Jag är tacksam över mitt beslut att inte skaffa barn. Nu är jag sjuttio år gammal och ångrar det inte ett ögonblick.
Jag befann mig i väntrummet hos en hudläkare, där jag satt på en grön plaststol och väntade på min tur. Bredvid mig satt en kvinna med snövitt hår och skarpt markerade ögonbryn. Vi började prata, som om vi redan kände varandra fastän vi aldrig hade mötts. Hennes röst var varm, nästan som om tonerna studsade mot väggarna och svävade iväg utan mål. Samtalet förändrade någonting inuti mig, lät tankarna skifta färg.
Jag förundrades över hennes eleganta stil. Hennes stickade tröja var koboltblå och hon bar tunna glasögon med guldramar. Spontant tänkte jag att hon måste vara omkring femtio, men efter en stund berättade hon att hon fyllde sjuttioförsta förra fredagen. Det var svårt att förstå, för hon utstrålade vitalitet på ett sätt jag inte sett hos någon i hennes ålder.
Hon hette Maj-Lis Sundström. Maj-Lis hade varit gift två gånger. Efter första äktenskapets slut, när hon fortfarande var ung, bestämde hon sig för att aldrig få barn. Det var ett beslut fött i drömmen, som en känsla man vaknar med men inte kan förklara.
Hennes dåvarande man visste om hennes val från början, men efter trettio började han prata om en riktig familj med barn och picknickfiltar vid Mälaren och kottplockning i skogen. Något sådant låg aldrig för Maj-Lis. Modersinstinkten var en främmande fågel som aldrig ville slå sig ner hos henne.
Det var lättare att skilja sig än att svika sig själv, sa hon och log snett. De gjorde det utan ilska eller drama, endast med den milda känslan av att stiga ut ur ett tåg på rätt station.
Andra gången gifte hon sig med en man som hette Björn. Han hade en dotter från sitt första äktenskap och ville inte ha fler barn. Ämnet barn dök aldrig upp; de fångade abborrar tillsammans på landet och sjöng Bellmansvisor sena kvällar på balkongen i Solna. Men glädjen slogs sönder när Björn gick bort i en bilolycka, och Maj-Lis blev ensam kvar med kaffemuggar och halvlösta korsord.
Hon berättade att ensamheten inte störde henne. Den var som ett mjukt duntäcke, inget hon behövde krypa undan för. Hon var lycklig över sin frihet, glad att inte behöva kompromissa med någon annans önskningar. Maj-Lis är säker på att hon aldrig kommer ångra sitt val, det är som att hon bär ett hemligt frö av frid inom sig.
Vännerna i hennes umgängeskrets, de som räknade med att barnen skulle komma till undsättning när de blev gamla, suckar och ser på regnet som rinner nedför fönstren. Deras vuxna barn har egna liv nu, bor i andra städer, glömmer att ringa när drivorna ligger tunga mot farstubron. Så blir det, sa Maj-Lis. Just därför gjorde jag som jag gjorde. Jag har aldrig ångrat mig.
Hennes dagar fylls av promenader runt Djurgårdsbrunn, korsord i köket och resor till Gotland. Inget saknas. Avsaknaden av barn är som en tom plats på kaffebrickan som ingen behöver fylla.
Och ett glas vatten?
Någon kommer alltid med det, skrattade hon. Medan vännerna satte sprätt på pengarna till sina barn, stoppade jag mina kronor i madrassen. Nu räcker sparkapitalet gott och väl för att betala hemtjänsten hela livet om det behövs! sa hon och log, som om hon drömde det hela.
Vad tänker ni om det? Kan ni känna igen er i min drömlika logik, eller ser ni på livet annorlunda?
Jag är glad att jag valde att inte skaffa barn – nu är jag 70 år och ångrar det inte ett dugg
