Livet som månen: ibland är det fullmåne, ibland går den ner Jag trodde vårt äktenskap var orubbligt och evigt, som universum. Men så blev det inte… Jag träffade min blivande man på KI (Karolinska Institutet) när vi båda var läkarstudenter. Vi gifte oss under femte året. Svärmor gav oss en bröllopsresa till Jugoslavien (nuvarande Slovenien) och nyckeln till en lägenhet som gåva. Och detta var bara början. Som nygifta flyttade vi direkt in i en rymlig trea i Stockholm. Svärföräldrarna stöttade oss stort. Varje år reste jag och min man runt i Europa tack vare hans föräldrar. Vi var unga och lyckliga. Ett helt liv framför oss. Dima var virolog, jag var allmänläkare. Vi jobbade, botade och älskade. Snart föddes våra söner: Daniel och Viktor. Nu, många år senare, inser jag att mitt liv då var som en mäktig flod. Jag levde bokstavligt talat i lyx i över ett decennium tillsammans med min man. Sedan rasade allt plötsligt samman på en sekund. …Samtal på dörren. Jag öppnar. Utanför står en vacker, bekymrad ung kvinna. – Kan jag hjälpa dig? frågar jag lugnt. – Är du Sofia? Då är jag här för dig. Får jag komma in? säger den okända flickan nervöst. – Varsågod in, svarar jag, redan nyfiken. Jag ser att hon är lite gravid. – Sofia, jag heter Tanja. Det är pinsamt att erkänna, men jag älskar din man väldigt mycket. Dima älskar mig också. Vi ska få barn, säger Tanja rakt ut. – Jaså? Något mer? fräser jag. – Ja, säger hon och tar fram en vacker ask ur rockfickan. – Ta emot den här, Sofia. Jag öppnar asken – ett guldring ligger där. – Vad menar du? Tror du du kan köpa min man? Dima är inte till salu! Ta tillbaka det där! – Sofia, jag vill inte såra dig! Jag har så dåligt samvete! Jag vet inte vad jag ska göra. Mamma har alltid sagt: “Om du ger ditt hjärta till någon annans man, förstör du ditt eget liv!” Men jag kan inte leva utan Dima! Ta i alla fall ringen, så känns det kanske lite bättre… säger Tanja och bryter ut i gråt. Ett ögonblick känner jag medkänsla… Men vem kommer känna medkänsla för mig? Den här flickan har stulit min lycka – och nu tycker jag synd om henne? Jag ger tillbaka asken och sätter ut min rival. Från och med den stunden rasade mitt liv. Svärmor ringer: Dima lämnar oss. Hon kommer hem till oss och ber mig packa hans saker. Jag pekar mot garderoben utan att riktigt förstå vad som händer. Svärmor packar prydligt en resväska hon haft med sig. – Sofia, vi är ändå släkt. Dima och Tanja – ja, var de möts, där suger de sig fast, försöker hon trösta. Ett halvår senare får Dima och Tanja en dotter. Rykten säger att Dima till och med adopterade Tanjas dotter från ett tidigare äktenskap. Han besöker aldrig våra söner. Via svärmor får barnen lite pengar i underhåll. Det var 90-tal. Jag blev inlagd för nervsammanbrott. Daniel och Viktor flyttade till svärmor, som älskade barnen och skämde bort dem. När jag blev utskriven skyndade jag till svärmor. Men mina pojkar vägrade följa med hem. “Hos farmor är det god mat, inga utskällningar och obegränsat med sött.” Jag kunde inte säga emot. Svärmor höll om barnen