Mina mamma och pappa
Mamma var en väldigt vacker kvinna. Jag säger var eftersom hon avled för ett halvår sen, bara två veckor efter pappa gick bort. Även om de båda var över åttio, har jag ändå en känsla av att de inte fick leva tillräckligt länge. För de var ju min mamma och min pappa.
Så mamma var alltså en skönhet. Det såg jag självjag är ju sonen, men trots allt ändå en man. Och pappa påminde mig om det hela livet. Till och med när mamma blev arg på mig för att jag misslyckades i skolan eller något annat, brukade han komma in på mitt rum, dra en djup suck, sätta sig bredvid och lägga sina händer mellan knäna precis som jag. Sen satt vi tysta tillsammans och han avslutade alltid vår tysta stund med:
Nåväl, grabben, var inte arg på vår mamma Ja, hon hojtade, ja, hon skällde, men vi är ju inte direkt några änglar heller, och hon ja, hon är ju faktiskt en flicka. Och vi behöver henne, du och jag, lika mycket som luften vi andas. Du kan väl gå och be henne om förlåtelse?
Då ville jag alltid samla luft för att säga emot och fnysa ilsket åt pappa. Men han brukade sträcka ut handen mot mig, som för att hejda mig, och sa med stadig men allvarlig röst:
Och säg inte ett ont ord om min fru!
Då blev jag tyst, för jag älskade honom så mycket. Och mamma också. Väldigt mycket.
Det var bland annat för att jag visste hur de blivit man och hustru. Pappa berättade för mig i hemlighet för mamma. Och mamma också i hemlighet, fast för pappa då.
Mamma gick på universitetet, första året. Hon var förlovad med någon Erik. En dag tog Erik med sig sin vän Börje på en dejt med mamma Börje hade just anlänt till Stockholm och visste inte vad han annars skulle hitta på en kväll i stan. Så Erik bjöd honom, de var tre på dejt.
Erik presenterade Börje för min framtida mamma. Och Börje, det var ju min framtida pappa.
De gick omkring hela kvällen. Först strosade de i Humlegården, senare smet de upp på taket till en gammal paviljong för att slippa betala för biljetterna till en skrattretande film som visades i den öppna sommarbion. Det där med taket det var pappas idé (Erik hade aldrig kommit på det själv!). Och det var pappa som drog upp mamma på taket, stark och bredaxlad redan då. Inte som Erik, som jag aldrig träffat men ändå förstod att han var en spinkisinte alls som min pappa.
Erik försökte glänsa hela kvällen, drog vitsar, läste dikter, berättade om hur de skulle leva när de var klara med universitetet. Pappa sa inte ett ord, lyssnade bara och suckade (det berättade mamma). Och när alla skulle skiljas åt, höll pappa mammas lilla hand i sina stora, varma labbar och sa:
Maj! Du behöver inte honom. Gift dig med mig istället.
Mamma blev förskräckt och frågade chockat:
När då?
Imorgon, svarade pappa genast, fullt koncentrerad (tror jag). Och för att verkligen slå huvudet på spiken (och för att snuva Erik!), lade han till:
Vi kommer få en son du och jag. Vi ska älska honom otroligt mycket, så mycket att vår kärlek till varandra bara växer. Och vi ska döpa honom till Oskar. Efter kung Oskar.
Okej, sa mamma direkt, och så gifte de sig.
Erik var bestman på bröllopet.
Sen tog mamma och pappa examen och flyttade tillsammans norrut, till Kiruna, eftersom båda, enligt examensbeviset, var geologerkartografer. I fjällen fick de sin allra första lägenhet, ett förråd som föreståndaren för gruvan ordnade om till bostad åt de nyanlända specialisterna.
En dag föddes efterlängtade Oskardet var jag. Båda älskade mig, precis som pappa lovat mamma.
Pappa övertalade ridklubben att låna ut den gamla hästen Maja för att köra mamma och mig hem från BB.
När vi tre kom fram till vårt nya lilla förråddet berättade pappastod Erik där utanför klubben, omslingrad med ett galvaniserat badkar för småbarn. Han hade lyckats få tag på det genom någon mycket bekant, och länge var det både min badbalja och, i början (det sa mamma), min säng. I badbaljan la mamma en stor fjäderkudde hon fått av sin mamma i bröllopspresent, med ett lakan över. Där låg jag. När jag skulle badas, la mamma kudden i mammans och pappas säng så länge, och så fick jag bada.
Pappa skyndade från jobbet för att hinna vara med på badandetinte av hästen, utan av sonen. Han höll mitt lilla huvud (det berättade mamma), och hon tvättade prinsens kropp.
Någon kung blev jag inte, men geolog som mina föräldrar, det blev jag i alla fall, och jag tror jag gjorde ett hyfsat jobb.
Det märkligaste är att min fru hon är också geolog. Vi träffades på jobbet efter universitetet. Mamma blev genast förtjust i min Anna. Och pappa också. När de hälsade på oss eller vi på dem, brukade jag och pappa gå ut på balkongen för att röka, och då sa han:
Ja du, vet du, jag har haft tur i livet två gånger: första när jag träffade din mamma, andra gången när du gifte dig med Anna. Ta väl hand om henne, hon är ju också, liksom vår mamma, en flicka
Pappa gick bort oväntat en natt. Mamma förstod genast och vaknade
Efter det åldrades hon snabbt och började glömma mycket. Hon glömde till exempel att pappa inte fanns längre. Även när vi tog hem henne till oss, satt hon vid fönstret och väntade på att pappa skulle komma hem från jobbet. Och ända fram till sitt sista dygn lagade hon sina fantastiska pannbiffar precis som Börje gillarEn dag, när solen bröt igenom de tunna gardinerna hemma hos oss där mamma bodde på sin ålders höst, hörde jag henne viska mitt namn där hon satt i köket och skalade potatis fast hon glömde hur många vi var till middag. Jag gick in till henne och såg henne le mot mig med ett obekymrat ansikte, precis som förr.
Oskar, sa hon, vet du om pappa har nyckeln? Han kommer nog snart. Vi får inte glömma att sätta på kaffet. Han blir alltid glad då.
Då, just i det ögonblicket, såg jag i hennes ögon att hon inte längre var vilsen eller gammal, utan hon var Maj, nygift med Börje, och allt låg framför henne. Och jag, deras son, stod mitt emellan då och nuoch kände plötsligt inte sorg utan en stilla tacksamhet. Tacksam över badbaljan, över fjäderkudden, över varje gång pappa lade händerna mellan sina knän och över att mamma aldrig slutade vänta på honom.
Så småningom lämnade mamma oss också, men jag visste, när hon slutligen somnade in hos oss och det var alldeles tyst, att hon och pappa äntligen gick hand i hand, över Humlegårdens gräs, mot sommarbion, med ett leende som bara den har, som varit älskad hela sitt liv. Jag och Anna tände ett ljus för dem där hemma, och när vår dotter frågade varför farmor alltid satte på kaffe i onödan, sa Anna lugnt:
För att ibland väntar vi på någon även när vi redan har dem i hjärtat.
Och jag tänkte: Vi är alla någons unge, en gång buren i famn, älskad, saknad, ihågkommen. Och under kvällarna, när fjällen blir blå utanför fönstret och kaffedoften smyger sig ut i köket, vet jag att min mamma och pappa fortfarande är här. För sådana kärlekshistorier slutar aldrig egentligende byter bara plats, från verkligheten till minnet och vidare, från generation till generation.
