Anna kunde inte tro det som hände henne. Hennes make, hennes livskamrat, den ende hon litat på, hade just sagt: Jag älskar dig inte längre.
Förvåningen var så stor att hon stod kvar mitt i köket i en underlig ställning, oförmögen att röra sig medan han sprang omkring mellan rummen, slängde kläder i väskor och lät nycklarna klirra i handen. Som om det var det enda som saknades nu. Nyligen hade hennes far gått bort plötsligt, och trots sin egen sorg hade hon tvingats ta ansvar för sin åldrade mamma och sin lillasyster Elin, som efter en svår skallskada blivit sjukpensionär vid arton års ålder. Familjen bodde i en liten stad utanför Uppsala. Sonen Emil hade just börjat första klass. I juni hade hennes arbetsplats stängt och hon blivit arbetslös. Och nu det här maken som lämnar.
Anna slöt armarna kring huvudet, sjönk ner vid köksbordet och grät i förtvivlan.
Herregud, vad ska jag ta mig till nu? Hur ska vi orka vidare? Åh, Emil! Jag måste ju rusa och hämta honom i skolan!
De dagliga plikterna lämnade henne ingen tid till tårar.
Mamma, varför har du gråtit?
Nej, Emil, inte alls.
Gråter du för morfar? Jag saknar honom så, mamma!
Det gör jag också, älskling. Men vi måste vara starka nu. Vår morfar var alltid stark, du vet. Han har det bra hos Gud nu. Han har verkligen förtjänat vila, för han vilade aldrig i livet.
Var är pappa?
Pappa? Han är nog på resa med jobbet igen. Hur gick det i skolan idag?
Man måste leva vidare. Han älskar mig inte? Man kan inte tvinga någon till kärlek. Jag har väl missat något i allt mitt jäkt.
Medan Emil åt middag och lekte med sina plastfigurer smög Anna sig in på datorn som maken lämnat efter sig. Hon hade aldrig gjort det förut. Det var lätt att hitta mejlen inloggningen låg där uppe i hörnet. Han hann aldrig radera sina brev. Hans nya kärlek fanns där, svart på vitt. Hon var inte längre hans älskade. Tio år hade hon varit hans solstråle, efter åtta års kamp för att få barn blivit vår mamma också.
Nu var allt förändrat. Hon måste vänja sig vid det.
Men först hitta ett arbete. Ingen bryr sig om att hon har högsta utbildningen. Arbetsförmedlingens tillfälliga stödpengar på några hundra kronor hjälpte inte mot något.
Hur kunde det hända, hur förändrades hans goda, ansvarstagande man så snabbt till någon främmande? Förklaringen blev alltid densamma: han måste ha blivit galen. Fint hus hade de inte lyckats bygga klart, men tak över huvet och ett hyggligt rum hade de.
Ett jobb, åh vad du behövs, jobb! Anna ville börja gråta igen, men det fanns inte tid. Hon behövde jobbet så mycket!
Sökandet tog flera dagar men förblev fruktlöst. Första klass för barnet, ensam tillvaron, hennes chanser var små. En kväll ringde hennes barndomsvän Erik:
Anna, har han kommit tillbaka?
Nej.
Skulle du vilja jobba som lagerarbetare?
Menar du allvar?
Ja, det är ledigt nu. Dagtid med lunchpaus, så du kan hämta Emil på fritids eller få honom på eftermiddagsklubb. Lönen är 25 000 kronor. Liten slant, men bättre än inget. Vi kommer förbi imorgon och lämnar lite potatis, lök och en kyckling.
Men Erik, jag har ju höns de förser oss med mat, de värper varje dag.
Då så, spara dem för sjutton, de ska inte bli mat.
Tack, hur är det med Lisa?
Hon kämpar på. Hon är en riktig kämpe.
Sådan är han alltid. Hans fru Lisa hade genomgått svår operation och fick cellgifter, men klagade aldrig, trots att allt nu vilar på hans axlar. Anna suckade: kanske fanns en chans att överleva allt detta. Tack Gud för vänner.
Jobbet var begripligt, och ibland fanns stunder då Anna kunde dra sig undan, gråta ut och försöka förstå vad som hänt.