och bad: – Sofia, låt pojkarna bo här. Du måste ändå sälja din trea. Det är jobbigt, och barnen behöver tillsyn. Vi tror inte du klarar hyran själv. En liten etta räcker åt dig, eller hur? Så blev jag av med både man och snart nog mina barn också. Jag bytte bort vår stora lägenhet mot en liten etta i ett gammalt hyreshus. Slitna tapeter, uråldrad badrum och trägolv. Mina söner bodde kvar hos farmor. Jag fick träffa dem vid stora helger. – Sofia, du ska inte störa pojkarnas ro, sa svärmor. Du ska ju ordna dig ett nytt liv. Jag och mina söner gled ifrån varandra. Det var som om bandet klipptes av. Jag kände inte längre smaken av livet. Min mormor brukade säga: “Livet är som månen – ibland full, ibland tunn.” Jag förstod att det inte kunde fortsätta så här, annars skulle jag tappa förståndet. Något rasande och oväntat behövdes. Nog av att vara den duktiga flickan – andra trampade ju på mig. Jag hade ändå gått ut KI med toppbetyg. Genom jobbet kom jag på konferens i Frankrike. Där mötte jag en serbisk läkare, Jovan. Jag förstår inte hur vi kommunicerade, men det krävdes inga ord. Det blev en galen förälskelse. Efter tio dagar var konferensen slut och jag tvingades hem. Men den där korta affären återupplivade mig. Jag flög på moln! Sen blev det fler romanser, men inget seriöst. Svärmor sa: – Sofia, du har blivit så vacker! En riktig vårkvinna! Men ändå var jag ensam. Bästa vännen Olya skulle flytta för gott till Grekland. – Sofia, jag gifter mig med en grek nu. Trött på svenska fyllon. Nu vill jag leva som en riktig kvinna, grinade Olya. – Varför gråta? Du ska ju börja om! Fyrtio är nya tiden i livet! – Sofia, min Alex vet inget. Jag vill presentera dig för honom. Kanske kan du trösta honom. Du kan få honom! Jaha, det var så jag plockade upp en övergiven man. Så blev Alex min make. Han hade sina brister… Men den största av dem vägde tyngre än alla hans fördelar. Han drack. Rejält. Men kärleken är blind… Jag blev beroende av min alkoholist! Sedan kom: …Narkologer, rehab, mina tårar. Allt förgäves. Jag gav aldrig upp. – Sofia, DU vill att jag bli nykterist, JAG vill det inte, sa Alex. Och ändå tänkte jag aldrig lämna honom! Jag ville kämpa för honom, som den där Tanja en gång kämpade för Dima. Det tog sju år… Till slut blev Alex nykter. Han fick jobb som chaufför på bårhuset. Synen av det varje dag hade effekt. Äntligen en ordentlig man som kommer hem lugn och framför allt nykter! Olya brukade häpna när hon kom på besök från Grekland: – Alex dricker inte? Kan inte tro det! Jag bara skrattade: – Ingen bytes- eller returrätt! …Mina söner är vuxna nu. Lite över trettio. Ogifta. Efter allt de såg under barndomen vill de inte gifta sig. Kanske blir det svårt att få barnbarn. Lite om mitt ex: Hans andra fru Tanja har druckit ihjäl sig. Deras dotter är ensamstående mamma nu. Dima gifte om sig för tredje gången – med en sjuksköterska från sin mottagning. Strax innan det frågade han försiktigt våra söner: – Skulle mamma vilja börja om? Jag svarade, stenhårt: – Bara när man ser grisar flyga! Så aldrig i livet!

