I livet händer allt
På vår barnläkarmottagning arbetade en kardiolog Edvin Ljungström. Som oss andra brukade han åka iväg en eller två månader på sommaren som läkare på kollo han höll koll på barnens hälsa, vägde dem, kollade att ingen fuskat med sängkammarlådor, duttade lite Jodopax på skrubbsår Om inget allvarligare hände, ta i trä.
Då var han väl 38-40 år, vältränad, salt-och-pepparhår, lite lockigt, hög näsrygg, mörka ögon och markerade bryn Och kvinnorna föll verkligen för honom.
En gång berättade han:
Året var 1985, kampen mot alkoholens utbredning gick på högvarv. Folk blev inte bara skickade på semester mitt i vintern eller flyttades ner i bostadskön det kunde lika gärna bli sparken, oavsett tjänst.
Det var verkligen blodigt allvar.
Sista perioden på barnkollo, slutet på augusti, sista natten. Allt enligt tradition barnen sover inte, springer mellan rummen, smetar tandkräm och Jodopax på varandra i sängarna. Ledarna låtsas jaga dem och ibland slinker det ner ett glas vin eller hembränt, inte för att bli full, utan bara för traditionens skull.
Jag var inte sämre själv. Vadå, var jag inte en läkare jag med? Natten gick lugnt. Tidigt på morgonen åt barnen frukost och satte sig i bussarna. Efter en dryg timme var vi framme vid Stora Teatern i Göteborg, lastade ur barnen, lämnade över till förväntansfulla föräldrar alla hämtade, ingen saknades, allt i sin ordning!
Så ett litet glas till, och sakta leta sig hemåt. Där dukades redan bordet kolloperioden slut, och direkt efter lunchen skulle jag och min fru Ingalill iväg på semester till min mamma i Malmö. September, sensommarvärme härligt!
Och då slog det till Vinet, den sömnlösa natten, vinet, den skakande bussen, värmen och ännu mer vin och jag somnade rakt under buskarna vid Stora Teaterns grässlänt, tuppade av, helt utslagen.
De flesta från kollo-crewet hade redan gått hem. Det var bara sjuksköterskan Anki som råkade få syn på mig, försökte väcka upp mig, men jag var helt borta och sov som en prins, helt obrydd.
Hon visste att för sådana dårskap fyllecell, anmälan, avsked på grått papper det var ingen lek, jag kunde ryka direkt. Men Anki var en hygglig människa och övergav mig inte.
Som tur var bodde hon alldeles intill, på Vasagatan 84. Med hjälp av någon annan släpade hon mig hem, på något magiskt sätt kunde jag fortfarande gå själv så hon fick in mig till sitt rum i den gamla fyrarummaren med delat kök.
Ett par timmar senare vaknade jag, inte för att jag nyktrat till, utan för att vinet skrek att det var dags att tömma blåsan
Försöker resa mig upp, mumlande, men Anki kastar sig över mig, trycker handen för munnen och viskar förtvivlat att jag måste hålla tyst!
Jag förstår ingenting men jag måste verkligen få gå på toa! Hon håller emot och förklarar viskande
Grejen är så här: hennes grannar är inte av den trevliga sorten, de förpestar livet för varenda en. Hon är en hygglig, ensam tjej, och om dessa tanter får syn på en man inne hos henne då är det kört. De kommer aldrig ge henne lugn igen.
Jag försöker verkligen känna med henne, men min blåsa är nära bristningsgränsen, och det berättar jag rakryggat. Tur att Anki är sjuksköterska hon drar snabbt in en hink, smiter ut, kommer tillbaka, slänger ut hinken när jag är klar.
Puh Nu känns livet aningens ljusare!
Då slår det mig jag är redan mer än två timmar sen hem. Kappsäcken borde vara packad; fru, svärmor, svärfar, släkt och vänner sitter nog redan oroliga vid bordet, eller ringer runt på sjukhusen efter mig! Kaos
Jag försöker förklara för Anki med viskningar och viftande händer att jag visst förstår hennes situation, men om jag inte visar mig hemma omedelbart, så kommer hennes sura tanter kännas som ett skämt.
Vi diskuterar en stund. Anki säger: En granne är borta sen i morse. Den andra kan hon skicka ut på ärenden; den tredje drar hon med ut i köket för att babbla om sommarjobbet. Jag ska då, precis därefter, smyga ut i korridoren, lirka upp dörren tyst, och inte smälla igen utan bara mjukt lägga på den.
Yes, där går en surkärring mot affären
Där är nästa upptagen i köket
Anki slamrar högt med kaffekannan för att dölja ljuden åt mig
Jag smyger barfota, bärande skor som kräftor i nävarna, på tå ut i korridoren mot friheten
Sakta lirkas låset upp
HÖGT gnisslar dörren BAKOM mig i lägenheten, där ingen var hemma, och där hör jag plötsligt, otroligt igenkännlig och entusiastisk, ett skorrande rop: Nämen hej, Edvin Ljungström!!!!
