Det var för länge sedan nu, men jag minns det tydligt att jag förstod att min före detta make var otrogen mot mig, det märkte jag för att han plötsligt började sopa trottoaren utanför huset. Kanske låter det tokigt, men så var det.
Han hette Mattias Lindström och var elektriker, hade sin egen lilla verkstad i garaget och arbetade mestadels hemifrån. Han pratade ofta om alla sladdar och verktyg och kunder, och när han var klar brukade han vilja ta det lugnt kanske slå sig ner i soffan, dricka en öl med några vänner, eller tända grillen på altanen. Någon hushållsmänniska hade han aldrig varit, inte av någon särskild anledning utan bara för att det inte intresserade honom. Han var lugn till sättet; en ordentlig man, varken högljudd eller misstänksam.
Gatan där vi bodde var en gammal grusväg, bred och kantad av stora björkar. Där samlades alltid löv och skräp, damm på sommaren och slask på vintern. Att sopa trottoaren varje morgon blev min vana jag gick upp tidigt, fixade frukost och tog ut kvasten. Så en dag flyttade en ny granne in i huset bredvid. Det var inget ovanligt det huset hyrdes ut ofta, och bytte boende titt som tätt.
Några månader senare kom Mattias plötsligt in i köket och sa:
Du kan ta det lugnt idag, Märta, jag sopar själv.
I början tänkte jag att det var omtänksamt. Jag hann diska upp, dammsuga badrummet, hänga tvätt. Jag höll inte koll på honom; varför skulle jag?
Men han fortsatte göra det. Varenda dag. Alltid klockan sju prick, vilket jag började lägga märke till eftersom han brukade ogilla fasta tider bortsett från jobbet. En morgon, driven av nyfikenhet, kastade jag en blick genom fönstret.
Där stod han. Kvasten vilade i handen, men sopade inte. Han pratade och skrattade. Bredvid honom stod grannkvinnan, Ingrid. Ett sammanträffande, tänkte jag. Men nästa dag stod de där igen. Och dagen efter det. Varje gång han gick ut, kom också hon ut som om de hade bestämt det.
Jag blev på min vakt. Och det var inte bara på morgonen det hände. En lördag sa han att han skulle ta en öl med grabbarna. Inget konstigt med det. Men när han öppnade dörren såg jag grannkvinnan komma ut samtidigt.
Nämen hej, Mattias! Ha en fin kväll!, ropade hon. Han svarade låtsat nonchalant.
Vilket sammanträffande, sa hon, Jag ska också ner på byn.
De gick iväg tillsammans.
Helgen efter sa han att han skulle spela fotboll, något han nästan aldrig gjort tidigare. Han gick, och en liten stund senare gick Ingrid åt samma håll, pratandes i telefonen, leende.
Jag hade inga bevis. Inga SMS, inga bilder. Bara samma mönster. Tider. Sammanträffanden som slutat vara sammanträffanden.
En dag ställde jag honom mot väggen. Jag frågade inte jag sa bara:
Jag vet att du är tillsammans med grannkvinnan.
Han tittade förvånat på mig. Förnekade först, men jag stod på mig.
Jag har sett er. Varje morgon. Ljuga gör ingen nytta.
Han blev tyst, sänkte blicken och viskade till slut:
Ja, det stämmer. Vi är tillsammans. Jag är kär i henne.
Jag bad honom lämna huset direkt. Inga barn, inget att förhandla om. Det ironiska var att han inom en vecka flyttade in hos henne, bara på andra sidan häcken.
De blev inte kvar länge. Kanske två månader. Sedan en dag var de borta. Ingen visste riktigt vad som hade hänt. De lämnade staden och sen dess har jag aldrig hört av dem. Folk pratade, släktingar tisslade men jag ville inte lyssna mer.
