Det var för länge sedan nu, men jag minns den där nyårsaftonen som om det vore igår. Hela dagen hade jag, Linnea Svensson, pysslat hemma i Daniel Bergströms lägenhet i Södermalm. Städade, lagade mat, dukade fram det bästa vi hade. För första gången skulle jag inte fira nyår med mina föräldrar, utan med min älskade.
Jag hade bott hos Daniel i nästan tre månader då. Han var femton år äldre än mig, frånskild, betalade underhåll och hade svårt att säga nej till ett glas ibland… Men när man är kär ser man förbi sånt där. Alla undrade vad jag såg i honom: han var verkligen ingen skönhet, snarare rätt ful om man ska vara ärlig, hade ett uselt humör, snål så det sved och pengarna rann alltid ur händerna på honom. Fanns det pengar över så var de bara till för honom själv. Och ändå älskade jag honom, detta underliga fenomén.
I tre månader hade jag gått omkring och hoppats att Daniel skulle inse vilken ordentlig och omtänksam kvinna jag var, så att han skulle vilja gifta sig med mig. Han brukade ofta säga: Vi behöver bo ihop ett tag så jag ser om du är lika usel på att sköta hemmet som mitt ex. Vad hans före detta egentligen gjort fick jag aldrig veta, Daniel talade bara i gåtor om det. Så jag ansträngde mig till det yttersta lagade mat, städade, tvättade, tog aldrig illa upp när han kom hem berusad och köpte alltid maten för mina egna pengar (Gud förbjude att han skulle tro att jag var ute efter hans). Jag hade till och med köpt en ny mobil åt honom i nyårspresent. Själv.
Medan jag ordnade och fejade, förberedde Daniel sig också på sitt sätt han drack öl med sina vänner på den närliggande puben. Strax innan tolvslaget kom han hem, glad i hatten, och berättade att hans vänner skulle komma och fira nyår hos oss. Folk jag aldrig träffat. Jag försökte hålla humöret på topp, men kände hur allting föll ihop inombords. Det var ju ändå nyår, mitt första eget, och jag ville inte vara som hans förra.
En halvtimme innan tolvslaget stormade en högljudd, salongsberusad skara män och kvinnor in i lägenheten. Daniel blev på strålande humör, placerade gästerna kring bordet och festen fortsatte. Ingen bekymrade sig om att presentera mig, och jag fanns liksom inte för någon av dem de skrattade och pratade, såg bara varandra och sina egna skämt. När jag till sist påminde om att det var två minuter till tolvslaget och föreslog att vi skulle fylla glasen med mousserande, såg de på mig som om jag var en objuden, pinsam gäst.
Och vem är hon? sluddrade en av kvinnorna.
Sänggrannen, skrattade Daniel och alla skrattade rått med honom.
De åt min mat, skrattade åt både mig och för Daniel för att han haft “huvudet på skaft” som skaffat sig en gratis hemhjälp och kock. Och han försvarade mig inte han skrattade bara med dem, tuggade på maten jag lagat och torkade av sig smulor på mig.
När tolvslaget ringde ut, smög jag tyst ut ur rummet, packade min väska och tog mig hem till mamma och pappa i Enskede. En hemskare nyår hade jag aldrig varit med om. Mamma sa bara som hon alltid gjort: Vad var det jag sa, och pappa pustade ut. Jag grät ut min förtvivlan och tog av mig de rosaskimrande glasögonen.
Veckan därpå, när pengarna tog slut för Daniel, dök han upp igen lika självklar som ingenting hade hänt.
Jaha, varför stack du? Blev du sur, eller? Och när jag inte öppnade famnen för försoning, blev han irriterad: Jaja, nu sitter du där hemma med morsan och farsan, medan jag inte har så mycket som en ostbit kvar hemma! Du börjar du bli precis som mitt ex!
Jag blev stum av hans fräckhet. I tankarna hade jag repeterat hur jag skulle säga honom sanningen om honom själv, men nu fann jag inga ord. Det enda jag kunde göra var att säga åt honom att försvinna, med så starka ord jag kunde, och smälla igen dörren.
Så kom det sig att ett nytt liv började för Linnea Svensson, precis med årets första dagar.