Dagar blev till veckor, månader. Efter ett år kunde Anna känna hunger, sova igen, skratta och glädjas åt Emils framgångar. Såret efter makens svek gjorde sig påmint när han kom för att hämta Emil över helgen. Hon protesterade aldrig barnet skulle inte drabbas av föräldrarnas val. Hon ville så gärna fråga vad hon gjort för fel, men förstod samtidigt att det handlade om hans hastigt tända passion för en ny kvinna. Hon mindes en replik ur någon gammal film: Kärleken varar bara tills nästa vägkrök, sedan börjar livet. För henne var kärlek och livet samma sak. Men för honom?
Hösten det året var som en förlängning av sommaren: varm, träden ännu gröna, barnröster fyllde gatan, trädgården blommade av astrar och krysantemum. Den där dagen när Anna mötte Mikaels blick var egentligen som alla andra, kanske lite soligare, kanske musiken från grannens fönster lät lite högre. Eller så var det bara ödet som korsade två ensamheters vägar äntligen.
Får jag hjälpa dig där, fröken? Inte ska man bära så tungt själv.
Det är jag van vid.
En så vacker kvinna borde inte behöva bli van vid att bära tunga kassar.
Gillar du att hjälpa alla kvinnor på gatan eller står du vakt utanför affären?
Jaså, jag har väntat och väntat, och nu äntligen såg jag den vackraste.
Det gick inte att hålla sig för skratt. De skrattade så tårarna rann, båda lika bubbligt glada.
Mikael, sa han och räckte fram handen, ögonen fnittrade fortfarande.
Anna.
Anna, Anna, någons fru, har du hört en sån sång?
Nej. Jag är ingen fru längre.
Är det sant? Vilken lycka! Tänkt att möta en sådan kvinna och så är hon fri! Har alla blivit galna eller blinda omkring dig?
Skämtar gör du visst bra, men hur är det med allvaret då?
Det är det inget fel på. Anna, vill du hänga med på bio ikväll? Prata, snacka lite?
Tyvärr, jag måste hämta min son på fritids.
Kan knappt tro det, du ser ut som tjugo!
Jag är trettiofem.
Detsamma! Vilket sammanträffande. Men jag trodde verkligen du var så ung.
Och nu?
Nu tänker jag efter. Hördu, alla män önskar sig en son. Och du berättar så där i förbifarten att du har en och ändå är ensam? Var är pojkens pappa?
Jag vill inte tala om det nu.
Okej, vi släpper det. Då tar vi det en annan dag kanske på barnbio i helgen, du och din son?
Helgerna har Emil med sin pappa.
Anna, jag vill verkligen inte vara påträngande, men om du får några fri timmar ring mig! Här är mitt nummer. Jag är barnläkare hematolog.
Det är verkligen ett allvarligt yrke
och inte mycket tid att spana på kvinnor.
Då så, Mikael. Jag ringer om jag kan.
Jag väntar.
Så vacker hösten var! Luften var klar, ljuset varmt, färgerna sprakade. De lärde känna varandra på promenader i parkerna, letade efter svamp och löv, och långsamt bröt deras varliga närhet sönder smärtan inom Anna. Hon drogs till denna ovanliga man, och en dag efter drygt en månad bjöd hon honom försiktigt på te hos sig.
Anna, min vän, bli inte arg men jag vill inte komma hem till dig än. Allt vi gör nu är så viktigt för mig, jag vill ta det varsamt. Litar du på mig?
Helgen därpå reste de till en liten stuga vid ett naturreservat utanför Enköping som Mikael hyrt. Det var varmt och prydligt, och Anna såg inget annat än hans stora, mörka ögon innan hon förlorade sig helt och hållet i hans famn. Hon visste inte att kärleken mellan man och kvinna kunde vara så innerlig.
Mikael, var är jag, vad händer? Jag tror jag dör av lycka, jag älskar dig så! Hur har jag levt utan dig?
Du är så vacker, så fantastisk!
Strax därpå gick det knappt att skiljas åt längre.
Anna, gift dig med mig.
Mikael, min skilsmässa går igenom denna månad.
Sen gifter du dig med mig direkt. Annars kanske någon hinner ta min flicka.
Den här flickan är sin egen, inte för första bästa. Hon tillhör redan någon dig. Men inga stora kalas bara en enkel vigsel. Och sen flyttar vi till din stuga, där vi var lyckliga första gången.
Som du vill, mitt hjärta. Så blir det.
Erik och Lisa var de enda vittnena på deras borgerliga vigsel. Mamma och lillasyster skickade telegram med lyckönskningar. Snart hyrde Mikael en tvårummare i Uppsala, som de målade och ordnade till sitt lilla bo. Mikael planerade Emils rum extra noga.
