Julia låg på soffan och grät bittert. För ett par månader sedan erkände hennes man att han träffat en annan kvinna – och nu var hon gravid. — Julia, förlåt, men vi har varit tillsammans i två år utan barn. Det är lång tid. Jag började tvivla på mig själv, sa Göran stakande. — Och nu… hon… är gravid… — Älskarinna, viskade Julia. — Kalla det vad du vill. Om några månader blir vi föräldrar. Förlåt. Julia försökte aldrig få veta varför Göran väntat så länge. Och så, bara två månader innan barnet skulle födas och precis innan nyår, lämnade han henne. Nu låg den stackars kvinnan, utmattad och gråtfärdig, fortfarande fullt påklädd på soffan. Av någon anledning började hon minnas ett avlägset nyår från barndomen. Julia gick då i femte klass. Efter skolan brukade hon och tjejerna kila in på second hand-butiken. Den där butiken kändes som en magisk skattkammare för dem. Kläder och skor brydde de sig inte om. Men souvenirer, leksaker och smycken – det älskade de. Den här dagen fick Julia direkt syn på en underbar smyckeskrin. Himmelsblått med gyllene mönster. Förtrollad stirrade hon på skrinet. När försäljaren öppnade locket och musik fyllde luften, reste sig en ballerina ur sammetsfodret och började dansa. Julia stod trollbunden och glömde andas. Dessutom visade expediten en hemlig liten låda där man kunde gömma smycken. Vännerna Nathalie och Erika samlades snabbt runt skrinet: — Men kolla! Vad fint! Wow! — Vad kostar det? ropade Nathalie direkt. Expediten log och nämnde en helt ouppnåelig summa för flickorna – fem kronor. ”Aldrig att jag lyckas spara ihop så mycket,” tänkte Julia. Och det stämde, på den tiden fick de med sig bara trettio öre till skolan, vilket räckte till en riktig lunch. Man kunde ljuga och säga att man skulle på bio – då fick man femtio öre. Pappa var bortrest och skulle komma hem om en vecka. Han hade kanske köpt skrinet, men mamma var inte ens att tänka på. Julia kunde nästan höra mammas gälla röst: ”Vad du hittar på! Fem kronor för en ballerina. För de pengarna köper jag hellre tre kilo kött. Eller kyckling. Så räcker det med köttbullar i en hel vecka.” Nej, mamma skulle hon inte ens våga fråga. Hon fick vänta på pappa. Nu gick Julia varje dag till second hand-butiken för att titta på ballerinan. Den snälle expediten, så fort han såg henne, drog upp skrinet och lät ballerinan dansa musik. Efter sex dagar kunde Julia varenda liten detalj. Hon märkte en sliten kant, en liten nagg. Ballerinan saknade en tåspetssko, och på kjolen satt en liten, liten fläck. Men Julia såg vartenda märke. Så fort pappa kom hem släpade Julia med honom till butiken. — Såld, sa expediten ledsamt. — Bara för ett par timmar sen. Ni hann inte riktigt. Tårarna brände, och Julia började storgråta. — Julia, Julia! mumlade pappa. — Inte gråta nu. Vill du ha en tårta istället? Vi går och köper en tryffeltårta, du som älskar dem. Julia nickade. Hon älskade tryffeltårta, särskilt de små chokladsvamparna ovanpå. Men gråten ville inte ge sig. Hon saknade verkligen ballerinan. Nästa dag tog Erika med sig smyckeskrinet till skolan. När Julia såg att vännen blivit ägare till hennes skrin kändes det som om hjärtat skulle slitas itu av sorg. Erika drog upp skrinet och magisk musik fyllde rummet. Och där dök ballerinan upp. Klasskamraterna tystnade och såg beundrande på. Stolta Erika berättade: — Min mormor köpte det igår. Hon kom från