Fé
Redan i sjätte klass var det uppenbart att Lovisa Bergström skulle bli en utmärkt läkare. Då ramlade en grannpojke från gungan på innergården, slog upp både knäet och pannan ordentligt. Det såg förskräckligt ut, men tolvåriga Lovisa tappade inte fattningen.
Maja, hämta vatten, gasbinda och väteperoxid, snabbt! sa hon till sin vän som bodde trappuppgången mitt emot. Maja sprang genast iväg hem.
När pojkens mamma, tant Birgitta, kom springande, på något sätt redan underrättad om olyckan, hade Lovisa professionellt hunnit tvätta, rengöra och slå om såren. Birgitta blev förbluffad när hon fick veta att det var Lovisa som gett första hjälpen.
Du kommer att bli läkare, och inte vilken som helst en riktig, riktig bra, sa Birgitta. Du tappar inte huvudet, till skillnad från vissa vuxna läkare.
Lovisa var ovärderlig på skolutflykter. Ingen ville såklart skada sig, men om olyckan ändå var framme, var det tryggt att ha Lovisa Bergström i närheten.
Sedan följde läkarutbildningen i Uppsala, AT-tjänst, ST-tjänst och otaliga vidareutbildningar. En dag fick Lovisa, numera legitimerad läkare och känd som dr Lovisa Olofsson, tillfälligt vikariera som chef för avdelningen för klinisk diagnostik.
På sjukhuset var Lovisa högt respekterad. Kollegiet var fantastiskt minus gamle chefsläkaren Urban Stenberg, en otålig grälsjuk och energitörstig person. Urban levde för att gnabbas. Lovisa försökte stå emot hans provokationer, men bara hon visste hur mycket det slet på henne inombords.
Det enda som tröstade Lovisa var att de inte träffades ofta bara en gång i veckan på patientkommissionen, då de diskuterade nya remissfall. Men även dessa möten var allt annat än angenäma.
Urban var ofta på tvären, slängde syrliga kommentarer mot Lovisa. Han märkte att Lovisa arbetade hårt för att ignorera hans spydigheter, och det verkade nästan sporra honom.
Helt omöjlig människa, suckade Lovisa till sin man Viktor vid middagsbordet. Jag försöker verkligen ha tålamod, men ibland känns det som om Urban njuter av att köra med mig.
Men jag vet att det är du som vinner i slutändan, log Viktor. Du har ju diplomatiska nerver av stål.
Det är sant, sa deras trettonårige son Felix. Blir du trött på att jobba som läkare kan du alltid bli diplomat. De tjänar ju också bättre.
Jag ska tänka på det, skrattade Lovisa.
Trots sin diplomatiska läggning var Lovisa ingen robot även hennes tålamod hade gränser. Hon kände på sig att det en dag skulle brista.
Nästa dag var det dags för den vanliga patientkommissionen det gick på rutin, tills det var Lovisas tur att presentera ett fall med en kvinna runt sextio, som satt på britsen framför dem.
Normalt gick samtalet till så att läkaren rapporterade, sedan fick patienten lämna rummet. Därefter diskuterade avdelningschefen, behandlande läkaren och chefsläkaren patienten trevande.
Men idag gick det snett. Den äldre kvinnan harklade sig:
Säg mig bara en sak är det allvarligt? Kommer jag bli frisk? Jag måste ju ta hand om mitt barnbarn, det är bara vi två.
Hon såg nästan tårögd ut, ögonen fyllda av hopp. Lovisa öppnade munnen för att trösta henne då Urban Explosivt:
Med den diagnosen?! Det här är så långt gånget att ingen vettig läkare kan ge några garantier! Varför väntade ni så länge?
Kvinnan blev stel, darrade på läppen, Urban öste vidare:
Jag har sett det förr! Man lider i det tysta, sen självmedicinerar, och när det blir akut kommer man till oss! Men vi är inga trollkarlar…
Den stackars kvinnan började gråta och gick ut. Senare skällde Lovisa på sig själv för att hon inte satte stopp för Urban. Hon var helt chockad att vräka ur sig så mot en redan sårbar människa var ovärdigt. Avdelningschefen skakade ogillande på huvudet.
