Äpplen på snö…
På en gård ute i utkanten av byn, alldeles vid gränsen till den gamla skogen där granarna reser sig höga och det alltid är skumt under barrtaket, har vi haft Erik Lennartsson boende. Han var en man av sällsynt virke. Hela sitt liv har han arbetat som skogvaktare. Han kände till varje träd, varje bäckravin, varje rävgryt och varje älgstig där i Smålandsskogarna. Hans händer var stora som stekpannor, härdiga och grova, svärtade av kåda som bitit sig fast för livet. Hans hjärta… det kändes som om även det var hugget ur den svartaste ek, starkt och trofast, men hårt och envist.
Han och hans fru, Solveig, levde sida vid sida i trettio år. De utstrålade värme, var alltid synkade. Passerade man deras gårdstomt en kväll kunde man ibland ana Erik på verandan, dragandes på dragspel medan Solveigs stämma tonade till. Det var så vackert att man ville stanna tiden. Huset var prydligt snidade, blå fönsterkarmar, blommor prunkande i rabatterna, grönsakslandet utan ogräs allt i ordning.
Jag minns när de planterade sin äppelträdgård. Erik grävde gropar, vände den svarta, feta jorden, medan Solveig höll de späda äppleträden, rättade till rötterna varsamt som om det vore ett barns hår, och mumlade: “Väx nu, snälla små träd, bli stora och gödda våra barn med glädje.” Erik såg på henne, torkade svetten ur pannan och log ett sådant leende, som han sedan aldrig log igen. Äppelträdgården slog ut som ett vitt moln var vår, och om hösten luktade hela byn av krispiga, saftiga äpplen.
Men Gud tog Solveig alltför tidigt. Hon blev sjuk och tynade bort som en kvist i bastu, dog stilla i sömnen med sin mans hand i sin. Erik svartnade i sorgen, men fällde inga tårar man ska ju vara karl men gnisslade tänder så käkarna vittnade. Håret blev vitt över en natt.
Kvar blev Erik med deras yngsta flicka, Märta. Hon blev hans allt, hans enda ljus bland furornas skuggor. Han pysslade om henne så som en björnhona med sin unge, visade inte gärna känslor, men höll henne undan allt han kunde. Han var rädd, ja, nästan sjukligt rädd, att även Märta skulle försvinna, lämna honom liksom hennes mor gjort. Hans oro blev till ett tvång, han släppte henne knappt ur sikte.
Märta, du är min framtid, brukade han säga, strök henne över håret med sin tunga hand. Blir du vuxen, tar över huset, lämnar jag allt till dig. Du måste stanna här, vi har allt vi behöver. Världen där ute är kall och farlig, folk och fä är inte att lita på…
Märta växte upp hon var vacker så att det gjorde ont att titta på henne. Flätor, gula som halm, ögon blå som vårhimlen, pappas egna. Och rösten! När hon gick ut i skogen och sjöng en folkvisa, tystnade till och med talgoxarna och skogshuggarna lutade sig mot yxorna och lyssnade. Gummorna fällde tårar, hon hade ärvt sin mors sångröst, fast ännu klarare. Märta drömde om att bli sångerska, åka in till Göteborg och börja på musikhögskolan. Hon läste noter, lyssnade på skivor tills de blev repiga av stiften på morfars gamle grammofon.
Men Erik… han resonerade som många äldre här på landet: “Där du är född, där hör du hemma.” Staden var honom ett främmande monster, opålitligt och farligt. Han fruktade stadens lockelser som skogsbränder.
Du flyttar ingenstans! skällde han så att kopparkastrullen skallrade i skåpet. Du blir mjölkbonde, gifter dig med Arvid nere på Smedstorpet, en stadig karl som bygger sitt eget hus. Ska du bli artist? Pah! Fy skam!
Så kom en höstruskig dag i oktober, och allt gick överstyr. Märta, som annars alltid varit tyst och lydig, stod plötsligt på tvären. Hon packade sin lilla resväska och gick till dörren. Erik blev som förbytt, skrek, hotade och förbannade.
Går du, har du ingen far längre! Då är du död för mig! skrek han i hennes rygg när hon traskade ut i regnet utan att vända sig om. Han greppade yxan och högg in den med kraft i trappsteget. Flisor flög som blod.
Jag har ingen dotter längre! väste han rakt ut i tomheten. Hon är borta!
Tolv år gick och för varje år blev sorgen bara tyngre. Vintrar kom och gick, nya generationer föddes i byn. Men Eriks gård stod som ett monument över sorg. Äppelträden förvildades, grenarna snärjde varann som tiggande fingrar. Färgen flagnade, trappan lutade och yxan blev kvar, rostig, i träet.