landet för att fira nyår med oss. Jag har stått och spanat på skrinet i en hel vecka. — Jag med, sa Nathalie surt. Julia kunde inte hålla tillbaka tårarna. Per kastade ur sig: — Julia, varför gråter du? — Inget, ropade Julia och rusade ut. Alla visste att Per var kär i Julia. Flickorna var avundsjuka, men själv brydde hon sig inte om honom. Hon stod vid fönstret, pannan mot den kalla rutan. — Julia, jag ska hitta ett likadant skrin åt dig, tröstar Per bakom henne. — Och hur ska du hitta det? snäste Julia. — Din dumming, och så rusade hon därifrån. ”Dumt att jag blev sur på Per också!” grät hon ännu mer ute på skolgården. Det var riktigt kallt de dagarna. Julia stod ute i tunna kläder i över en halvtimme och blev naturligtvis sjuk. Per kom samma dag som Julia inte kom till skolan. — Julia, jag har inte hittat ballerinan än, sa han, — men jag lovar, jag ska göra det. — Dumma Per. Var ska du hitta den? Den är utländsk. Det står ju där under – Made in DDR. Varifrån ska du hitta en sån? suckade Julia. — DDR – det är Tyskland? frågade Per. — Ja, svarade Julia sorgset. — Då åker jag väl dit då, sa Per bestämt. Efter det blev de vänner på riktigt. Först som barn. Sedan, i åttan, vågade Per kyssa Julia. Hon gjorde inget motstånd. De blev ihop på riktigt – med kramar och kyssar. Efter nian ryckte militären in Per – ironiskt nog sändes han till Tyskland. Per skickade brev till Julia och skrev ibland på skämt, att han fortfarande inte hittat ballerinan. Men Julia väntade inte. Bara ett halvår före Pers muck träffade hon Göran, som förtrollade henne genom att sjunga en egenskriven sång. Hennes hjärta smälte och två månader senare gifte de sig. När Per kom hem och fick höra att Julia gift sig tog han jobb på en norsk båt och gav sig ut till havs. Han var sällan i stan, och han och Julia sågs aldrig mer. *** Julia reste sig långsamt från soffan. Tog en kopp kaffe. På sistone hade hon allt oftare börjat minnas Per och insåg plötsligt att tårarna inte riktigt var för Göran – utan för det som aldrig blev med Per. Var han gift? Vart hade han tagit vägen? På kalendern stod det 31 december. Hon måste ändå fira nyår på något sätt. Vännerna firade med sina familjer. Det kändes pinsamt att bjuda in sig själv. Julia gick till torget och till stormarknaden. Hon köpte lite mat, så hon kunde laga något gott och ändå fira på sitt ensamma vis. När hon kom in i porten med fulla kassar, mötte hon en Tomte i hissen. Vid åsynen av honom började Julia storgråta igen. — Varför gråter du, flicka lilla? frågade den maskerade mannen med gammal röst. — Det är ju fest! Sorg och tårar hör inte hit. Här, ta den här. Ur tomtesäcken halade han fram en kartong och försvann snabbt in i mörkret. Julia hann inte ens tacka. Men kartongen var ganska tung. Hon gick in i köket och öppnade försiktigt presenten. Där låg… ett nytt, himmelsblått smyckeskrin med gyllene mönster. Julia öppnade locket och drog upp musikverket. Ur sammetsfodret reste sig en ballerina, stolt och stadig på båda tåspetsskorna. Julia letade i hemliga lådan. Där låg en vigselring. Hon rusade till fönstret. På gården stod Tomten kvar. Julia, bara i tofflor, slängde sig ut genom dörren. Tvekade lite, men då vände sig Tomten mot henne. De sprang mot varandra. Mot den varma rocken viskade Julia: — Din tok! Du hittade den ändå. — Javisst! sa Per. — Jag lovade ju. Hittade den i Tyskland, som jag sa.

