Jag varnar dig för sista gången, om du inte byter festlokal så vägrar jag gifta mig med dig, sa jag till min fästmö det var bara två veckor kvar till bröllopet, hennes händer skakade när hon höll i inbjudningskorten utan att våga skriva under dem.
Vad är det nu, Märtis? frågade jag bekymrat.
Jag har en dålig känsla! suckade hon.
Det är ju inte konstigt, log jag. Man gifter sig ju inte varje dag. Klart du är nervös, men det går över. Allt kommer bli bra, det lovar jag!
Hur kan du lova något du egentligen inte vet? Kan du inte bara lyssna på mig? Ska vi leva hela livet så här, om du redan nu inte möter mig halvvägs?
Vi är ju inte gjorda av pengar, älskling, sa jag förolämpad, jag har redan bokat och delbetalat både lokalen och maten. Om jag avbokar nu får vi inte tillbaka förskottet det handlar om 12 000 kronor.
Pengarna är inte det värsta, lita på mig!
Nej, jag tänker inte svälja massa skrock. Det är varken rationellt eller klokt då blir det inte heller någon bröllopsresa för oss. Men kan du snälla berätta vad som händer?
Okej, men lova att du inte avfärdar det direkt. Bara för att du inte tror på sånt betyder inte det att det inte finns.
Jag lovar, sa jag.
Härom veckan började en ny kollega hos oss, Agneta heter hon. Väldigt tystlåten, klär sig bara i svart, håller sig för sig själv. En dag kom hon fram och sa:
Hälsningar från farmor Tyra.
Va? Jag blev chockad farmor Tyra gick ju bort för flera år sedan.
Vill du höra vad hon vill varna dig för? frågade Agneta, men inte förrän efter jobbet.
Jag gick med på det. Då berättade hon en historia.
Det var länge sedan. Då hade man precis byggt en fin ny restaurang och festvåning i Jönköping. En man, Tomas, jobbade som chaufför på bygget. Han tjänade ganska bra, så han föreslog för sin trolovade, Siv, att de skulle hålla bröllopsmiddagen där. Siv, som kom från en liten by, blev stormförtjust ingen i hennes familj hade varit på restaurang förut. Hon ville göra det fint och storslaget för alla släktingar.
När bröllopsdagen kom sken Siv klänningen och slöjan var som gjorda för henne. Tomas såg ut som en riktig elegant herre också.
Efter vigseln for brudpar och gäster i kortege och buss mot restaurangen. Lokalen var fantastisk, och gästerna blev imponerade alla utom en gammal kvinna som skakade på huvudet.
Plastblommor på bröllop, sa hon, det bådar inte gott.
Ingen brydde sig plastblommor var populärt på 70-talet, likaså plastporslin och konstfibrer. Men gästerna hade med levande blommor, och brudparets bord dekorerades med rosor i vas.
När festen var som livligast reste sig brudparet för sin första långsamma dans. Men när Siv återvände till bordet, hade rosorna framför henne vissnat på en gång.
Personalen tog bort blommorna, och festen fortsatte. Men strax efteråt blev Siv illamående och svimmade. Man öppnade fönster, trodde det blivit för instängt, men snart mådde hon dåligt igen, och oron började sprida sig.
Bruden är väl gravid, viskades det.
Bara det inte är sjukdom, det andra går ju över, skojade folk.
En nära släkting sade sig ha sett ett blodfläck på Sivs klänning, men när hennes föräldrar kom för att titta, fanns inget där.
Sedan började ryktet gå om en mystisk svartklädd kvinna i dörren. Folk letade men hittade henne aldrig.
Och bröllopsnatten blev en mardröm paret kunde inte slappna av, det kändes som att någon osynlig fanns i rummet. De hörde prassel, steg och Tomas var säker på att någon iakttog honom. På morgonen var de vettskrämda.
Bröllopsresor var sällsynta på den tiden. Istället började båda jobba direkt igen. Men Tomas fick aldrig uppleva nästa helg han dog i en bilolycka när bilen plötsligt gled över till mötande fil, trots att han var försiktig och vädret var bra. Ingen förstod vad som hänt.
Siv sörjde, magrade snabbt och försvann ett år senare spårlöst. Hon sågs aldrig igen.
Bara en gammal spökhistoria, sa jag, men vad har det här med oss att göra?
Allt, snyftade Märta, för det var just i den banken och lokalen du bokat som denna hemska bröllopsfest hölls.
Men vad har det med oss att göra? Folk råkar ut för konstiga saker, det betyder väl inget för oss…
Man säger att restaurangen är byggd på en gammal kyrkogård. Bröllopssalen ligger precis där en brud som begick självmord ligger begravd efter att hon upptäckt sin makes otrohet, för många år sen. Nu sägs det att hennes rastlösa ande hämnas än. Först dör brudgummen efter bröllopet, sedan bruden efter ett år. Tänk om det är vår tur nu? Min farmor från andra sidan har varnat mig!
Jag tror inte på sånt! sa jag, less på alla hennes utbrott. Om du inte vill gifta dig, så gifter jag mig med Eivor istället, din bästa vän antingen skriver du under eller så håller jag mitt ord.
Märta dröjde en stund, men bestämde sig till slut för att avbryta bröllopet särskilt eftersom hotet om Eivor gjorde henne både orolig och sårad.
Och jag stod fast vid mitt. Eivor gick med på att gifta sig med mig, även om det sved för Märta.
Det gick inte ens en vecka innan “spådomarna” besannades: jag omkom i en motorcykelolycka bromsarna gav upp i en kurva.
Märta blev förskräckt för Eivor även om hon aldrig förlät henne för sveket. Hon ville fråga Agneta på jobbet om råd om hur vännen kunde räddas, men Agneta hade redan slutat och gick inte att hitta på den adress hon lämnat.
Folk säger att denna otäcka bröllopshistoria utspelade sig i Jönköping på sjuttiotalet, men några bevis har aldrig funnits. Då berättades förstås inte sådant öppet. Men ortsborna kände väl till detI dag, när någon nämner festen eller lokalen, ryser Märta till men ingen förstår varför. Ingen nämner heller Agneta, hon som alltid höll sig i skuggorna och vars blick ibland fortfarande kan kännas om nätterna, som ett gammalt minne från någon som för länge sedan passerat gränsen mellan två världar.
Eivor lämnade Jönköping kort efter mitt begravningskaos, försvann tyst bort från staden och de minnen som trängde sig på i varje skuggigt hörn. Vissa säger att hon tog med sig förbannelsen, att även bortom stadens gator känns ibland en kall vindpust när någon uttalar “bröllop” alltför högt.
Och lokalen? Någon envisas med att varje gång någon försöker ha fest där, vissnar blommorna utan förklaring. De gamla i stan kallar det bara “Brudens vila” och skrattar halvt, halvt allvarligt åt dumdristiga nygifta med mer mod än förstånd.
Kanske är allt bara en samling historier, varningar i ord som ekar genom generationer. Men ingen har någonsin gjort klart varför farmor Tyra lämnade det sista korta brevet efter sig, innan även hon tystnade:
“Gift er gärna men aldrig där. Och aldrig utan att lyssna, när någon redan viskar från andra sidan.”