LIVET, SOM MÅNEN: IBLAND FULL, IBLAND AVTAGANDE

Jag trodde vårt äktenskap var orubbligt och evigt, som universum självt. Men så blev det inte…

Jag träffade min blivande man på Karolinska Institutet när vi var medicinstudenter. Vi gifte oss under vårt femte studieår. Som bröllopsgåva gav min svärmor oss en resa till Ljubljana (dåvarande Jugoslavien) och nycklarna till en lägenhet. Det var bara början.

När vi blivit man och hustru flyttade vi in i en stor trea. Svärföräldrarna gjorde allt för att hjälpa oss. Varje år reste min man och jag runt i Europa, tack vare hans föräldrar. Vi var unga och lyckliga hela livet låg framför oss. Jonas var virolog, jag internmedicinare. Jobba, bota, älska. Våra söner, Daniel och Niklas, föddes och fyllde livet med glädje.

Idag, så många år senare, inser jag hur livet då liknade en mäktig flod. Jag kan ärligt säga att jag badade i lyx under hela vårt tioåriga äktenskap. Allt rasade samman på en enda dag.

Det ringde på dörren. Jag öppnade, och där stod en söt, men bekymrad tjej.

Vem söker du? frågade jag lugnt.

Är du Sofia? Då har jag kommit rätt. Får jag komma in? svarade främlingen lite tveksamt.

Jag släppte in henne, redan nyfiken. Nära inpå såg jag att hon var försiktigt gravid.

Sofia, jag heter Tindra. Det är pinsamt att erkänna, men jag älskar din man. Jonas älskar mig också. Vi väntar barn ihop, sa hon plötsligt.

Jaha… Var det allt? sa jag, och kände ilskan koka.

Nej, sa hon och drog fram en liten ask ur fickan. Varsågod, Sofia. Den är till dig.

Jag öppnade asken. Ett tunt guldring låg däri.

Vad då, försöker du köpa min man? Jonas är inte till salu! Ta tillbaka den där! Jag knäppte igen asken och blev rasande.

Jag vill inte såra dig, Sofia! Jag skäms så! Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet att du och dina barn kommer att lida. Mamma har alltid sagt: “Faller du för en gift man, förstör du dig själv!” Men jag kan inte leva utan Jonas! Ta ringen i alla fall, så kanske jag får lättare att andas! Tindra började hulkande gråta.

Någon sekund kände jag medlidande för henne. Men herregud vem ska tycka synd om mig? Hon hade stulit mitt lyckoliv, och ändå tyckte jag synd om henne Jag hämtade mig och tryckte tillbaka lösensumman i handen på henne, och skickade ut min rival ur mitt hem. Från den stunden rasade mitt liv ihop.

Svärmor ringde och berättade torrt att Jonas skulle lämna familjen. Margareta kom hem till oss och bad mig samla ihop Jonas saker. Jag pekade mot garderoben, fortfarande oförstående. Hon vek omsorgsfullt ihop kläderna och lade dem i en väska hon själv tagit med.

Sofia, vi kommer alltid att vara släkt, vad som än händer. Jonas och Tindra är som kalvar där de möts, där slickar de! försökte Margareta trösta.

Ett halvår senare fick Jonas och Tindra en dotter. Rykten nådde mig om att Jonas dessutom adopterade Tindras dotter från hennes tidigare äktenskap. Under denna tid besökte Jonas aldrig våra pojkar. Via svärmor fick barnen några futtiga hundralappar i underhåll. Ja, det var 90-tal.

Jag hamnade på Sankt Görans med nervsammanbrott. Daniel och Niklas tog svärmor hand om och skämde bort ordentligt. Så fort jag kom ut från sjukhuset skyndade jag hem till Margareta för att hämta pojkarna. Men de vägrade följa med mig hem.

Farmor lagar god mat, hon skäller aldrig och vi får allt godis vi vill, sa killarna. Jag hade inget att sätta emot.

Margareta kramade om barnbarnen och bad mig:

Sofia, låt pojkarna stanna hos oss och farfar. Du måste ändå byta bort er stora lägenhet. Sånt tar tid och barnen behöver tillsyn. Jonas och jag har bestämt att du ändå inte kan betala hyran själv. Ettor räcker gott, väl?

Jag gick hem till min nya, lilla etta utarmad, förödmjukad, och ensam. De hade tagit min man och nu även mina barn.

Jag fick byta bort vår fina bostad och hamnade i en pytteliten lägenhet, utan renovering. Tapeterna flagade, badrummet var från 60-talet, golven gnisslade.

Pojkarna bodde kvar hos svärföräldrarna. Jag fick bara träffa dem på stora högtider.