Julia låg på soffan och grät tyst och bittert. Några månader tidigare hade hennes man berättat att han träffat en annan kvinna. Och nu väntade den kvinnan barn.

Julia, förlåt, men vi har varit tillsammans i två år utan att få egna barn. Det är lång tid. Jag började tvivla på mig själv, mumlade Lennart, och nu ja, min hon väntar barn med mig

Älskarinna, viskade Julia.

Kalla det vad du vill. Om ett par månader blir vi föräldrar. Förlåt mig.

Julia ville inte veta varför Lennart väntat så länge. Bara två månader före barnets födelse, och just inför nyår, försvann han ur deras liv.

Den stackars kvinnan låg nu fortfarande påklädd från kvällen innan på soffan, utmattad och helt tom på tårar. Varför, visste hon inte, men det var då minnet av en avlägsen nyårsafton från barndomen kom tillbaka.

På den tiden gick Julia i femte klass. Efter lektionerna brukade hon och hennes väninnor kika in i den lilla antikaffären. Det var som en magisk skattkammare för dem.

De brydde sig sällan om kläder och skor, men prydnadssaker, leksaker och smycken drog dem till sig varje gång.

Just den dagen fick Julia genast syn på en utsökt liten speldosa. Den var himmelsblå med svepande guldmålning. Fascinerad stod hon och stirrade.

När handlaren öppnade locket, och den magiska melodin porlade ut och en liten ballerina i vit tyll sakta började dansa ur sammetsfodret, stod Julia som förtrollad och glömde bort att andas. Säljaren visade också en liten hemlig låda, där smycken kunde gömmas.

Väninnorna, Linnea och Märta, kastade sig fram, smackande och imponerade.

Men wow! Vad fin den är! sade Linnea.

Linnea frågade genast:

Hur mycket kostar den?

Handlaren log och sa en helt otänkbar summa för flickorna tjugofem kronor.

Aldrig i livet kan jag spara ihop så mycket, tänkte Julia dystert.

Det var verkligen orimligt. På den tiden fick skolbarn några kronor till lunch, högst tre kronor om man sa att man behövde biobiljett då gav mamma kanske fem kronor.

Om pappa varit hemma hade det gått, men han var på resa och skulle vara borta ännu en vecka. Och att fråga mamma var lönlöst.

Hon hörde redan framför sig mammans gälla röst:

Vad har du hittat på nu! En ballerina för tjugofem kronor? För de pengarna köper jag hellre tre kilo kött, eller en kyckling! Ni får köttbullar i en vecka istället.

Nej, Julia vågade inte ens nämna dosan för mamma. Hon skulle vänta på pappa.

Nu gick hon till affären varje dag för att titta på ballerinan. Säljaren, en snäll farbror, satte alltid igång speldosan så snart han såg henneoch ballerinan dansade.

På sex dagar kunde Julia varje detalj utantill. Hon lade märke till ett nött hörn, en liten flisa på kanten. Ballerinan saknade en tåspets, och på klänningen fanns en pytteliten prick. Men Julia älskade varje liten defekt.

När pappa kommit hem drog Julia med honom på en gång till affären.

Såld, sa handlaren ledset. Precis för två timmar sen. Ni hann inte.

Värmen steg i öronen och tårarna trängde på. Julia sprack och grät öppet där i butiken.

Julia lilla, vad är det, sade pappa bekymrat. Ska jag köpa tårta till dig istället? Trippeltårta, som du gillar. Kom.

Julia nickade. Hon älskade trippeltårtans små svampar av choklad ovanpå.

Men tårarna slutade ändå inte. Det var så synd om den lilla ballerinan.

Dagen efter kom Märta till skolan bärande på speldosan. När Julia såg att det var hennes vän som fått den, sköljde sorgen över henne på nytt.

Märta drog upp speldosan och den magiska melodin fyllde klassrummet. Alla stirrade förundrat på den dansande figuren. Märta förklarade stolt;

Min mormor köpte den till mig igår. Hon firar nyår med oss i år, och jag drog med henne till antikbutiken direkt. Jag hade kollat på den i en vecka.

Jag också sade Linnea tyst och lite surt.

Julia kunde inte hålla sig utan sprang ut ur klassrummet i tårar.

Per, som alla visste var förtjust i henne, kom efter.

Julia, jag kan köpa en likadan åt dig. Sluta gråta, försökte han trösta.

Var ska du hitta en sån, snäste Julia. Dumhuvud, ropade hon och sprang.