Skorna dunsar ner i golvet, jag halkar runt, får på mig dem, springer ut genom dörren och ropar över axeln: God dag, Barbro Abrahamsson
Varför vända sig om? Min svärmors bästa väns röst känner jag alltför väl och jag vet precis hur hon kommer berättade allt, i färg och med extra krydda Vem ska tro på mig efter att ha halat omkring skorna i handen och smugit på tå?
En halvtimme senare är jag hemma Barbro har än inte hunnit ringa. Alla är glada, nervösa: Edvin, vi trodde nästan vi hade förlorat dig, skynda dig, taxin är här och planet går strax! och så vidare. Vänlig röra i en stor, än så länge ganska sammansvetsad familj
Vi flög till Malmö på semester Varje gång det ringde i telefonen ryckte jag till, väntade bara på att svärmor skulle höra av sig. Rusade genom hela lägenheten om det klingade, gick inte ens till stranden, livrädd att missa samtalet Sov dåligt, ingen aptit
Tre, fyra dagar in fångar mamma mig i köket, tar ett långt snack. Jag spricker, erkänner rubbet.
Hmm, min pojk, jag tror ju på dig som de sjunger i visan men jag kan omöjligen fatta hur någon annan skulle göra det. Nåja, du får åtminstone semester i lugn och ro alla samtal tar jag, ingen annan svarar i min telefon. Hemma blir det som det blir, försök vila nu.
En månad går. Vi ska hem. Mitt humör? Ja, du kan tänka dig alla hemska scener och utfrågningar spelas upp i huvudet om och om igen.
Planet sätter sig, alla kliver av, jag sitter kvar. Flygvärdinnan ser stressad ut, frun trugar Jag får knappt benen att bära, benen är som stockar av stress.
Till slut drar Ingalill upp mig, för mig över landgången, och med hjälp av henne stapplar jag ut mot flygplatsen.
På den tiden fick man gå över hela landningsbanan. Alla har redan gått, där står bara svärmor och svärfar, vingarna i luften och stora leenden.
Men var har ni varit! Vi började bli så oroliga, ni var sist ut! Ingalill, vad du är brunbränd och ser ut att ha haft en underbar semester. Edvin, varför har du gått ner så mycket i vikt? Du ser alldeles blek ut, har du varit sjuk?
Jag ser på deras bekymrade ansikten, men jag känner bara en kall likgiltighet dessa människor som nu njuter av mitt lidande, som jag ändå älskat och respekterat i så många år
Hemma igen: upplagt bord, skratt, frågor, berättelser Men om Barbro? Inte ett ord. Jaja, tänkte jag. Vill ni dra ut på plågan så visst, jag kan vänta.
En månad passerade. Jag hade gått ner sju kilo, sov inte, hjärtat rusade, var som en zombie på jobbet. Drack sprit som vatten men blev bara sämre.
Så kom allahelgonahelgen. Stor middag, släkten samlad, sorl, skålar, och tvärs över bordet: svärmor, mitt emot mig.
Så brast det för mig
Jag lutade mig fram över bordet nästan gallskrek: Hur är det, mamma, vad gör din väninna Barbro Abrahamsson nuförtiden?!
När jag hörde svärmors sorgliga svar sprack jag upp i hysteriskt gapskratt, välte stolen baklänges, svepte ner allt från bordet och låg på golvet och skrattade så jag tjöt, till hela släkten stirrade skräckslagna.
De kastade vatten på mig för att få mig att sluta. Jag satte mig till slut, tog en snaps med god aptit.
Ingen förstod varför jag reagerade så våldsamt på den dystra repliken: Åh, Edvin, just den dagen ni for på semester fick Barbro en liten stroke och blev av med talförmåganNär jag till slut torkat tårarna och kvävde fnisset i servetten tystnade rummet, och min svärmor tittade på mig, lugn och oförklarligt mild.
Hon log lite snett och sa:
Edvin, är det inte märkligt vad du kan oroa dig för i onödan? Barbro har berättat allt. Men vet du vi har väl alla snubblat in i konstiga situationer förr eller senare? Du, av alla, borde veta att livet händer.
Och så lyfte hon sitt glas och höjde blicken runt bordet:
För Edvin som alltid överdriver lite, men ändå är vi glada att ha honom hemma igen!
En varm skrattvåg sköljde över sällskapet, och jag insåg hur löjligt allvaret varit. Ingalills blick mötte min förstående, varm och just där i sorlet, skratten, i känslan av att vara förlåten bara för att jag var mänsklig, kände jag livet återvända till mig.
Resten av kvällen lät vi berättelserna flöda, några om barndomens tokigheter, några om livet på kollo, och någon om bekanta som Barbro alltid med glimt i ögat.
Sent på natten, när alla gästerna gått hem och bara jag och Ingalill återstod i köket bland tomglasen, lutade hon sig nära och viskade:
Edvin, det finns ingen som du.
Så med hjärtat fullare än någonsin och magen full av god mat, insåg jag att det värsta ibland bara är en början på att våga vara sig själv även i sällskapet av kvinnor med extra krydda.
Och sedan dess, varje gång jag går förbi Vasagatan 84 och hör dörrarna gnissla, kan jag inte annat än le för i livet händer verkligen allt.
