Fredag, 15 april
Tvillingar?! utbrast Birgitta Lundgren.
Det lät inte precis som glädje. Jag såg hur hon försökte hålla masken, men det gick sådär. Jag vet att Birgitta aldrig riktigt tyckt om mig, och ännu mindre såg hon mig som ett lämpligt val för hennes son Oskar. Fast alla andra sa tvärtom det var Oskar som var lite väl enkel för en som mig.
Jag heter Elin, och vid tjugotre hade jag tagit examen i ekonomi från Lunds universitet och hade fått jobb på en privat klinikkedja. Visst, jag kom från ett mindre samhälle utanför Jönköping, men pappa var vd för det lokala sågverket och mamma lektor på högskolan. Det gick inte att kalla min uppväxt varken obildad eller osocial. Ändå såg Birgitta mig som för simpel.
Ja, men grattis då! Dubbel lycka! mumlade hon, med samma stela leende.
Hon ville dock inte ha något med den lyckan att göra. Graviditeten blev svår, hot om missfall först, senare risk för för tidig förlossning. Jag låg inne på sjukhus till och från flera gånger. Oskar hälsade på mig nästan varje dag, men hans mamma Birgitta, som bodde inte ens tio minuter bort med bussen, kom inte en enda gång.
När tvillingarna sedan föddes var hon inte heller på BB. Oskar ringde henne, men under de första fyrtio dagarna dök hon inte upp.
Nej, men man ska inte. Jag kanske drar med någon smitta! Det är bäst för barnen om jag väntar.
När tjejerna var tre månader mötte jag Birgitta utanför ICA. Hon masade sig fram med ett stelt leende.
Hur går det med flickorna då?
Jag log, på riktigt.
Vi är ute och går. Vagnen är enorm, men det är vad som behövs. Barnen behöver frisk luft.
Birgitta nickade och såg ut som att hon ville gå. Men då dök hennes väninna Agneta upp, vinkandes medan hon kom mot oss.
Men Birgitta! Hej! Men så, är det här dina barnbarn?
Japp, Agneta… Mina små juveler!
Jag mindes Agneta, försökte hälsa artigt.
Oj, två på en gång! Elin, hur orkar du? Du är ju så tunn och nätt!
Elin är hjälte, säger jag! svarade Birgitta med glatt tonfall.
Jag tittade förvånad på henne. För en minut sen ville hon fly fältet, nu stod hon och spelade rollen som mormor deluxe. De två började prata vidare; jag hörde brottstycken om att tvillingar är fantastiskt, att jag klarar det så bra, och så vidare, samtidigt som Birgitta framställde sig själv som en riktig hjälpande mormor. Plötsligt kom Agneta på att hon skulle hinna till banken och gick iväg.
Birgittas leende försvann direkt. Hon sa ett snabbt hej då och gick.
Senare berättade jag allt för Oskar.
Men Elin, så where do you expect of mamma? Hon höll på så där med oss också. Hon gillade att dra historier om hur hon satt med oss och gjorde läxor hela kvällarna, men i verkligheten satt hon med sitt korsord eller såpaserie. Hon har alltid rättfärdigat sig själv på det där sättet, ta det inte för hårt.
Jag har hört detta så många gånger. Ändå känns det hela tiden lika märkligt att själv vara huvudpersonen i dessa familjedramer.
Åren gick, men inget förändrades. När barnen var två och ett halvt år, råkade Birgitta trilla ur en taxi och bryta benet. Då kläckte hon idén:
Nu får ni ta emot mig hemma hos er tills benet läkt! deklarerade hon.
Jag och Oskar såg på varandra. Vi visste att detta skulle sluta i kaos, men vad kunde vi göra?
Hon flyttade in. Vi tvingades ta barnens rum, och vårt sovrum intogs av Birgitta. Hon behövde hjälp med allt mat, tvätt, dusch och ständiga småärenden. Hon blev som ett tredje barn.
Jag försökte börja jobba halvtid igen, så tjejerna gick på förskola. Morgnarna blev ett jätteprojekt. Tjejerna grät, vägrade klä sig, och vi turades om att försöka locka och muta dem.
En morgon, precis när vi skulle gå, ringde Birgitta från sitt rum. Oskar svarade irriterat:
Men mamma, du ligger vägg i vägg, varför ringer du?
Benet gör ont… Och dessutom måste jag prata med er! Så stökigt ni har det på morgnarna. Den här larmande stämningen, ungarna som skriker… jag får aldrig sova ut!
