Kära dagbok,
Idag stormade min dotter Maja in genom dörren, rosig om kinderna och utbrast:
Mamma, pappa! Jag ska gifta mig! Erik har friat och jag svarade ja direkt, utan att tveka!
Jag stod nästan och tappade kaffekoppen. Min flicka, så vuxen nu!
Oj, Maja, tänk att du är så stor redan, sa jag glatt och sneglade på min man Arne, som satt lika lugn som alltid men ganska tyst och eftertänksam.
Men såklart, svarade Maja. Jag är ju klar med gymnasiet och jobbar nu i Uppsala. Erik jobbar också, så vi tänkte att det var dags att slå till.
Erik är en lugn, vettig kille föräldrarna har träffat honom flera gånger. Han bor med sin mamma, Birgitta, i en trea i centrum. De har det inte fett, och vi har inget emot honom.
Jag och Arne tog på oss att ordna bröllopet. Vi bor ju ute på landet i Uppland och har vår ekonomi och egna odlingar, även om Erik lyckats lägga undan lite. Men Arne sa:
Erik, spara dina pengar till lägenheten, killen. Vi ordnar festen tillsammans med Majas mamma. Kanske kan din mamma hjälpa till om hon vill.
Birgitta svarade snabbt:
Jag har tyvärr inget, har dragit runt på egen hand så länge! Kan nog bara bidra med lite presenter.
Jag klandrade henne inte, men innerst inne tvekar jag alltid när det gäller Birgitta. Bröllopet blev på ett café enkelt, men varmt och fint.
Ganska snart ville Maja och Erik köpa en lägenhet i Uppsala. Första insatsen la vi till största delen ner Birgitta förklarade än en gång att hon satt fast i lån och krediter.
Det dröjde inte länge förrän lilla Elsa föddes. Jag och Arne åkte regelbundet från vår by utanför Tierp, ofta med mjölk, ost, potatis, morötter och kött till dottern och barnbarnet.
Ibland ringde jag Birgitta:
Ska vi gå ihop och köpa något ordentligt till Elsa nu när hon växer så fort?
Men Birgitta svarade alltid:
Nej, Lisen, jag har verkligen inga pengar, du vet hur det är att vara ensamstående pensionär…
När vi firade Majas födelsedag häromåret hade vi med oss mat och presenter som vanligt. Birgitta räckte över ett kuvert med tusen kronor, medan vi gav fem tusen. Jag tänkte inte så mycket på pengarna, men det stack ändå till att hon aldrig hjälpte till.
På kvällen muttrade jag till Arne:
Varför är det alltid vi som ställer upp, och Birgitta gör ingenting? Hon har alltid något sorgligt att säga. Livet är tufft för alla, men man får kavla upp ärmarna! Hade du velat ha en lat fru som bara gnäller? Jag har då aldrig legat på soffan!
Arne bara lyssnade och stirrade på sin kaffekopp.
Det som förbryllade mig var ändå Birgitta såg alltid så välvårdad ut, nyklippt och med målade naglar. Undrade ändå varifrån pengarna till det kom.
Men Arne överraskade mig:
Det är väl bra om kvinnor tar hand om sig. Birgitta är ju pigg och fräsch för sin ålder!
Det gjorde mig bara argare.
Ja, det är väl enkelt när man bor i lägenhet, har all tid i världen och inget eget hushåll att sköta! Jag sliter hela dagarna och du skyller minsann inte på att du vill hjälpa till mer!
Han sa inget han var van nu.
Det mesta fortsatte i samma gamla hjulspår. Jag drog det mesta hemma, Arne körde lastbil och hjälpte till när han ville.
När Elsa fyllde tre började hon i förskolan men blev sjuk ofta, så Birgitta ställde upp som barnvakt.
Det är klart jag kan passa henne, jag är ju pensionär! sa Birgitta.
Jag tackade Gud att hon äntligen bidrog lite.
Men snart märkte jag hur Arne började åka in till Uppsala lite oftare än vanligt.
Lisen, packa ihop lite potatis och ägg så tar jag det till Maja, måste ändå in till stan för att köpa bildelar.
Jag var glad att han hjälpte, det är dyrt i stan. Men när han började bli borta länge funderade jag.
En dag slog det mig som en blixt:
Herregud, min Arne har fått upp ögonen för Birgitta!
Jag måste göra något.
Nästa gång Arne skulle åka med mat, sa jag:
Jag följer med! Saknar Elsa, och vill kolla på lite i butikerna.
Jag såg direkt att Arne blev dyster i bilen.
Vi ringde på hos Maja, och dörren öppnades av Birgitta i sidenmorgonrock och läppstift. Hon blev stel när hon såg mig.
Vi lekte med Elsa, drack kaffe och åt kanelbullar. Vid köksbordet såg jag hur Birgitta kastade blickar mot Arne, och han besvarade dem.
Jaha, de sitter och flörtar öppet, tänkte jag, men satt tyst och betraktade.
Plötsligt ville Arne gå ut och ta luft. Birgitta drog efter andan när han gick.
Nu gick jag rakt på sak.
Birgitta, sluta spela martyr och låtsas vara så hjälplös. Jag ser precis vad ni håller på med. Du ska ge fan i min man! Om du vill ha någon i sällskap ta och skaffa dig en egen karl, men låt Arne vara. Skäms du inte?
Birgitta hade faktiskt inte väntat sig det, hon blev så röd att jag fick hålla mig för skratt.
När vi gick ut sa jag åt henne:
Tror du jag är dum och blind? Tror inte det.
På väg hem sa jag till Arne:
Nu blir det inga mer soloturer till Birgitta! Jag har sett nog, och du vet hur jag är säger jag nåt så menar jag det.
Arne försökte slingra sig:
Men Lisen, inte är det som du tror…
Jaså? Nåja, då har du inget problem med att åka tillsammans med mig varje gång framöver!
Senare ringde Maja, irriterad.
Mamma, varför var du taskig mot Birgitta? Hon hjälper oss jättemycket! Att du är svartsjuk på pappa det är väl barnsligt…
Jag blev arg och förklarade:
Lyssna här, du är ung ännu. Men vad skulle du säga om din man tillbringade så mycket tid ensam hos någon annan kvinna? Det handlar om respekt. Jag har alltid ställt upp för dig, och om det behövs tar jag hand om Elsa själv!
Sen blev det tyst från Birgitta. Om Arne ska till Uppsala idag, säger han alltid till och ofta föreslår han att jag följer med. Nu är han mer hjälpsam på gården, och ibland får jag till och med honom att vila och dricka kaffe med mig på trappen.
Jag tänker för mig själv:
Det är nog bäst för män att ha händerna fulla och kvinnan nära om hjärtat. Och nu har jag till och med tid över att ta hand om mig själv varför skulle jag vara sämre än någon annan?
Tack livet, och tack till er som bryr sig om oss. Må solen alltid skina över er!
