Det svåraste med att leva med en valp är inte det som de flesta tror. Det är inte att gå ut när regnet öser ner, när kylan biter, när du är trött eller när hjärtat känns oroligt. Det är inte att säga nej till resor eller middagsbjudningar för att vänner säger: “Kom gärna, men inte med hunden.” Det är inte hundhår på lakanen, på kläderna eller till och med i maten. Det är inte heller att ständigt moppa golvet, med vetskapen om att du om en halvtimme får börja om igen. Det är inte veterinärsräkningarna, eller oron att missa något viktigt. Det är inte förlusten av lite frihet, för friheten är nu “vi”. Och det är inte heller att ditt hjärta inte längre är bara ditt eget… Allt detta är kärlek. Allt detta är livet. Allt detta var ditt eget val. Det svåraste kommer smygande – som värken i lederna när vädret slår om. Som den där köldknäppen i Stockholmsnatten som först inte känns, men som till slut kryper ända in i märgen. En dag inser du bara: Han orkar inte som förut. Han försöker… men det går inte längre. Han springer mot dig, precis som alltid… men det är inte samma kraft. Hans ögon är fortfarande dina, men där finns nu ett trött ljus som säger: “Jag är här, men varje dag är lite tyngre för mig.” Du minns hur han brukade vara. Och du ser honom nu – helt och fullt din, med sitt förtroende in i det sista. Han har alltid trott på dig: att du skulle finnas där, att du skulle hjälpa, att du skulle rädda honom. Och du gjorde det. Men nu kan du inte rädda honom från åldern. Det smärtsammaste är vetskapen om att för dig var han tröst… men för honom var du ALLT: hans hela liv, hans hela himmel, hans hela hopp. Och du är inte redo. Du är inte redo att släppa taget. Du är inte redo att se den falna glöden hos den som lärde dig älska utan gräns. Sedan kommer tystnaden. Den tunga tystnaden. Den tomma platsen på kudden. Matskålen som ingen mera slickar ren. Och ditt hjärta – i bitar. Ännu en promenad utanför huset. Men nu utan honom. Och ibland hör du dig själv viska ut i luften: “Kom nu, lilla vän…” Men om jag kunde vrida tillbaka tiden… skulle jag välja honom igen. Jag skulle välja allt: tröttheten, sorgen, överlämnandet. För denna kärlek är äkta. Att ha hund är att bjuda in eld i sitt liv. En eld som värmer dig för evigt, även när han inte längre finns kvar. För hundens enda uppdrag i denna värld är att ge dig sitt hjärta.