Så, i november förra året, var det en ovanligt sträng förvinter. Snön hade knappt fallit, marken svart och frusen, termometern visade tjugofem minus. På kvällen, när jag var på hemväg från ett sjukbesök, såg jag att ingen rök steg från Eriks skorsten. Ett dåligt tecken på landet. Om någon inte eldar, är det fara å färde.
Hjärtat slog hårt i bröstet. Jag öppnade grinden olåst. Gammel-Ludde, hunden, bara pep svagt från sin koja. Jag gick in. Det var kallare än ute, dödsstilla. Vattnet i spannen var is, doften gammal som av långvarig sjukdom, tvål och hopplöshet.
Erik låg på sängen under fårskinnet, skakade obeskrivligt och slog tänderna i käken.
Erik! ropade jag. Vad har du för dig nu?!
Han öppnade ögonen, grumliga och rödsprängda. Han kände inte igen mig.
Solveig… viskade han, kallt Märta, var är hon? Varför sjunger hon inte? Be henne sjunga om “Visa från Utanmyra
Jag förstod direkt att han yrade. Lunginflammation, han brann av feber.
Jag gick inte hem den natten. Stannade kvar och vaktade. Tände upp spisen, värmde stugan trots rök och gamla kläder. Gav penicillin. Erik stönade, vred sig, kramade sitt täcke och ropade efter Märta:
Märta, kom tillbaka Gå inte ut i skogen, vargen tar dig Förlåt Jag älskade dig
Jag satt vid fotändan, stickade på en strumpa och lät tårarna rinna i tysthet. Så mycket kärlek ouppklarad. Så mycket smärta som vänds till en järnbur.
Vid gryningen hade det värsta lagt sig, Erik hade svettats ut febern. Han vaknade, ögonen klara men ledsna.
Barbro… viskade han. Jag har väntat på henne. Varje dag, varje morgon. Tittat ut genom fönstret, lyssnat, hoppats höra grinden gnissla.
Jag vet, sa jag och bredde om honom. Hon har skrivit. Post-Karin berättade.
Skrivit? Han satte sig nästan rakt upp. Breven! Men jag spikade igen postlådan! Tänkte hon hade glömt mig. Att jag var utplånad.
Breven ligger hos Karin. Hon sparade dem ändå.
Tidigt nästa morgon sprang jag till postkontoret. Karin, nyvaken och rufsig, gav mig en låda full av brev. Jag tog med dem till Erik. Han bläddrade med sina stora, skrovliga händer, tårarna droppade ner på papperet. Han pussade bilderna av barnbarnen, strök deras ansikten med sitt fårade finger.
Barnbarn, Barbro Två stycken
Vi hittade ett brev med en bit av ett telefonnummer. Någon hade rivit bort sista siffrorna. Och bara en adress i Göteborg.
Hur hittar vi henne, sa jag. Tänk om vi skriver och det tar veckor…
Jag åker! Jag kryper till Göteborg om jag så måste!
Ligg still, hjälte! Det finns moderna sätt nu.
Jag gick till grannens son, Olle, som brukar laga datorer på fritiden.
Kan du hitta henne på internet?
Olle rättade till glasögonen, öppnade Facebook, letade: Märta Eriksson, gift med Jonsson. Hittade en. Profilbild: “Längtar hem till landet”. Olle skrev: Märta, det är Olle från Bergdala. Din pappa är sjuk och letar efter dig.
Vi väntade. Djupfrusna trådar, långsamt nät. Erik satt bredvid, lika blek som linneduken, drack hjärtmedicin så det luktade i hela köket.
Hon svarar aldrig viskade han mot bordet. Skulle jag ha förlåtit?
Så plingade det plötsligt svar! Hon skickade sin mans nummer.
Jag ringde. Signal efter signal. Tillslut svarade en man, bistert:
Vem är det?
Erik tappade orden. Jag petade honom i sidan.
Det är Erik Märtas pappa
Lång tystnad. Manen talade torrt, irriterat:
Farsan, alltså? Du har varit borta i mer än tio år.
Jon, ge hit telefonen! hördes en kvinnas oroliga röst.
Ja…? Märtas röst, spänd och kylig.
Märta… Mä… pappa lever Erik kraxade, rösten full av gråt.
Tyst i luren, bara spraket hördes.
Varför ringer ni? sa hon lugnt men skräckslaget. Vad har hänt?
Jag håller på att dö, Märta. Jag var fel. Jag… ville höra din röst en sista gång. Förlåt om du kan.
Hon grät, bittert, undertryckt.
