Matilda kunde inte fatta vad som hände med henne. Hennes make, den enda hon betraktat som sin trygghet och sitt stöd, hade idag sagt: Jag älskar dig inte. Chocken var så stor att hon bara stod kvar, stelt uppgiven, medan han sprang omkring och packade sina saker, slamrade med nycklar och muttrade. Som om det inte redan räckte. Hennes pappa hade nyligen plötsligt gått bort, och trots sin egen sorg var hon tvungen att ta hand om sin gråhåriga mamma och lillasyster bara 18 år och blev handikappad efter en svår hjärnskakning. De bodde i grannstaden. Sonen Erik hade just börjat i första klass. I juni lade hennes arbetsplats ned. Hon stod utan jobb. Och nu utan make.
Matilda satte sig vid köksbordet, höll händerna om huvudet och brast ut i gråt.
Gud, hur ska jag klara det här? Hur ska jag orka leva? Oj, Erik! Jag måste ju springa och hämta honom från skolan!
Det vanliga vardagsansvaret tvingade henne att resa sig och gå.
Mamma, har du gråtit?
Nej, Erik, det har jag inte.
Saknar du morfar? Mamma, jag saknar honom så mycket!
Jag saknar honom också, älskling. Vi måste vara starka. Morfar var alltid stark. Han har det bra nu hos Gud, oroa dig inte! Han får vila nu, han har aldrig vilat i sitt liv.
Var är pappa?
Pappa? Han är nog på jobbresa igen. Hur har det gått i skolan?
Man måste leva vidare. Älskar inte? Det går inte att tvinga någon. Något måste ha undgått henne i all röra.
Medan Erik lekte med sina små plastfigurer efter maten tjuvtittade Matilda i makens laptop, som han lämnat hemma. Hon hade aldrig gjort det förut, men e-postens inlogg satt uppe i vänstra hörnet. Han hade inte hunnit radera sin sista konversation. En annan kvinna. Kärlek upp till öronen. Och plötsligt var hon den oälskade. I tio år hade hon varit hans solstråle. Efter åtta års kamp för att få barn hade han börjat kalla henne vår mamma.
Allt hade förändrats. Det måste hon lära sig leva med. Först gällde det att hitta jobb. Hennes högskoleexamen betydde inget för Arbetsförmedlingen, och de där några hundralapparna i a-kassa räckte ingenstans.
Vad hade egentligen hänt? Hur kunde hennes ansvarstagande och omtänksamma make bli så främmande på ett ögonblick? Hon fann bara en förklaring: han var tokig. Det lilla hus de sakta byggt upp tillsammans stod halvfärdigt. Tur att de ändå hade tak över huvudet och ett rum nog för dem tre.
Ett jobb som jag behöver dig nu, mumlade Matilda och höll tillbaka tårarna. Men det fanns inte tid att deppa ihop. Hon måste skaffa jobb.
Sökandet tog flera dagar. Utan resultat. Att Erik just börjat skolan och det faktum att hon nu var ensamstående minskade hennes chanser ännu mer. En kväll ringde hennes vän Oskar:
Matilda, har han inte kommit tillbaka?
Nej.
Skulle du kunna tänka dig att jobba i lagret hos oss?
Är du allvarlig?
Ja, jag vet allting är tufft efter Daniel stack. Det är deltid, så du kan hämta Erik på fritids eller ordna med skolbarnsomsorg. Lönen är 25 000 kronor i månaden. Det är inte mycket, men bättre än inget. Vi kommer förbi i morgon med lite potatis, lök och en kyckling.
Oskar, jag har ju höns. De ger oss mat och ägg.
De ska ni ha kvar. Hönsen slaktar man inte.
Tack snälla. Hur mår Elin?
Hon kämpar på. Hon är stark. Alltid varit.
Sådan är Oskar alltid. Frun Elin hade gått igenom en svår operation och får cellgifter, men Oskar har aldrig klagat på att allt faller på honom. Han har alltid ett leende. Matilda drog en suck av lättnad det fanns hopp om att överleva. Tack, Gud. Han sviker aldrig. Tack, Oskar.
Arbetsuppgifterna var tydliga och Matilda hittade stunder för sig själv, att gråta, tänka, försöka förstå vad som hänt.
Dagarna, veckorna, månaderna gick. Efter ett år märkte Matilda att hon kunde känna hunger, sova, skratta och glädjas åt Eriks framsteg. Smärtan över sveket från maken blossade upp när Daniel kom för att hämta Erik på helgerna. Hon hindrade honom inte deras relationer fick inte göra barnet olyckligt. Hon ville så gärna fråga vad som var fel på henne, även om hon förstod att det handlade om hans plötsliga förälskelse i en annan kvinna. Hon mindes någon replik från en gammal film: Kärlek räcker tills första kurvan, sen börjar livet. För henne var kärlek och liv oskiljaktiga. Men för honom?
Hösten bara fortsatte sommaren varm, med gröna träd och barns skratt på innergården, färgglada aster och krysantemum i blomrabatten. Den dagen när Matilda såg Mickes blick på sig kändes först som vilken dag som helst, möjligen värmde solen lite extra och radion från grannfönstret spelade högre, eller så var det bara dags för två ensamma själar att mötas, enligt ödet.
Fröken, får jag hjälpa dig? Man ska inte bära så tungt ensam!
Jag är van vid det.
Synd när en sådan vacker kvinna blir van vid att bära på tunga saker.
