En morgon tog jag med en hemlös valp till jobbet… Det hände bara så. Jag hittade valpen fem minuter innan arbetsdagen började. Han var smutsig och såg mest ut som en vanlig gatukorsning. Jag gömde honom i hörnet på mitt kontor, men… valpen kröp envist fram och pep. Till slut såg alla mina kollegor honom. …och framför mina fötter föll människornas masker. Här är vår mycket vänliga och pratsamma sekreterare, Marina Viktorsdotter. Ung och skrattglad. Hennes skickligt sminkade ansikte förvreds märkligt när hon såg den smutsiga valpen: “Alexej Alexandersson! Har du inga gränser alls?! Sån smuts…” Hennes glada, vänliga mask krossades fullständigt bredvid den glatt viftande lilla “gatuhunden”… Här är städaren, Nina Vladimirovna. Alltid trött, vresig och lite sur, en äldre kvinna. Plötsligt sprack hennes rynkiga ansikte upp i ett leende: “Jaha, vem har vi här för en liten svansviftare?! Alexej Alexandersson, är det här ett arbetsärende eller personligt?!” Vid mina fötter låg den hopknycklade arga masken, och jag såg ett varmt och omtänksamt ansikte… Och här är min kollega, Sergej Ivanovich. Alltid hjälpsam, lyssnande och vänlig mot alla. Drar alltid ett skämt och skrattar åt andras. Men den dagen gick han inte längre än till dörrkarmen till mitt kontor. Med plågad min sa han att hemlösa djur bara är smuts och sjukdomar… Vid min dörr låg den smutsiga, tunna masken av falsk vänlighet… Men mest av allt förvånade mig min chef, Anatolij Sergejovitj… Alltid sträng, missnöjd och inte redo för samtal, men nu sa han helt enkelt: “Jaha, Alexej Alexandersson… det verkar som du behöver en ledig dag. Ta med dig unghunden och gå hem… Det finns faktiskt viktigare saker än jobbet. Men hörru, lämna inte bort valpen… Det är ändå ett levande väsen.” Och så tog han försiktigt av sig masken som otillgänglig chef, log blygt mot oss och försvann ut genom dörren… …framför mina fötter låg maskerna från människor jag pratat med varje dag i många år… Och plötsligt insåg jag hur lite jag egentligen visste om dem.

En morgon tog jag med mig en herrelös valp till jobbet… Det bara blev så. Jag hittade honom fem minuter innan arbetsdagen började. Han var smutsig och ruggig, en tvättäkta blandras. Jag försökte gömma honom i hörnet av mitt kontor, men han kröp envist fram igen och pep hela tiden. Till slut såg alla mina kollegor honom.

…och då började människornas ansikten förändras framför mig.

Där hade vi vår trevliga och pratglada sekreterare, Linnea Bergström. Ung och alltid med ett skratt nära till hands. Hennes noggrant sminkade ansikte förvreds plötsligt av avsmak när hon såg den smutsiga lilla valpen: “Johan Lindqvist! Tycker du inte detta är äckligt alls?! Har du nu dragit in smuts här…” Hennes glada, vänliga mask krossades i tusen bitar, nära där valpens lilla svans glatt viftade mot allt och alla.

Där var också städerskan, Ingrid Olsson. Alltid trött, alltid lite sur och vresig, en äldre dam. Men så, nästan direkt, mjuknade hennes rynkiga ansikte till ett varmt leende: “Men åh, vem har vi här med så fin liten svans? Johan, är det här ett arbetsärende eller något privat?” Vid mina fötter låg den hopknycklade sura masken, och från henne såg jag nu ett kärleksfullt och mjukt ansikte.

Sen hade vi min kollega, Per Nilsson. Alltid hjälpsam, alltid sympatisk och trevlig mot alla. Han drar gärna ett skämt, och skrattar gärna åt andras skämt. Den dagen klev Per dock inte ens över tröskeln till mitt kontor. Han rynkade pannan oroligt och sa: “Herrelösa djur bär bara på smuts och sjukdomar…” Vid dörren låg hans tunna, falska, leende mask kvar.

Men mest av allt blev jag förvånad över min chef, Anders Eriksson. Han är annars alltid bister, missnöjd och ovillig till samtal, men nu sade han direkt: “Jaha, Johan Lindqvist… det verkar som du behöver ta ledigt idag. Ta med dig den där lilla krabaten hem istället. Det finns viktigare saker än jobbet just nu. Men släng nu inte ut valpen det är ju ändå ett levande väsen…” Och medan han försiktigt plockade av sig den strama chefsmasken, log han blygt mot oss och försvann ut genom dörren.

Där låg människors masker vid mina fötter, människor som jag mött och pratat med varje dag under många år… Men plötsligt insåg jag hur lite jag egentligen visste om dem.