Alla visste att Urban i sak hade rätt, men hans sätt var under all kritik. Lite respekt för en äldre dam hade han kunnat ha.
Och Lovisa fick nog. Hon reste sig:
Urban, med all respekt, hur tillåter du dig själv att tala så till patienter?
Vadå tillåter? svarade Urban och ryckte på axlarna. Det är sanningen. Ju tidigare man söker hjälp, desto bättre.
Lovisa såg det självgoda flinet på hans ansikte. Hon visste: nu har han dragit igång provokationen. Så nu spelar vi.
Sant, svarade Lovisa lugnt, det är alltid bäst att fånga sjukdomen i ett tidigt skede. Men du anar inte hur svårt det var att övertala den här kvinnan att ens söka hjälp hon började tro att det fanns hopp! Och nu? På ett ögonblick krossade du allt. Bra jobbat!
Lovisa slog ut med handen. Urban, överrumplad, öppnade munnen för att återta kontrollen, men tystnade. Han insåg att Lovisa Olofsson visste sitt värde och inte tänkte låta sig kuvas.
Han fortsatte prata, nästan skrika, men Lovisa stängde av. Allting blev suddigt, hon såg hur avdelningschefen lämnade rummet. Ensam med Urban kände Lovisa hur luften tog slut. Det gick inte att andas samma luft som den här människan! Typiskt energitjuv.
Lovisa stirrade tomt i hörnet och teg. Hon ville nästan börja gråta, men tänkte: Nej, han ska inte få det nöjet! Hon gick mot fönstret då smällde dörren till. Lovisa såg att hon nu var helt ensam.
Hon satte sig vid skrivbordet, tog fram patientjournalen. Ingen gav henne ledigt bara för att dagen var tung.
Dr Olofsson… hördes en försiktig röst bakom henne. Det var Urban själv, märkligt nog.
I handen höll han en flaska valeriana, ansiktet förvirrat, nästan förlåtande. Lovisa kände ingen triumf, tvärtom hon tyckte plötsligt synd om honom. Ryktet sa att Urban var ensam, och kanske var det därför han var som han var.
Lovisa, drick lite och… förlåt mig. Du har kanske rätt ändå, mumlade han.
Urban, du har ju också rätt, sa hon och släppte ilskan. Men vårt jobb är inte bara att bota, utan att ge folk åtminstone en liten, liten strimma hopp. Det kan göra underverk. Det vet du också.
Jo… självklart, mumlade Urban disträ.
Metamorfosen förvånade henne. Men Lovisa hade ingen tid att reflektera man ska smida medan järnet är varmt.
Urban, kom ihåg en sak: jag låter aldrig någon höja rösten mot mig eller ifrågasätta min kompetens inför patienter oavsett om det är städare eller socialministern.
Nej då, dr Olofsson, det har jag förstått.
“Bra om du har”, tänkte Lovisa och sneglade på klockan. Arbetsdagen hade knappt börjat och det fanns massor att göra.
En timme senare var hon tillbaka på avdelningen hos samma patient, som hette Veronika Holm. På sängbordet stod en praktfull bukett tulpaner. När Veronika såg Lovisa log hon.
Tänk, nu kom er chef hit med blommor och bad om ursäkt! Och han lovade: “Vi ska göra allt för att du ska bli frisk.”
Det är bra, svarade Lovisa och klappade Veronikas hand. Vi gör verkligen allt. Du är som ung på nytt!
Du är för tokig! skrattade Veronika.
Efter en månad började Veronika återhämta sig. Vid utskrivningen kom Urban med en ask exklusiv choklad.
Här, till ditt barnbarn, sa han generat.
Tack snälla! svarade Veronika med ett leende.
Och de här blommorna är till dig själv.
Vilka vackra rosor! Länge sen någon gav mig blommor. Och tack till alla läkare, ni fick mig på benen.
Man vill ju nästan säga “Kom snart tillbaka”, men det vore väl inte så lämpligt, log Urban. Om du hälsar på, blir vi glada. Ta hand om dig nu.
