Varför blev hennes öde så tungt
År efter år blev jag äldre, och ju mer tiden gick, desto starkare var min övertygelse: jag ville aldrig leva som min mamma, Barbro. Barbro var fortfarande ganska ung, men såg sliten ut, äldre än sina år, och det var pappas fel Stig, som alltid kom hem onykter.
Jag, Signe, var sjutton år och hade inte sökt vidare efter gymnasiet. Jag vågade inte lämna mamma ensam med pappa. Hade det inte varit för henne, hade jag flyttat för länge sedan, men jag kunde inte lämna henne i sticket. Vem skulle annars ge henne ett glas vatten, lägga en isbit mot hennes blåmärken efter att pappa fått sitt raseriutbrott?
Ikväll kom pappa hem ännu en gång redlöst berusad och släppte sig tungt ned vid köksbordet. Barbro satte tyst fram en tallrik soppa, men då slungade han tallriken i golvet så att det nästan träffade henne.
Jag är så jävla trött på din soppa, sa han med tom blick och stirrade på henne.
Jag skyndade mig och hjälpte mamma att plocka upp porslinskrosset på golvet. Pappa reste sig tungt, knuffade mamma med sitt knä när han gick förbi och slängde ovänligt till mig:
Imorgon går vi och fiskar tidigt, så får den där hönan här i huset lite fisk till soppan.
Jag hoppades att han skulle glömma bort sitt löfte, men tidigt nästa morgon stod han vid min säng och skakade om mig.
Upp nu, annars missar vi bästa fisket! Det nappar bäst i gryningen!
Jag klädde mig snabbt, men när jag skulle gå ut i hallen, stod Barbro i dörröppningen, med en spann mjölk hon hade just mjölkat vår ko.
Har du ens tittat ut? Himmelen är kolsvart, åskan kommer när som helst. Du kan inte ge dig ut med dottern i sånt oväder!
Mamma ställde ifrån sig mjölkspannen och ställde sig i vägen för mig.
Du får inte gå, du kommer dränka flickan.
Men Stig knuffade hårt undan henne så att både hon och spannen föll mjölken rann ut över golvet. Leende av skadeglädje tog han tag i mig och släpade ut mig. Jag såg den svarta molnmassan torna upp sig bakom huset, och när vi satte oss i ekan kom vinden piskande, vågorna började gå höga. Jag blev rädd, men pappa rodde med full kraft ut mot djupet, mot andra sidan sjön. Där sa han alltid att det nappade bäst.
Vi var inte långt från stranden när vinden vrålade och regnet formligen vräkte ner. Rädslan grep tag i mig, jag klamrade mig fast vid relingen.
Min pappa sa alltid att det nappar bäst när det stormar! skrek Stig, och log snett.
Han reste sig i båten med metspöt och nästa vindpust välte honom rakt ner i det kalla vattnet. Jag såg honom famla hjälplöst mellan vågorna. Jag försökte ta en åra och räcka ut den till honom, men då svepte en våg bort mig också båten kantrade och något hårt slog mot mitt huvud.
Jag slog upp ögonen och såg mig om jag låg i en liten säng i ett litet trähus, det luktade fukt och rök. In kom en skäggig man och kastade en blick mot mig. Jag andades tungt, hade ingen kraft, kunde inte röra mig.
Jaha, så du har vaknat, muttrade den skäggige och började tända i kaminen. Men snart gled jag bort igen och drömde om mamma.
När jag kom till nästa gång satt den skäggige bredvid mig och tvingade mig att dricka någonting bittert från en sked herbaristavkok slöt jag mig till.
Drick nu, det blir bättre snart. Och du måste äta lite, sa han.
Tiden gick. Så småningom orkade jag resa mig, benen darrade, jag stapplade till fönstret. Ute var hösten djup. Jag hade på mig en stor pyjamas jag inte kände igen. Vid spegeln såg jag att någon flätat mitt hår i en lång svensk fläta. Hungrig gick jag försiktigt ut i köket.
Se där ja, då var det dags att få lite mat! sa mannen och rörde runt i en gryta. Det luktade lagad mat.
Med bultande hjärta satte jag mig vid bordet, han ställde fram soppa, satte sig själv och började äta.
Hur hamnade jag här? frågade jag.