Sofia, stör inte barnens ro med din närvaro, suckade Margareta. Bygg ditt eget liv.

Daniel och Niklas gled ifrån mig, den varma kontakten bröts under många långa år. Jag ville krypa in i ett hörn av min kalla kyffe och glömma allt. Livslusten rann ur mig.

Min mormor brukade säga: Livet är som månen: ibland full, ibland avtagande. Jag insåg att det inte kunde fortsätta såhär. Annars skulle jag tappa förståndet. Det blev frestande att göra något galet, något oväntat. Plikttroheten kvävde mig. Ändå tog jag examen med toppbetyg från läkarlinjen.

Så blev jag skickad på en konferens i Paris genom jobbet. Där träffade jag Milan, en ung serbisk läkare. Vi talade aldrig riktigt samma språk men, mellan oss behövdes inga ord vi förälskade oss vilt.

Tio konferensdagar gick fort och jag fick återvända hem. Fast jag ville inte! Äventyret med Milan gav mig livet åter blicken tändes, hjärtat slog igen. Sedan följde en rad flyktiga, oförpliktande bekantskaper, inget allvarligt. Sånt som hör till.

Margareta fällde en dag:

Sofia, du har blommat upp! En riktig vårkvinna!

Men jag förblev ändå ensam. Min bästa väninna, Cecilia, skulle flytta till Grekland och bjöd in mig för att ta farväl. Hon var ogift och barnlös.

Sofia, nu gifter jag mig med en grek. Jag orkar inte med våra svenska fyllon längre. Jag vill leva som folk, snyftade Cecilia.

Men varför gråta? Du börjar ju ett nytt fantastiskt liv! Vid fyrtio börjar allt! förstod jag inte alls hennes tårar.

Föresten, min Alex vet ingenting. Jag vill att du träffar honom. Kan du ta hand om honom? Jag ger bort honom! sa hon med ett stort skratt.

Tja, när livet byr på, så får man ta emot. Jag tog hand om den övergivna mannen och Alex blev min man. Han hade bara en enda svaghet. Men den var tillräcklig. Bra på sitt sätt, men skamfilad. Alex drack tungt. Men kärlek är blind ibland ser man djävulen som bärnsten. Jag kunde inte leva utan min alkoholist! Då började kampen

Läkarmottagningar, behandlingshem, mina tårar. Allt förgäves. Jag höll mig vid hans sida. Alex sa:

Sofia, det är du som vill jag ska bli nykter, själv har jag inget behov av det.

Men jag ens tänkte inte tanken på att lämna honom bättre något än inget. Ensamheten skrämde mer än hans flaskor. Plötsligt kämpade jag för en man som en gång lätt hade tagits från mig, som Tindra gjort. Sju år tog kampen!

Till slut gav Alex upp spriten. Han fick jobb som förare på bårhuset. Synen där fick tyst på honom. Så, till min egen förvåning, var jag lycklig det kanske låter makabert, men nu hade jag en ordentlig make! Han kom hem lugn och nykter.

Cecilia som ibland besökte oss från Grekland, häpnade:

Alex dricker inte? Det kan jag inte tro!

Jag skrattade och svarade:

Bytesrätt och öppet köp gäller inte här!

Mina söner är nu drygt trettio, båda ogifta. Efter att ha sett vuxnas liv i barndomen, vill de inte ens tänka på äktenskap trots viss ansträngning. Blir nog inget med barnbarn i närtid.

Och lite om ex-maken. Hans andra fru, Tindra, drack slutligen ihjäl sig. Deras dotter tar nu ensam hand om sitt eget barn. Jonas gifte om sig en tredje gång med sin sjuksköterska från vårdcentralen. Och innan dess frågade han försiktigt pojkarna:

Tror ni mamma vill börja om med mig?

Jag svarade stenhårt: Kanske på fettisdagen när räven binder kransen! Alltså aldrig.