Anders Vitalsson, snälla, jag ber dig! Hjälp mig! – kvinnan kastade sig på knä framför den långe mannen i vit läkarrock och började gråta. Där, bakom raden av slitna väntrum i den lilla ortens sjukstuga, låg hennes barn för döden i den medicindoftande akutmottagningen. – Förstår du inte, jag kan inte! Jag kan inte! Det var därför jag flyttade hit! Jag har inte opererat på två år! Handen och förutsättningarna… – Jag ber dig! Snälla! – kvinnan fortsatte envist att dra i läkaren som vägrade följa med henne. Han är tvungen att gå med på det. Måste försöka. För annars… Det är bara några meter kvar. En vitmålad, sliten trädörr. Och där är han – hennes Micke. Den enda hon har. Full av sladdar och i blekansiktet täckt av fräknar ligger en syrgasmask. Han andas. Fortfarande. Och blodet som läcker fram under bandaget på huvudet är tjockt och mörkt, som förra årets körsbärssylt. En grön linje flimrar i takt med ryckiga andetag på monitorn. De kommer inte hinna. En mil till stan. Helikopter… Men snön yr utanför och har tagit sista hoppet. Blodtrycket sjunker. Hjärtat slår svagt. Ambulanssjuksköterskorna ser bort. – Kovaleusson! – en äldre sköterska vid bårens sida griper tag om hans arm, – Anders Vitalsson! Hon tar fram en gammal tidning ur rockfickan. Där är han, mannen i vit rock omgiven av leende barn. Och bland tårarna syns rader om olyckan. Den skadade handen. En misslyckad operation. Men han är hjärnkirurgens stjärna! Guds bästa läkare! Här i ingenstans… Gud, snälla! Bara han säger ja! – Jag kan inte ta på mig det ansvaret! Lyssna! – Han gör motstånd, – Sista operationen… handleden… Jag klarade det inte! Jag opererar inte mer! Och pojken blir blekare. Blodet är som sylt. Och kollegor står tysta bakom dörrkarmen – folk han på ett år aldrig hunnit lära känna. Mamman gråter. Tiden jobbar emot dem. Och en hund… – En hund?! – Vad gör en hund här? Bara ett gny till svar. En labrador kämpar sig fram till båren, klorna mot golvet, någon drar i halsbandet, men hunden vägrar släppa. Han har blicken fäst vid Micke och slutar gny, börjar rossla – men fortsätter kämpa. – Det är Trofast. Mickes hund, – snyftar mamman, nästan utan luft kvar när läkaren säger: – Gör i ordning operationssalen. Han sluter ögonen en sekund. Ett annat minne: en annan hund. Nana. Hoppet. Pappa var vid liv. Anders var bara Andrée. Kanske sjunde klass. Nyårsnattens hala väg. Bilen kvaddad som en krossad glaskula i snön. Mamma grät. Läkaren vågade inte se henne i ögonen. Komplicerat ingrepp – men ingen erfarenhet. Långt till närmaste sjukhus… Och Nana vid graven tystnade till slut. Slutade äta efter sex dagar. Såg bara på. Och efter det, blev också hon borta. – Jag ska bli hjärnkirurg, mamma. Jag lovade Nana – den bäste. Tror du på mig? Hur kunde han glömma? Varför? ***** Lamporna i operationssalen är som solen. Verktygen blänker av stål. Handleden smärtar igen. Han uthärdar. ”Kanske borde jag skaffa hund?” – märkliga tankar när det verkligen gäller. Fingrarna känns stela, nästan som trä. Men det går. Svår skada. Trycket sjunker. Undvika svullnad… Mjuka vävnader, skallbenet måste plockas ihop bit för bit. Kärl… De hade aldrig hunnit med helikopter. Lokala assistenter har lysande ögon – för dem är det ett mirakel. Men för honom? Hur många gånger har han gjort detta? Varför gav han upp efter ett misslyckande? Flydde ut hit. Bröt med allt. Handen värker. Nana skymtar i hörnet. Ser sorgset på. Eller kanske labradoren. På väg att följa sin pojke… Trofast. Tången är svår att hålla. Klamrar. Fingrarna domnar. Snart färdigt. Andas, Micke, släpp inte taget. Vi släpper dig inte! Tiden. Nu är tiden på Mickes sida. Hörs det inte en helikopter? Kom den till slut? ***** – Anders Vitalsson, någon frågar efter dig, – jourhavande sjuksköterskan sticker in huvudet och kan inte hejda ett brett leende. Alla ler. Kovaléusson är tillbaka. Sjukhuset pratar om inget annat. Barn med svåra huvudskador skickas från hela landet. Nu är det ingen som är rädd längre. Anders har ”gyllene händer”. Barnskratt hörs i neurokirurgens korridorer igen. Patienterna blir friska. Och föräldrarna följer honom som skuggor… – Fem minuter. Ska bara kolla till Max. Det är ett stenkast från läkarrummet till sexårige Max rum. Söt kille. Röd hår. Kallar honom Farbror Anders. Var på skolutflykt i Stockholm förra veckan. Ramlat från andra våningen. Blev för nyfiken. Som Micke från förorten. Huvudet fick Anders plocka ihop bit för bit. Åtta timmar i operationssalen. Det gick vägen. Handen värker knappt. Kanske är det barnskratten som botar… Bra att han kom tillbaks ändå. Det var rätt. Kunde ha hänt för länge sen, men saknades nog den rätta gnistan. Han hade glömt mycket. Men livet själv – det påminner. Hund har han aldrig skaffat ändå – alltid ont om tid. Undrar hur det är med Micke och Trofast nuförtiden. Tänker ofta på dem. – Anders Vitalsson, snälla! Jaha, hann knappt öppna dörren innan! – Nämen, hej Micke, hej Natalia, – han ler, – Hej på dig, Trofast. Handen söker automatiskt mot den mjuka nacken. En blöt nos buffar in i handflatan, och bruna hundögon ser honom ivrigt i ögonen. – Vad för er hit? Är det något med Micke? Kom ni för undersökning? – Micke mår bra, – babblar Natalia, – allt är bra nu! Vi kom av en annan orsak! Nu märker Anders Vitalsson att hon har ett stort leende. Men kappan står ut konstigt. Och ögonen glittrar misstänkt. Fråga vågar han inte. Trofast snurrar runt, stör tankarna. – Här! Micke, som vuxit till sig, vågar först av alla. Han trycker undan mamman och räcker fram något svart och gnällande med för stora öron till en förvånad Anders. – Äh…? – han tappar bort orden, förbannar sig själv, men tar emot den oväntade presenten. – Bli inte arg, – skyndar Micke sig att säga, – Trofast hittade honom. Mamma sa vi fick behålla. Och igår såg vi intervjun med dig på tv. Då drog Trofast fram honom till tv:n när han hörde din röst. Så vi tänkte… – Ni tänkte rätt. Har varit på tiden, faktiskt, – Anders flinar mot den svansviftande hunden, – Honom kallar jag för Stimulan. Eller Tim, när vi myser.