Ät först, prata sen.
Jag åt under tystnad, rädd för att göra honom arg.
Kommer du inte ihåg någonting alls? undrade han.
Nej, skakade jag på huvudet.
Nå, så kan det gå. Får väl skylla på sjukdom – du höll ju på att drunkna i älven. Jag släpade upp dig.
Jag kom inte ihåg något, visste inte vad jag skulle svara.
Kommer du ens ihåg vad du heter? frågade han igen.
Jag skakade på huvudet.
Så här är det nu du är min fru, Valborg. Så har det varit länge.
Det kan inte stämma, flämtade jag chockad.
Visst kan det, sa han med ett snett leende. Följ med in i sovrummet, jag ska påminna dig. Jag har väntat tålmodigt i två månader, när du legat sjuk.
Han släpade in mig i rummet, jag försökte slita mig men han slog och tryckte ner mig på sängen.
Otacksamma kvinna, jag räddade dig från döden, nu får du veta vem din make är!
Det gjorde ont och kändes vidrigt. Jag hade inga krafter kvar att göra motstånd. Efteråt låg jag där som en trasdocka medan tårarna rann. Utanför hördes motorsågsljud från skogen. Jag tog min chans, hasade mig till hallen, slet åt mig en stor jacka, smög förbi honom och ut till skogsbrynet vid ån. Jag såg hans båt, men då brakade det till bakom mig han kom ikapp och kastade omkull mig.
Han drog upp mig i jackkragen och sa bistert:
Vad har du för dig egentligen? Blev du sur? Nåväl, bli inte arg. Jag blev bara rädd för dig när du tappade minnet. Trodde aldrig du skulle överleva. Försöker du fly från mig? Det går inte låt oss gå in igen, så eldar jag bastun åt dig. Vet du ens vad jag heter? Jag heter Leif.
Som i en dimma gick jag efter honom, hade ju ingenstans att ta vägen. Jag accepterade mitt öde och slutade försöka fly. Jag var utmattad efter sjukdomen och visste att jag inte orkade kämpa emot. Men inom mig tänkte jag: någon gång kommer min chans.
Herregud, varför fick just jag ett sånt öde? tänkte jag jämt.
Leif lastade på mig all tänkbar hemarbete huset skulle glänsa, maten vara god, kläderna rena. Jag städade även i ladugården. Men värst var natten, då han släpade mig till sängen mot min vilja. Motstånd straffades direkt, och jag insåg snart att det var bäst för mig att bara acceptera.
Tiden gick. Leif försvann ibland flera dagar för att fiska eller jaga, åkte även in till stan och sålde kött eller fisk på torget. När han var borta passade jag på att andas, satt med dammiga böcker jag hittade i huset. Men när han återvände fick jag alltid samma skräckfyllda känsla.
En dag skulle jag plocka nedfallna grenar vid älvstranden. Där såg jag hans båt, fastbunden med en kedja. Nyckeln visste jag hängde på en spik i hallen. En eftermiddag, efter lunch, somnade Leif. Jag smög in, tog nyckeln, klädde på mig ordentligt och sprang ut. Minns att jag slet länge med låset, hann precis hoppa i båten och skjuta ut den, när det small till ovanför mitt huvud ett skott. Jag såg honom stå med geväret på stranden.
Kom tillbaka, eller så skjuter jag nästa gång, och då träffar jag, ropade han.
Jag hade inget val, rodde tillbaka. Han slängde mig ur båten, slog ned mig och sedan vaknade jag i min säng.
Fattar du inte vad som är bäst för dig? Nästa gång låser jag in dig i ladugården!
Veckorna gick. Ibland tänkte jag att jag skulle förlora förståndet. Jag blev fysiskt starkare men började nu plötsligt må illa på morgnarna. Leif kikade misstänksamt.
Ser du på, är du inte gravid?
Snart blev det tydligt för oss båda, jag väntade barn. Då lättade Leifs hårdhet lite, han tvingade mig inte längre till så tunga sysslor, la ibland av när han höjde handen, men hans ögon var lika kalla.
En dag for han till stadens torg han tog alltid båten till andra sidan och buss därifrån.
