Jag heter Majvor, är 68 år gammal och under många, många år trodde jag att jag gjort det bästa jag kunde för mina barn, så gott jag förmådde. Men idag ser de det inte så.
Jag har alltid varit ensam mamma, fast det aldrig var mitt val. Min man gick bara sin väg, en vanlig grå måndagsmorgon, utan adjöet, utan ett ord. Han försvann och kom aldrig tillbaka. Senare, bland sömniga samtal och kaffekoppar på gården, hörde jag att han rest bort med en annan kvinna. Något bekräftande ord från honom själv fanns aldrig han dök aldrig mer upp för att möta våra barns blick.
Mina barn var då sex och fyra år gamla. Små, hjälplösa, och jag ensam kvar som en dimmig tanke bland tallarna utanför fönstret. Ingen släkt fanns som kunde bära oss. Jag kom från en fattig trakt utanför Gällivare, långt ute i det grå som kallas skogen. Sådana platser du lämnar i hopp om framtid, men istället står där utan skyddsnät, utan axel, utan någon att ringa när allt faller.
Mina barn klandrar mig inte för hunger eller för att sakna tak. Jag försökte att allt det nödvändiga skulle finnas, även om det bara var brödskivor och himlen man såg genom ett fönster med sprickor. Men de klandrar mig för det jag inte kunde ge det där andra, som inte syns men som lämnar märken.
Jag var en sträng mamma. Aldrig av ondska, alltid av rädsla. Jag trodde som min mamma trott före mig att kärlek visas genom offer, inte med ord, med disciplin, inte med famntag. För att överleva tog jag jobb på den lilla syfabriken nere vid älven. Det gav mig några timmar med barnen på eftermiddagen att vaka över, mätta deras magar, försäkra mig om att ingen skada skedde. När mörkret smög sig på, tog jag min korg och gick för att sälja hemrullade köttbullar nere vid stationen. Trött, med grusiga ögon, men driven av nöd.
Dubbla skift, dagarna genom, höll oss flytande. Jag arbetade för mycket. Kroppen var där, men själen vilade någon annanstans, bortom norrskenet. Det hände att jag kom hem irriterad, utan öra för barngråt. När deras ögon blev blanka, sa jag att de överdrev. Bad de om närhet, blev svaret en order. När de felade, rättade jag utan att trösta. Min kärlek var ansvar, inte värme.
Allting brast en vinter, glömt bland dammiga åldrars drömmar. Vi bodde hyrt, i ett rum så litet att syrenen utanför nästan såg större ut. Pengarna räckte aldrig riktigt det var mat eller hyra, hyra eller mat, och jag valde alltid maten. Hyresavi på hyresavi, till den dag då vi blev utkastade. Den dagen minns jag med is i bröstet.
Jag hade ingenstans att ta vägen. Med två små barn och några tygpåsar sov vi på mattan hos grannen Tyra den natten. Hon bjöd på varm saft och lät oss känna tacksamheten istället för kylan utanför. Barnen var alltför unga för att förstå. Jag förstod allt. Skammen, rädslan, tröttheten som smakar järn i munnen.
Grannarna, förstående och tysta, samlade ihop några skrynkliga sedlar hundralappar, tior, ett leende så vi kunde hyra ett ännu trängre rum i ett gammalt trähus med trasiga fönster och skratt i gården på kvällarna. Och vi var i alla fall trygga.
Mina barn minns skrik där jag minns en tom styrka. De minns avstånd, där jag minns överlevnad. De minns oro, där jag minns allt jag höll emot. Ändå växte de upp. De gick i skolan, tog studenten, hittade vägar genom den svenska snårskogen till egna liv. Idag har de familjer, ansvar och framtid.
Nu, när de är vuxna, ser de annorlunda på mig. De frågar varför jag aldrig undrade hur de kände sig, varför jag inte skyddade dem när någon gjorde dem illa, varför allt annat kändes viktigare än dem. Du tog hand om oss, mamma men du höll oss aldrig om sa den ena en gång. Den meningen kommer tillbaka i mina drömmar och bryter stillheten.
Det handlade inte om brist på kärlek. Det var en brist på förmåga.
Ingen lärde mig hur man älskar mjukt. Jag fostrades till att överleva, inte känna. Med åren gled våra vägar isär. De kommer sällan. De har sina hem, barn, kökslampor som lyser när jag sitter ensam. Visst de är upptagna, och det är sant, men det är inte allt.
En dag sa de båda, utan bett eller vrede, att deras hustrur är annorlunda än jag. Mer tålmodiga, varmare, närmare sina barn. De sa det som om de förklarade vädret, men jag hörde det som en dom viskad genom rimfrostig skog. Det var som om de valt åt sina barn det de saknat med mig.
Jag förstod att de jämför mig, inte bara med vem jag varit, utan med dagens mödrar. Kanske har livet gjort mig bittrare, hårdare, tröttaren än jag önskat vara. Deras ord gör mig liten. Men jag lyssnar. Jag lyssnar fast det sticker. Fast det ställer mig inför kvinnan jag var när snön låg som tungmast på taken.
Jag skriver detta inte för att rättfärdiga, utan för att minnas. Jag var en mamma som inte kunde vara mjuk. Jag gjorde fel. Men jag gav vad jag kunde med händer som bara lärt sig arbeta, inte bära. Man kan inte dela ut värme man aldrig själv fått känna.
Kanske ser de en dag hela sin mamma inte bara hennes fel. Kanske inte. Att vara mamma betyder aldrig att vara ofelbar. Det betyder att vilja väl, även när man inte vet hur rätt känns. Och även om mina barn betraktar mig med domar i blicken, hoppas jag att Gud, någonstans bakom molnen över Lappland, ser mig bara som en mor med nåd, sanning, och kärlek som inte dömer, utan renar.