Men Emil, som alltid sett mamma och pappa som två halvor av ett äpple, var avvaktande mot Mikael.
Anna, blir du inte rädd nu om vi kontrollerar Emils blod? Han är väl blek, lite för blek.
Äsch, Mikael, han har tagit så hårt på skilsmässan. Det är svårt för barn man säger att skilsmässa är värre än döden för ett barn.
Det stämmer, kloka du. Jag minns själv när mina föräldrar skilde sig. Men vi tar ett blodprov ändå, eller hur pojke?
När Mikael senare kom in med sänkt huvud förstod Anna genast: någonting var fel.
Anna, bli inte upprörd. Det finns förändringar i Emils blod. Jag har tyvärr haft rätt. Jag tar med honom imorgon till sjukhuset.
Det verkade som om livet krävde ett högt pris för hennes nya lycka. Leukemi vilket skrämmande ord!
En ny vardag började. Anna tog tjänstledigt utan lön det var otänkbart att lämna Emil ensam genom otaliga nålstick, dropp och provtagningar. Hon höll hans hand och viskade: Håll ut, min älskade son. Du är min styrka. Vi har alltid varit tillsammans. Vi ska klara det.
När hon föll ihop av trötthet, skickade Mikael hem henne ett par timmar för att vila. Fast oftast låg hon bara och stirrade i taket.
Exmaken ringde, krävde att Anna skulle skriva över sitt hus på honom.
Jag tar hand om sonen själv. Han kan hälsa på i mitt nya hus.
Du kunde åtminstone komma och hälsa på honom.
Jag hinner inte, jobbar borta nu.
När Mikael fått höra det, lade han armen om Anna:
Anna, vi börjar om tillsammans. Huset spelar ingen roll.
Det gör ändå ont. Jag arbetade för de där pengarna, allt gick till huset men vad är det nu värt? Det är bara Emil som gäller.
Tänk inte på det, älskling. All din energi ska in i Emil nu. Jag tar hand om allt annat.
Hur går proverna, Mikael?
Vi gör allt vi kan. Hittills är de dåliga.
Anna grät tyst, så att Emil inte skulle märka.
Mikael, vad har jag för fel i blodet?
Du vet, i vårt blod finns röda och vita båtar. Dina slåss mot varandra.
Vem vinner då?
Just nu leder de vita.
Vad händer sen?
Hjälp de röda att vinna!
Mamma, kan vi inte fara bort? Jag är så trött.
Anna, jag tänkte samma sak. Ska vi ta med Emil till vår stuga, nu när våren är på väg? Att vandra i naturen kanske gör honom gott.
Våren färgade deras tillflykt med blommande buskar och trädgårdar. De promenerade i skogen tillsammans och gladdes åt minsta blomma och grässtrå. Men ibland stannade Emil plötsligt upp, helt koncentrerad.
Hur mår du, Emil?
Mamma, stör mig inte. Jag har sjöslag.
Den lilla semestern gick fort, men Emil blev fräschare, kinderna fick färg igen.
Mamma, var är pappa?
På affärsresa, Emil.
Igen? Okej då.
När de kom tillbaka till Akademiska sjukhuset togs nya prover. Laboratoriechefen kom in personligen.
Mikael, var har du haft pojken?
I närheten bara, i en stuga. Hur så?
Blodet är perfekt. Han har gått i remission.
Mikael rusade upp på avdelningen:
Emil, vad gjorde du? Du är bättre nu, pojke! Gråt inte, Anna han blir friskare. Vad gjorde du egentligen, Emil?
Pappa, du minns det där med båtarna i blodet? Jag lät de röda vinna varje sjöslag!
När livet rasar samman: När Natashas make oväntat förklarade “Jag älskar dig inte längre” – om sorgen efter pappas bortgång, ansvaret för mamma och sjuk syster i grannorten, företagsnedläggningen, arbetslösheten, och kampen för lilla Aleksej i första klass. Om vardagens tårar, att hitta styrka i nya utmaningar, oväntad vänskap, ett nytt kapitel med barnläkaren Mikael, och när sonen drabbas av leukemi – men aldrig ge upp hoppet, varken på kärleken eller framtiden, mitt i ett svenskt höstlandskap där ensamhet möter nya möjligheter.