Och nu har jag varit dum mot Per också Huttrande grät hon ute på skolgården.

Det var hård vinter då, och Julia, tunnklädd, frös därute en halvtimme. Hon blev naturligtvis sjuk.

Samma dag kom Per hem till henne.

Julia, jag har inte hittat någon ballerina än, sa han. Men jag lovar jag ska.

Dumma Per! Det går inte. Den är utländsk, det står under; Made in DDR. Tror du du hittar en sån? Då får du åka till Tyskland! svarade Julia upprört.

DDR är det Tyskland? frågade Per.

Ja, mumlade Julia.

Då far jag dit, sade han bestämt.

Från och med den dagen var de vänner. Barnsligt först, men i åttonde klass vågade Per till slut kyssa henne. Hon gjorde inget motstånd. Från då blev de mer än vänner.

Efter gymnasiet blev Per inkallad till lumpen och av ödet hamnade han i just Tyskland.

Han skrev ofta brev. Ibland skämtade han om att ballerinan ännu inte var hittad.

Men Julia väntade inte på Per. Ett halvår innan han muckade träffade hon Lennart, som charmade henne redan första kvällen med en egen låt på gitarr. Hennes hjärta smälte, och inom två månader hade de gift sig.

När Per kom hem och fick veta att Julia gift sig, mönstrade han på en norsk båt och försvann till sjöss. De träffades aldrig igen.

***

Julia reste sig långsamt ur soffan. Hon drack en kopp kaffe. Den senaste tiden hade tankarna ofta vandrat till Per; insikten slog henne att hennes sorg handlade mer om honom än om Lennart.

Sista december stod det i kalendern. Ensamhet för nyår. Vännerna var upptagna med sina familjer.

Det kändes dumt att bjuda in sig själv.

Julia gick till torget och till konsum. Hon köpte lite gott, lagade mat och försökte ändå fira lite.

När hon kom hem med matkassarna och skulle ta hissen, öppnades dörrarna och ut trädde självaste Jultomten.

Vid åsynen av honom brast Julia ut i tårar.

Men lilla vännen, varför gråter du? Ho ho! Det är ju högtid! Här, ta emot, sa mannen med tillgjord gammal mansröst och räckte henne en låda ur säcken, innan han plötsligt försvann i trapphuset.

Julia hann inte ens tacka. Lådan var oväntat tung.

Hon gick in i köket, öppnade försiktigt paketet.

Där låg… en nyskimrande blå speldosa med förgylld dekor. Julia öppnade locket en mjuk melodi spelade och ur mörkblå sammet steg en ballerina med båda tåspetsarna intakta.

Julia öppnade den hemliga lilla lådan. Inuti låg en vigselring.

Julia sprang till fönstret. På gården såg hon tomtens figur. Hon kastade på sig tofflorna och rusade ut, stannade utanför porten, men när tomten vände sig kände hon genast igen honom.

De sprang varandra till mötes.

Tryckt mot den varma pälsen viskade Julia:

Dumhuvud! Du fick faktiskt tag i den.

Javisst! fnissade Per. Jag hittade den i Tyskland, jag lovade ju dig detDe stod kvar länge, huttrande i den kalla vinternatten, men det kändes som om tiden stod still. Snöflingor singlade ner och fastnade i Pers skägg och på Julias hår som gnistrande konfetti. Han tog hennes hand, försiktigt, som om den varit av porslin, och sa:

Jag höll ju vad jag lovade. Ibland kan det ta tid, men nu står du här, och nu dansar vi in det nya året tillsammans, Julia.

Hon skrattade bland tårarna, en plötsligt bubblande glädje i bröstet. Tiden, förlusterna och misslyckandena kändes så små just nu, som dammkorn i snön.

Hand i hand gick de sakta tillbaka in i värmen.

Den gamla speldosan snurrade än i köket, och den lilla ballerinan visste ingenting om svek, bara om dans.

Bakom Julia och Per slöts dörren till det förflutna. Framför dem väntade ett nytt år, och när Julia såg på Per visste hon: ibland måste man förlora nästan allt, för att hitta hem.