Jag tog en promenad till ån. Det var isande kallt, november närmade sig sitt slut. Plötsligt hörde jag en motor en båt närmade sig, men det var inte Leif. Det var en man med fiskespön som klev iland och stirrade på mig.
Är det inte lilla Signe? utbrast han storögt.
Ni misstar er, jag heter Valborg, sade jag snabbt.
Sluta tramsa, jag har känt dig hela ditt liv du är ju vår grannflicka! Din mor Barbro har begravt din far och sörjt dig som drunknad, alla trodde du dog. Hon har varit otröstlig, fortsatte han ivrigt. Jag är din granne, farbror Karl. Minns du inte? Hur hamnade du här?
Jag bor här med min man, svarade jag tvekande.
Jag trodde huset stod öde, har aldrig sett någon. Signe hjälp mig förstå! snälla, kom med till andra stranden så får du berätta hela sanningen. Är du rädd för Leif?
Ja, hjälp mig, viskade jag och klamrade mig fast vid hans hand.
Vi for genast över älven i båten. Bakom oss hördes snart gevärsskott, men vi gömde oss bakom en kulle och klarade oss.
När jag klev in i huset på andra sidan möttes jag av Barbro mamman från min dröm. Hon kastade sig om halsen på mig.
Signe, mitt barn! Karl, hur hittade du henne?
Glädjen visste inga gränser. Karl förklarade hur han hittat mig, jag blev överöst med frågor. Först mindes jag inget, men bit för bit återvände minnet, till sist kom allt tillbaka pappa, mamma, och olyckan med båten. Skakande berättade jag allt om Leif.
Mamma, om han hittar mig, dödar han oss båda Han är inte människa, han är som ett djur.
Snart hade även grannfrun Birgitta kommit, hon tröstade och stöttade.
Barbro, din dotter har rätt. Ni måste genast försvinna härifrån. Åk till min syster i Värmland, hon bor ensam, ni kan börja om där.
Vi packade våra saker och Karl skjutsade oss i sin gamla Volvo. Vi vände oss om och såg mot vårt gamla hem som vi nu lämnade.
Leif kom mycket riktigt till huset senare, men fann det låst med hänglås.
Letar du efter någon? frågade Birgitta.
Känner du till en bekant som bodde här?
Nej, jag vet inget, svarade hon, men insåg på hans blick att han anade något.
Efter ett tag hjälpte Karl oss sälja mammans gamla hus, vi fick loss lite pengar och köpte ett litet rött torp i Värmland. Karl och Birgitta hjälpte oss få ordning, målade och fejade.
Jag återvände nu mer och mer till mitt gamla jag, mardrömmen med Leif bleknade undan, det enda som påminde mig var min lilla son, Nils. Honom älskade jag dock över allt annat, mamma också.
Och nu, när framtiden öppnade sig, gick mina tankar till Viktor den tysta, snälla karlen några gårdar bort, som redan drömde om att fria till migÅren gick. Med tiden växte Nils upp bland värmländska ängar, springande barfota över doftande högt gräs, omgiven av kärlek och frihet. Barbro blev stadigare för var dag, skrattade högre igen, vågade släppa in andra i sitt liv. Ibland satt vi vid köksbordet, mamma och jag, medan Nils lekte med en träsnidad båt från Karl.
Minns du allt det andra ibland? frågade mamma försiktigt.
Jag såg ut över fälten, kände en sval vind genom det öppna fönstret. Jag minns, men det bleknar. Här är vi trygga.
Ibland kom rädslan tillbaka om natten, men oftare nu vaknade jag av min sons små fötter mot golvet, hans famn kring min hals. Ljuset, rösterna i byn, doften av nybakt bröd det påminde mig om att vi trots allt vunnit friheten, och att vi själva nu styrde våra öden.
En vårkväll när syrenerna blommade satte jag mig på trappan och såg Nils fascinerat studera en fjäril. Mamma nynnade för sig själv i köket. Jag slöt ögonen och tänkte: Jag är min mors dotter, men hennes öde ska aldrig bli mitt.
I stället växte vi starka tillsammans, tre gånger om: Barbro, Signe och Nils. Vi skrev en ny saga, där varje sår läkte långsamt men säkert och varje dag var en ny chans. Så, när kvällarna blev ljusa och vinden viskade i björkarna, visste jag: det var vi, till slut, som överlevde.
