Jag städade huset, klädde mig fint, dukade bordet – men ingen kom. Men jag väntade på min dotter och svärson till slutet.

När lilla Linnéa bara var sex år gammal gick min hustru bort. Efter det blev ingenting sig likt. Vid min frus begravning stod jag där och lovade henne att ta hand om vår dotter och älska henne för oss båda, så länge jag levde. Min Linnéa växte upp till en klok flicka. Hon skötte skolan duktigt, hjälpte mig hemma och lagade mat nästan lika gott som hennes mamma riktig husmanskost, så att man kunde slicka sig om fingrarna.
Med tiden började Linnéa studera vid universitetet i Uppsala. Studierna blev tyngre och betygen sjönk, men för mig spelade det ingen roll hon arbetade dessutom extra och fortsatte hjälpa till hemma i huset. Sedan lärde Linnéa känna Gustav, och efter ett tag presenterade hon honom för mig. Han verkade vara en bra kille, och jag blev uppriktigt glad när barnen berättade att de ville bo kvar hos mig efter bröllopet.
Men det var just efter bröllopet som allt förändrades. Min svärson blev snart burdus och respektlös, han höjde rösten mot mig för allt och inget…
Så när Linnéa föreslog att vi skulle sälja vårt lilla radhus med två rum och köpa en större lägenhet i Stockholm, satte jag ett villkor: bostaden skulle stå på mitt namn i folkbokföringen. Som väntat blev Gustav arg och tyckte att jag inte litade på honom. Men jag hade inget att dölja. Jag sade rent ut: jag behöver en garanti för att inte bli utkastad på gatan när jag blir gammal. När min tid är ute blir bostaden er och ni kan göra vad ni vill med den.
Min dotter och svärson packade ihop sina ägodelar, kallade mig både det ena och andra, och två dagar senare flyttade de till stan.
Efter det glömde Linnéa mer eller mindre bort att jag fanns till. Ändå hoppades jag innerst inne att min dotter en dag skulle förstå mig och sluta vara arg. Några månader efter vårt gräl fyllde jag sextio. Jag var nästan säker på att Linnéa skulle dyka upp och överraska mig, så jag städade huset grundligt, lagade hennes favoriträtter, klädde mig fint och satte mig i köket för att vänta. Dagen gick långsamt; jag satt där vid bordet och spanade ut genom fönstret, i hopp om att se grinden öppnas och Linnéa stiga in.
Jag väntade tills kvällen kom. Till slut bytte jag om, gick och lade mig, lät maten stå kvar på bordet, grät i ensamheten, talade med min hustrus fotografi och minns knappt när jag somnade. Var min dotter verkligen så arg på mig att hon inte ens ville ringa och gratta på min dag? Eller hade något hänt henne? Nej, tänkte jag inte min Linnéa, hon skulle väl aldrig glömma sin gamla far på det här viset…