Oskar var riktigt arg nu. Han öppnade dörren till hennes rum och ropade ut:
Men om du nu vill ha tystnad, ska vi ställa barnen hos dig på nätterna då kanske?!
Birgitta blev knäpptyst. Några dagar senare flyttade hon hem igen, fortfarande med gipset på. Oskar var lättad, men jag kände ändå en ångest. Jag ville aldrig att han skulle bråka så med sin mamma men vad skulle jag ha gjort?
Oftast jobbade jag bara halvdag på fredagar. Då hämtade jag tjejerna, vi köpte kanelbullar och såg Disneyfilm tillsammans. Den här fredagen var inget undantag, men just när jag slog på Netflix ringde det på dörren.
Där stod Birgitta med sin dotter Lenas son, Emil.
Elin, du måste ta Emil nu. Lena lämnade honom här över dagen, men jag måste ut och fixa saker nu. Det gäller bara en och en halv timme!
Hon hann knappt säga hej då innan hon försvann.
Jag satte mig på huk framför Emil och log.
Kan du sitta och leka med oss ett tag?
Han nickade försiktigt. När jag såg upp hade Birgitta redan tagit hissen ned.
När kommer du tillbaka då? hann jag ropa.
Två timmar max!
Oskar kom hem strax efter sju.
Hej grabben! sa han och slog Emil på axeln. Är du här och busar? Var är Lena?
Jag suckade. Jag ville inte vara den som drog igång bråk i familjen men vad skulle jag säga?
Din mamma kom hit med Emil, sen har hon varit försvunnen i fem timmar…
Och Lena vet om det?
Nej…
Oskar ringde sin syster. Hon lovade att hämta Emil så snart hon kunde.
Vid halv nio satt vi tre vuxna i köket medan barnen lekte.
Ska vi verkligen sitta och vänta på henne nu? Barnen måste ju isäng, sa jag.
En kväll extra spelar ingen roll, svarade Oskar. Men mamma måste få höra.
Då ringde det på dörren.
Sådär! Då tar jag Emil! sa Birgitta bestämt och log mot oss.
Bakom min rygg dök nu Lena och Oskar upp.
Mamma, har du ingen skam i kroppen? började Oskar.
Hur pratar ni med er mamma?!
Börja inte Birgitta! Jag lämnade min son hos dig, inte hos Elin. Vad är problemet?
Birgitta fnös.
Men herregud Lena, Elin har ju redan två, hon är så van vid barn, det är ingen stor sak. Och jag hade faktiskt ärenden.
Oskar höjde rösten.
Vilka ärenden? Att dumpa barn hos någon annan utan att ens fråga först, det är sjukt.
Men vad ska man fråga om?
Vart var du hela dagen då? undrade han.
Lena kunde knappt hålla sig för skratt.
Jo, först till frisören. Ditt hår var ju långt i morse. Och sen nagelsalongen… Nagellacket var rött, nu är det rosa.
Birgitta blev röd om kinderna men teg.
Har du inget samvete? Du ber Elin ta hand om dina barnbarn, och själv unnar du dig hela dagen utan ett ord. Kanske Elin också ville gå till frisören eller fixa naglarna?
Birgitta blossade nu av ilska och muttrade något jag knappt ville höra:
Vadå frisör… Hon är ju ändå en lantlolla från Småland. Kommer alltid vara det.
Tystnad. Men bara en sekund.
Ut! Dra, nu! röt Oskar och drog iväg sin mamma till hissen. Sen stod han en lång stund och bara andades ut. När han vände sig om rann tårarna på mina kinder, och både han och Lena försökte trösta mig.
Visst, det gjorde ont men när jag såg hur Birgitta behandlade både oss och barnen, blev det ändå tydligt att det aldrig varit fel på mig som person. Jag hade försökt vara “bra nog”, men för vissa spelar det ingen roll.
Efter det minskade kontakten till ett minimum. Oskar och Lena hjälpte henne ibland, men Birgitta fanns inte längre i vår vardag, och med barnen ville hon fortfarande inte hjälpa till. Vissa traditioner kunde hon ändå vilja vara med på, helst om hon fick lägga ut bilder på sociala medier med texter som: “Grattis på Mors Dag till alla oss som uppfostrat barnbarn!”
Jag kunde inte låta bli att le bittert när jag såg det. Men när Oskar och Lena sedan satt runt vårt köksbord på fredagskvällen och skämtade om det, kunde jag till sist också skratta. Fast ändå, någonstans, gör det fortfarande ont.
