Jag är 67 år gammal. Hela mitt liv har följt samma rutin. Jag jobbade i fyrtiotvå år på samma bank samma skrivbord, samma stol. Nu är jag pensionär. Jag har aldrig gift mig. Inga barn. Jag bor ensam i samma lägenhet i Vasastan, som jag hyrde när jag var 28.
Folk har alltid frågat:
När ska du gifta dig egentligen, Stefan?
Blir du inte ensam ibland?
Vad ska du göra när du blir gammal, tror du?
Jag svarade alltid samma sak:
Någon dag när jag träffar rätt person.
När jag får lite mer tid.
Kanske när jag sparat lite mer pengar.
När
Alltid när.
När jag gick i pension tänkte jag: Nu! Nu ska jag ut och resa, lära mig nya saker, leva livet på riktigt.
Men dagarna gick och jag gjorde samma sak som alltid: Vakna, äta frukost, Dagens Nyheter, kolla Aktuellt, handla på ICA, hem igen, TV, sova.
För tre månader sedan fick jag en liten hälsoskräck. Inget allvarligt, men läkaren sa:
Du är frisk, men du är ändå 67. Ta hand om dig, rör på dig, gå ut lite oftare.
Gå ut Vart då?
Med vem?
Förra veckan promenerade jag förbi Observatorielunden här i kvarteret. Jag har aldrig gått in där bara passerat förbi. Då såg jag en man, ungefär i min ålder, som målade vid ett staffli. Jag vågade mig närmare för att titta.
Han målade träden, dammen, några änder. Det var långt ifrån perfekt, men ändå vackert.
Tycker du det är fint? frågade han utan att vända sig om.
Ja, du målar bra, svarade jag.
Bra målar jag inte, skrattade han. Jag har bara hållit på ett år. Men jag gillar det. Det gör mig glad.
Du började måla efter sextio? frågade jag förvånad.
Vid 68, sa han. Hela livet sa jag alltid att jag ville måla. Sen en dag slog det mig: varför väntar jag? Jag har redan förlorat 68 år på att säga någon dag. Jag tänker inte förlora resten.
Jag kunde inte släppa hans ord på hela veckan.
Igår morse såg jag mig själv i badrumsspegeln. En man på 67 som väntat hela sitt liv på att livet ska börja. Väntat på det perfekta tillfället. På sällskap. Jag vet knappt på vad.
Så igår gick jag till Jam Gitarrer på Roslagsgatan och köpte en gitarr. Jag har alltid velat kunna spela. Alltid sagt: En dag
Jag anmälde mig också till en kurs i italienska. Jag har alltid drömt om att resa till Italien, men tänkt: Vad är vitsen att resa själv?
Jag bokade en biljett till Rom. Om fyra månader. Själv. Och det känns bra.
I eftermiddags övade jag en timme på gitarren. Det lät hemskt. Mina fingrar lyder mig inte. Men jag skrattade högt åt mina misslyckade ackord i min lilla tvåa.
Och jag insåg: jag har väntat i 67 år på någon annans godkännande eller på de rätta omständigheterna för att börja leva. Jag har väntat på den perfekta partnern, det perfekta tillfället, den ultimata planen.
Men ingen kommer och knackar på min dörr och säger: Nu, Stefan, nu får du vara lycklig.
Jag är 67. Jag kanske har tio, tjugo, kanske färre år kvar. Men de åren ska levas.
Jag ska spela dålig gitarr, prata ytlig italienska, måla fula tavlor och kanske gå vilse på egen hand i Roms gränder.
Och det ska bli underbart.
För i slutet av livet vill jag inte blicka bakåt på allt jag inte gjorde, med hänvisning till att rätt tid aldrig kom. Jag vill kunna minnas att jag försökte, att jag levde på mitt eget sätt.
Man behöver inte någon annan för att börja leva.
Man måste inte vara ung.
Man behöver inte vara bra på något för att njuta av det.
Det enda som krävs är att bestämma: idag är dagen.
