick lite saft!
Hon tog ett glas och smuttade på det.
Du kan inte heller sova?
Vädret alltså, trycket svänger så.
Jag har känt mig svag hela dagen, sa Lena modlöst, Jag tror jag har kort tid kvar här. Begrav mig ordentligt, Kalle.
Lena, prata inte så. Vad skulle jag göra utan dig?
Någon av oss går först ändå.
Nu slutar vi! Kom, vi går ut på balkongen!
De satt där till kvällen. Paulina gjorde plättar med keso till middag. De åt tillsammans och satte sig sedan framför TV:n, som de gjorde varje kväll. Nya filmer var svåra att följa, så de såg svenska klassiska komedier eller tecknat.
Den här kvällen såg de bara en tecknad kortfilm. Sen gick Lena upp från soffan:
Jag går och lägger mig. Är så trött.
Då går jag med.
Vänta så jag får titta ordentligt på dig, bad Lena plötsligt.
Varför det?
Bara för att minnas.
De såg länge på varandra. Kanske tänkte de på den tid då livet låg framför dem.
Kom så följer jag dig till sängen.
Lena tog sin man under armen och tillsammans gick de långsamt. Han bäddade om henne varsamt och gick till sitt eget rum.
Hans hjärta kändes ovanligt tungt. Längre än vanligt kunde han inte somna. Det kändes som om han inte sovit alls när han såg på den digitala klockan den visade två.
Han gick in till Lena.
Hon låg där och tittade mot taket med öppna ögon:
Lena!
Han tog hennes hand. Den var kall.
Lena, vad gör du! Le-e-na!
Och plötsligt blev det svårt för honom själv att andas. Med möda gick han till sitt rum, tog fram deras färdiga papper och lade dem på bordet.
Sedan gick han tillbaka till Lena. Stod länge och såg på hennes ansikte. Sedan lade han sig bredvid och slöt ögonen. Han såg sin Lena, ung och vacker som för 75 år sen. Hon gick mot ett starkt ljus i fjärran. Han sprang efter henne, hann ifatt, tog hennes hand
På morgonen kom Paulina in i sovrummet. De låg bredvid varandra, med likadana lyckliga leenden.
När Paulina hämtat sig ringde hon efter ambulans.
Läkaren som kom såg på dem och skakade på huvudet:
De dog tillsammans. De måste ha älskat varandra väldigt mycket.
De blev bortförda. Paulina sjönk ner på en stol vid bordet, och där såg hon begravningskontraktet och testamentet på hennes namn.
Hon sjönk ihop, lutade huvudet i händerna och grät.
