Fru Bengtsson skulle ta hunden till veterinären, och redan där började hon ana att nu, nu har hon nog klantat till det rejält. Nu hade de nämligen inte bara en olycksfågel hemma utan två.
Det blev så uppenbart så fort kattungen dök upp. Eller, dök upp och dök upp Den stackaren hittades ylande bakom ICA:s sopcontainer. Någon hade bara dumpat ungen där, som om det vore en överbliven plastkasse.
Fru Bengtsson gick ut med soporna och kom hem med en ny familjemedlem. Lillkatten fick namnet Otursson efter alla hans mindre lyckade drag i livet.
Allra först trampade Otursson båda framtassarna rätt ner i en het kastrull ärtsoppa. När frun försökte få fatt på honom, gapandes av både skräck och smärta, halkade han runt med baktassarna rätt ner i filmjölken. Sedan började det på riktigt.
Otursson lyckades regelbundet råka ut för diverse katastrofer. Han vrickade alla fyra benen när han hoppade ner från sängen otroligt nog, men ändå typiskt. Han välte glas, skålar och vaser, och lyckades dessutom få dessa i huvudet eftersom han bara måste landa precis där de ramlade ner.
Om det fanns saltkar på bordet så slöt alla händerna kring dem. Man visste snart hoppar Otursson fram och sätter sig rakt i saltkaret!
Tre gånger fick han en kyss av el, och alla sa att katter inte brukar överleva sånt, men Otursson hade visst direktlinje till skyddsängeln. Veterinären räddade honom gång på gång
Han gjorde flera tappert misslyckade försök att drunkna i städhinken. Varenda gång blev han upptagen numera lämnas ingen hink med vatten obevakad.
Otursson hoppade dessutom direkt mot alla möjliga och omöjliga mål. Siktade på soffan men låg på golvet, siktade på golvet men hamnade i bokhyllan Hela hemmet vittnade om hans märkliga karriär som stuntman.
Fru Bengtsson släpade honom till diverse kloka tanter som skrattade gott, men tog betalt och rullade olyckan ur honom med ägg. Efter att Otursson vält porslin hos varenda en blev han ökänd, och inga kloka gummor ville längre ta emot honom.
Till slut, när frun tröttnat på alla odrägliga dråpligheter, frågade hon en bekant om råd. Köpt en kompis åt katten, sa bekanten, eller en hund!
Frun blev eld och lågor. För ett gäng välförtjänta kronor köpte hon, till hennes och dotterns stora förtjusning, en pytteliten hund av rasen chihuahua. Ja, rysligt ful, måste sägas har ni sett en sån på nära håll? Den liknar vagt en hund, låter som om den försöker hosta istället för att skälla
Om ni har hört en chihuahua, förstår ni. Om inte, gratulerar jag.
Nästa dag visade hundköpet sitt rätta ansikte. Familjen bodde i villa och hade, likt många andra, möss. Inte så att Otursson var rädd tvärtom! Han kunde sitta i timmar och titta på mössen och till och med leka tafatt ibland. Så, musfällor införskaffades.
Och det var där den så kallade jycken, nu döpt till Sigge, fastnade med svansen
Fru Bengtsson åkte till veterinären med den gnyende Sigge, och tankarna malde: Nu har vi minsann gått från en olycksfågel till två.
Otursson tog genast ansvar för den nyblivna olyckskompanjonen. De gick ut tillsammans på gården ögonen på skaft behövdes verkligen.
De ramlade i myrstackar, blev stuckna av getingar och bin, och blev nypna av värphönsen och jagade av grannens gäss. Livet blev ännu mer underhållande.
Men en dag vände allt.
Herr Bengtsson parkerade bilen som vanligt framför huset. Tack och lov att det fanns plats. På väg ut med kaffemuggen i högsta hugg låste han grinden, hoppade in i bilen men denna morgon skulle bli speciell.
Otursson välte först ut hela kaffekoppen och drog smörgåsen i golvet, som sig bör, men istället för att gömma sig under soffan sprang han för livet mot ytterdörren och spärrade vägen som en liten velourmur.
Herr Bengtsson försökte fösa bort honom, vilket resulterade i en vass klo och en argt krökt katt.
Jaså, så du sticker också? Inte nog med att du sabbar kaffet och limpmackan nu ska du slåss? Ut med dig!
Han försökte mota bort katten med foten, men då
Under sängen for en fasanfull figur fram lilla Sigge. Han ställde sig bredbent, mörk och beslutsam, och började hostskälla som om det gällde livet. Han blottade sina pyttesmå tänder, och i ögonen brann bestämdhet:
Inte på min vakt! Allt hos honom skrek: Kom igen bara, du får gå över min döda kropp innan du rör min katt!
Situation höll på att spåra ut.
Vad är det här för menageri?! Jag måste ju till jobbet, kved herr Bengtsson.
Han rusade (i strumplästen) in till sovrummet och väckte fru Bengtsson:
Vakna! Jag måste iväg men de där två blockerar dörren!
Vilka då? Vad händer? mumlade frun yrvaket.
Tillsammans gick de ut i hallen. Och just då, utifrån gatan, hördes en dundrande smäll.
Ute på uppfarten såg de mjölkbilens framände tryckt mot det som nyss var deras Volvo. Föraren hanterades av ambulans hjärtinfarkt på plats. Sånt händer visst även i svenska småorter.
Kaffet föll i slow motion ur handen på herr Bengtsson Nu förstod alla varför dörren skulle blockeras just denna morgon.
Efter det släppte Otursson och Sigge alltid herr Bengtsson förbi, men innan han gick ut vände han sig mot drömduon och pep:
Hur ser det ut idag, killar? Fritt fram?
Sigge blottade tänder och nickade.
Men kanske tror ni att detta var vändpunkten för deras lycka? Glöm det! Otursson och Sigge har inte slutat hamna i fasansfulla och festliga katastrofer; ja, historierna tar aldrig slut. Men nu är det ingen som river sitt hår, räknar trasigt porslin eller klagar över sitt katastrofala öde.
Nu bär man runt dem i famnen och pussar på dem, torkar av ärtsoppa och filmjölk. Sigge fick ett svindyrt och outhärdligt tjusigt halsband, och Otursson en klösbräda i vartenda hörn och en egen lyxig sovbädd.
Faktum är bara att Otursson hellre sover i sängens fotände, därifrån han förstås regelbundet ramlar ner i natten och skriker så att alla vaknar en sista gång.
Till hans undsättning kommer, förstås, Sigge som faktiskt sover i den nya bädden. Sigge börjar hosta som besatt, redo att slita varje skurk i stycken för sin kattväns skull.
Efter ungefär en halvtimme samlas hela familjen igen. Otursson och Sigge bärs försiktigt upp i sängen och läggs mellan herr och fru Bengtsson så får åtminstone alla sova vidare tills väckarklockan ringer igen.
Och varför allt det här? Tja, bläddra vidare om du undrar. Men egentligen handlar det om kärlek. Tro mig Otursson och Sigge älskas inte för att de är särskilt tursamma, eller olyckliga. Utan helt enkelt för att de finns.
Och ärligt talat det är den största lyckan av alla.