Alla i rummet såg förvånade ut. De trodde inte chefsläkare Stenberg ens kunde säga något vänligt.
Mellan Lovisa och Urban började nu byggas en, om inte vänskap, så i alla fall en varm respekt. De drack ibland kaffe efter kommissionerna, och ibland sågs de på kaféet nära sjukhuset.
Det finns inget riktigt lycka i livet, sa Urban vid ett tillfälle. Kanske är det därför jag är så svår. Livet har gått men lyckan rann ut.
Vad menar du? Du har ju en fin tjänst, det är inte alla förunnat, sa Lovisa förvånat.
Visst, men… Lyckan ville ändå inte infinna sig.
Lovisa log för sig själv men insåg han öppnar sitt hjärta, det måste mötas med respekt.
Personalens ögon undgick inget. Men ingen tisslade eller tasslade Lovisa hade integritet, och Urban såg knappast ut att vara någon charmör.
Vad har du gjort med honom? frågade undersköterskan Silje över teet en kväll. Han har till och med börjat le ibland.
Varje helg ordnade kvinnor i personalen fika på sjukhusköket kakor, bullar och den godaste hemlagade sylten. Så även i dag, och Lovisa satt mitt ibland dem.
Det är ingen konst alls, skrattade Lovisa. Det handlar bara om en sak självrespekt och självtillit. Ingenting fungerar utan det.
Ja, men du är ju specialist. Hur ska en enkel undersköterska som jag klara av honom? sa unga praktikanten Elin och rös.
Vi har alla rätt till självrespekt, sa Lovisa. Självsäkerhet är aldrig fel, oavsett titel.
Särskilt mot energitjuvar, sa psykologen Ann-Louise. De undviker dem som är trygga. Där finns inget att hämta.
Själv tror jag bara Urban är ensam, funderade kocken Kristina. Och alla nickade. Utom Lovisa hon visste redan svaret.
Då rusade linneföreståndaren Karin in.
Har jag missat nåt?
Nej, kom du i rättan tid, skrattade Ann-Louise. Vi pratar om Stenberg.
Är ni redan informerade? skrattade hon.
Informerade om vad? ropade alla.
Urban ska gifta sig!
Vad säger du?
Vem då?
Nej men, det tror vi inte på!
Alla började surra.
Lovisa, du visste väl om det? sa kökets Monica listigt.
Nej, svarade Lovisa uppriktigt förvånad. Vi har pratat om mycket, men aldrig om sånt!
De som är som Urban visar aldrig känslor, vet ni, sa psykologen Ann-Louise.
“Det är säkert sant”, tänkte Lovisa. Men på vem då? undrade hon.
Fotnot: Med vem då? ställde Elin den fråga alla tänkte.
Vet inte säkert, verkade som nån patient.
Är det sant? Alla höll andan. Lovisa log hon visste nog vem.
Det här kräver mer än te! utbrast Lovisa. Vi måste ha ett glas gott vin till den nyheten!
Förslaget möttes av jubel.
Nästa dag, när Lovisa drack kaffe efter ronden, kom Urban förbi. Han nästan strålade, ovanligt glad.
Lovisa bestämde sig för att låtsas vara ovetande.
Vad strålande du ser ut, Urban!
Jag har blivit förlovad, Lovisa! Jag gifter mig!
Nämen, vem är den lyckliga då? Om man får fråga?
Det är Veronika. Hon som du försvarade då och som jag föll för. Jag såg uppgifter om henne, tänkte att jag måste agera. Besökte henne hemma, sådär, i omsorgens tecken…
Så du är en liten intrigmakare? skrattade Lovisa. Ett utmärkt val!
Tack, och du och din familj är självklart bjudna till bröllopet. Det är tack vare dig jag mötte henne du borde ha varit diplomat på riktigt.
Ödet, Urban, bara ödet. Men tack! sa Lovisa och menade det.
Brudklänningen var vacker mot Veronikas nya mörka pagefrisyr hon såg tio år yngre ut. Glädjen lyste.
Lovisa log. Hon visste ibland kan en gnista av mänsklig värme förändra både livet och sig själv.
