Gunilla hade varit älskarinna. Hon hade inte haft tur med äktenskapet. Hon blev kvar bland ogifta kvinnor tills hon fyllde trettio, och då bestämde hon sig för att ändå försöka hitta en man. Att Per var redan gift visste hon inte till en början, men snart berättade han själv om det när han märkte att Gunilla börjat fästa sig vid honom och blivit förälskad. Men Gunilla uttalade aldrig ett enda klagomål till Per. Tvärtom, hon klandrade bara sig själv för den här relationen och sin svaghet för honom. Hon kände sig otillräcklig, som om det var hennes fel att hon inte hittat en egen fästman i tid, och nu gick tiden obönhörligt.
Ändå var hon en fin kvinna: inte någon skönhetsdrottning men söt, lite rund om höfterna vilket nog fick henne att se äldre ut än hon var. Förhållandet med Per ledde ingenstans. Gunilla ville inte fortsätta vara älskarinna, men förmådde heller inte lämna honom. Hon var rädd att bli ensam.
En dag kom hennes kusin Simon oväntat på besök. Han var på affärsresa i Stockholm och passade på att titta in till Gunilla några timmar, de hade inte setts på länge. De åt lunch i köket och pratade om allt möjligt, som när de var barn, och förstås om livet nu. Gunilla berättade ärligt om sitt trassliga kärleksliv och grät en liten stund.
Då dök grannen Elsa in och bjöd över Gunilla en kort stund, hon ville visa sina senaste inköp. Gunilla gick över till Elsa i tjugo minuter. Just då ringde det på dörren. Simon gick för att öppna, han trodde att Gunilla kommit tillbaka, eftersom dörren inte var låst. På tröskeln stod Per. Simon förstod direkt att det var Gunillas älskare. Per blev ställd av åsynen av en storvuxen man i träningsbyxor och linne, tuggande på en macka med falukorv.
Är Gunilla hemma? var det enda Per fick fram.
Gunilla är i duschen, svarade Simon snabbt.
Förlåt, vem är du? fick Per ur sig förvånat.
Jag är hennes sambo. Tills vidare. Varför undrar du? Simon steg närmare och tog tag i Pers jackslag. Är du den där gifta snobben hon berättat om? Hör du min vän, ser jag dig här igen så åker du utför trappan, förstod du?
Per, som nu tagit loss Simons hand, flydde snabbt nerför trapphuset.
Strax därefter var Gunilla tillbaka. Simon berättade om besöket från hennes vän.
Vad har du gjort, Simon? Vem bad dig?! utbrast Gunilla i tårar. Han kommer aldrig mera.
Hon satte sig på soffan och gömde ansiktet i händerna.
Nej, han kommer inte tillbaka, och vet du, det är lika bra det. Sluta vara ledsen. Jag har faktiskt en jättebra karl i åtanke åt dig. En änkling hemma i vår by. Kvinnorna flockas kring honom efter att hans fru dog, men ännu har han hållit sig undan. Han verkar vilja vara ensam en tid. Lyssna på mig. När jag är klar här i Stockholm så hämtar jag dig, och så åker vi till byn tillsammans. Jag ska presentera er.
Men hur skulle det se ut? utropade Gunilla förvånat, nej, Simon, det går inte. Jag kan inte bara åka till någon jag inte känner… det vore så pinsamt. Nej.
Pinsamt? Nej, du, det är mer pinsamt att dela säng med någons annans make än att träffa en fri man. Ingen tvingar dig till något, vi ska ändå fira min fru Linneas födelsedag där.
Några dagar senare var Gunilla och Simon i byn. Simons fru Linnea hade dukat upp i trädgården vid bastun. Grannar, vänner och Simons gamle vän och änkling, Anders, hade samlats för kalas. Grannarna kände förstås redan Gunilla, men Anders såg hon för första gången.
Efter den varma tillställningen återvände Gunilla till staden. Hon tänkte för sig själv att Anders var väldigt tystlåten och ödmjuk. “Han sörjer säkert fortfarande sin fru. Stackars man. Få har så mjuka hjärtan,” funderade Gunilla.
Veckan därpå, en söndag, ringde det på dörren hos Gunilla. Hon väntade ingen och blev därför väldigt förvånad när Anders stod där med en påse i handen.
Hej, Gunilla. Jag är bara i stan över dagen för att handla lite. Eftersom vi nu är bekanta, tänkte jag titta förbi, sade Anders lite förläget, med en förberedd fras.
Gunilla bjöd genast in honom. Hon blev både förvånad och lite rörd av hans besök men bjöd honom på te, långsamt började hon inse att det inte var någon slump att han kom.
Fick du köpt vad du behövde? frågade Gunilla.
Ja, allt finns i bilen. Det här är till dig. Anders tog fram en liten bukett tulpaner och räckte henne.
Gunilla tog emot buketten och hennes ögon lyste upp. Ovanför deras te slog de av en pratstund om vädret och priserna på Hötorgets marknad. När tekopparna var tomma tackade Anders för sig och gjorde sig redo att gå. I hallen tog han på sig kavajen långsamt, satte på sig skorna, men stannade plötsligt vid dörren, vände sig om mot Gunilla och sade:
Om jag nu går utan att säga det här, skulle jag förlåta mig själv. Gunilla, hela veckan har jag bara tänkt på dig. Jag menar det verkligen. Du har fastnat hos mig. Kunde knappt vänta till helgen för att få träffa dig. Simon gav mig din adress…
Gunilla rodnade och sänkte blicken.
Men vi känner ju knappt varandra… svarade hon.
Det ordnar sig, ordnar sig. Det viktigaste är väl om du tycker illa om mig? Får jag säga du till dig? … Jag vet att jag kanske inte är något drömfynd, dessutom har jag en liten dotter på åtta år, just nu är hon hos farmor.
Anders var märkbart nervös, händerna skakade lätt.
En dotter Det är väl bara fint. Det är lycka, sade Gunilla drömmande. Jag har alltid önskat mig en dotter.
Uppmuntrad av Gunillas ord tog Anders hennes händer och drog henne intill sig för en kyss.
Efter kyssen såg Anders på Gunilla. Det glittrade tårar i hennes ögon.
Tycker du jag är otrevlig? frågade han osäkert.
Nej… tvärtom. Jag trodde aldrig jag skulle känna så här. Det känns skönt. För en gångs skull stjäl jag inte från någon annan…
Från den dagen började de träffas varje helg. Två månader senare gifte sig Gunilla och Anders och blev sambor i byn. Gunilla fick jobb på förskolan. Ett år senare föddes deras dotter. Så växte två små flickor upp i deras hem, älskade och lika mycket barn till båda. Kärlek och värme räckte till alla. Och Gunilla och Anders blev bara yngre av lyckan, deras kärlek blev starkare med åren, som ett gott svenskt vin på fat.
Vid familjefester kunde Simon glimta åt Gunilla:
Nå, syrran, vilken karl jag fixade åt dig ändå! Du bara strålar. Man ska lyssna på brorsan han vill ens bästa!
Livet visade Gunilla att sann lycka kommer när man vågar släppa taget om det som skadar, och öppna sitt hjärta för en ny början och att kärlek kan gro där man minst anar det, bara man ger vänligheten och livet en chans.