Jag vet inte, pappa… så många år skrev jag brev ut i tomheten… Kan jag förlåta?
Jag ber dig inte om det, bara att du vet. Jag älskade dig, fast jag inte visste hur. Dum var jag.
Vi kommer, sa hon plötsligt bestämt. Jag kan inte låta dig sluta ensam. Vi kommer. Vänta.
Erik lade på, inte lycklig, men lättad och rädd.
Kommer… Hon kommer, men för att göra rätt för sig. Förlåta? Kanske…
Barbro! Var ska de komma? I detta ruckel! Ser ut som en lya! Ingen riktig servis! Skam är det! Skam!
Lugn! sa jag. Vi hjälps åt.
Jag drev upp byns kvinnor och huset blev skinande. Erik gick bara runt, nervös.
Så kom ankomstdagen. En Volvo körde upp. Ut steg Märta, stadsklädd, vacker, stram. Efter kom barnen, mannen.
Erik stod på trappan med mössan i händerna.
Märta kom fram till grinden, såg på honom, huset, trappan med de gamla yxhuggna märkena. Hon kämpade med sig själv, såg jag barndomens sår och ömkan över denna krokige gamling.
Erik tog ett steg fram.
Hej, Märta.
Hon såg på honom.
Hej, pappa, sa hon lågt.
Och så kramade hon honom. Försiktigt, nästan främmande. Han stod stel, sedan föll han i hennes famn, tryckte ansiktet mot hennes pälsmössa och darrade ljudlöst.
Hon stod där med sänkta armar och tårarna rann. Ingen lättnad, bara sorg över förlorad tid.
Inne vid bordet rådde tyngd. Barnen tryckte sig mot pappan, Jon såg prövande på Erik.
De satte sig. Tystnad.
Erik höjde glaset, handen darrade.
Tack för att ni kom, började han Jag trodde inte Ville inte tro Jon, Märta… jag har förbannat mitt liv utan er.
Jon såg på Märta. Förstod att hon lidit. Suckade, höjde sitt glas.
Låt det gamla vila. Vi är här. Märta är godhjärtad, det har hon från er. Skål för mötet.
Så, plötsligt, frågade lille Petter, barnbarnet:
Morfar, varför har du inget yxskaft i trappan? Mamma sa att du brukade hugga…
Märta röt till:
Petter! Ät din mat!
Men Erik log sorgset:
Yxan ruttnade, Petter. Och ilskan med den. Nu ska jag ta dig till skogen i morgon.
Isen smälte långsamt. De bodde tre dagar, vande sig vid varann. Erik var rädd för alla ord, ville bara vara tillags.
Den tredje kvällen kom Märta till mig på mottagningen.
Barbro, ge mig något mot hjärtat. Det är tungt.
Jag gav henne te med mynta.
Släpper det inte?
Nej Så hjälplös han är… Jag kom med så mycket ilska, men nu ser jag bara en gammal gubbe, rädd och ensam… Ska jag döda honom mer? Han har straffat sig själv. Tolv år i själahäkte.
Det är klokt, Märta. Att förlåta är inte att glömma, utan att förstå. Han älskade på sitt vis, klumpigt, rädd.
Märta tystnade, tömde sin kopp.
Vet du, idag värmde han Petters ullsockor på spisen. Som han gjorde för mig som barn. Då lättade det något. Kanske kan vi börja om. För barnens skull. Kanske läker det någon gång.
De åkte efter en vecka men lovade komma tillbaka på sommaren. Och återvände.
Den sommaren var Erik en annan man. Trädgården iordningsställd, gammal ilska borta. Till slut hände ett under: de gamla äppelträden, som verkade döda, slog ut i vitt. Gården låg inbäddad i blom.
En kväll gick jag förbi och såg dem sitta på verandan Erik och Märta, tysta tillsammans medan kvällssolen sjönk. Lilla Lova sprang runt och band blomsterkransar.
Erik vinkade.
Märta log mot mig. I leendet fanns vemod, men inte längre bitterhet.
Barbro! Kom in på te och äppelmos! Märta har kokat, gult som bärnsten!
Jag gick in. Vi drack te på verandan, och det doftade transparent äppelmos och sommarfrid.
Man säger att en sprucken kopp kan lagas. Sprickan syns, ja, men den går ändå att dricka ur kanske smakar teet godare för att man är varsam om koppen.
Livet är kort, som en vinterdag. Man hinner knappt blinka förrän det blir skymning. Vi tänker ofta: “Jag hinner, jag förlåter sen, ringer på söndag, nästa jul kanske.” Men “sen” är inte alltid givet. Hus kallnar, telefonen tystnar, och brevlådan står tom.