Hjälper du alla söta tjejer på gatan? Står du här och väntar utanför butiken?
Ja, jajamen. Nu har jag stått här i evigheter och äntligen såg jag en riktig skönhet.
Det gick inte att hålla sig för skratt. De skrattade tillsammans så de grät.
Micke, sa han och räckte fram handen medan det fortfarande glittrade i hans ögon.
Matilda.
Matilda, Matilda, någon annans fru, har du hört den låten?
Nej. Jag är ingen fru längre.
Det var då själva turen! Äntligen träffar man någon man drömt om, och så är hon singel. Är alla blinda eller galna?
Du har humor, det gillar jag. Men hur är det med allvaret?
Det finns där också. Matilda, ska vi gå på bio nån kväll, prata lite?
Jag kan inte, måste hämta min son från fritids.
Kan inte tro mina öron! Du har en son? Du ser ut som tjugo! Vilken fritids då?
Jag är trettiofem.
Samma här! Vilket sammanträffande. Men jag trodde verkligen att du var mycket yngre.
Och nu?
Nu försöker jag ta in det. Alla män vill ha en son, och så berättar du bara sådär att du är singel Var är pappan, då?
Jag vill helst inte prata om det nu.
Okej, vi släpper det. Men på helgen då? Kan ta med din son på någon barnfilm.
Han är med sin pappa då.
Matilda, jag vill inte vara jobbig. Men skulle du få ett par timmar över, ring mig. Här är mitt kort. Jag är barnläkare, hematolog.
Ett seriöst yrke om något.
Och ingen tid över för att ragga på kvinnor.
Tack, Micke. Jag hör av mig.
Jag väntar.
Vilken vacker höst det blev! Den var deras present. Solskenet fick löven att spraka i alla möjliga färger. Varma, fina dagar ledde dem ut i alla parker i staden. Och den sakta växande värmen mellan dem öppnade dörrar till något nytt som båda trodde varit omöjligt. En och en halv månad efter första mötet föreslog Matilda plötsligt själv att de skulle ta en fika efter jobbet.
Matilda, blir du arg? Jag vill inte komma hem till dig än. Det som händer just nu är för viktigt för mig, jag tar det i min takt. Litar du på mig?
Nästa helg åkte de till en liten stuga i naturreservatet, likt ett litet slott. Inne var det rent och hemtrevligt, men Matilda såg bara in i Mickes varma bruna ögon och försvann in i hans famn. Hon hade inte vetat att det djupaste mellan man och kvinna kunde vara så underbart.
Micke, var är jag? Vad händer med mig? Det känns som jag svävar. Aldrig varit så lycklig.
Du är magisk! Vilken tur jag har!
Efter ytterligare några månader blev det nästan omöjligt att skiljas åt.
Matilda, vill du gifta dig med mig?
Micke, skilsmässan går igenom i slutet av månaden.
Och direkt efter det blir du min fru. Jag vill inte riskera att förlora dig till någon annan.
Jag bestämmer själv över mitt liv. Jag har redan min älskling. Men låt oss slippa allt överdrivet. Vi bara gifter oss enkelt och du tar mig till vårt lilla slott.
Precis som du vill.
Oskar och Elin var deras enda vittnen. Mamma och lillasyster skickade en varm gratulation. Snart flyttade de in i Mickes tvåa och fixade tillsammans iordning det med värme och omtanke. Micke lade särskilt mycket krut på Eriks rum. De hade redan träffats flera gånger, men Erik, som såg sin mamma och pappa som två halvor av ett äpple, hade svårt att släppa in Micke.
Matilda, bli inte orolig nu, men ska vi inte ta och kolla blodprover på Erik? Han ser så blek ut.
Men Micke han har haft det jobbigt, det är allt. Det är tufft för honom med skilsmässan, han hade nog hoppats så länge på att vi skulle bli tillsammans igen. Jag har läst någonstans att skilsmässa är värre för barn än förlusten av en förälder.
Det stämmer, du är klok. Jag har själv varit barn när mina föräldrar skilde sig, och det var en katastrof. Men blodprover tar vi ändå, okej Erik?
Efter det kom Micke hem den kvällen med nedböjt huvud. Matilda förstod direkt något var fel.
Matilda, försök att inte bli rädd nu. Proverna visade förändringar i blodet hos Erik. Min magkänsla hade rätt. Tyvärr.
Orättvist. Ska hon verkligen behöva betala för sitt nyvunna lycka med så högt pris? Leukemi. Vilket fasansfullt ord.
Ett nytt liv började. Matilda tog tjänstledigt, för hon kunde inte föreställa sig att lämna Erik ensam med sprutor, dropp och provtagningar. Hon satt med honom, höll hans hand och viskade: Håll ut, min pojke! Du är stark, du har alltid varit min bästa vän. Vi har aldrig skilts åt och kommer aldrig göra det heller.
När hennes krafter var slut, skickade Micke hem henne för att vila medan han stannade hos Erik. Men det gick sällan att sova. Oftare låg hon bara och stirrade i taket.
Då ringde Daniel och krävde att hon skulle skriva ut sig själv ur huset de byggt.
Jag tar mig an min son själv. Han kan komma hem till mig, till mitt hus.
Du kunde hälsa på istället. Han behöver dig.
Kan inte nu. Åker på jobbresa.
Micke lade armen om Matilda när han hört:
Släpp det gamla. Vi bygger vårt eget nu.
Det svider ändå. Jag lade alla mina pengar i huset. Men Micke, vad spelar det för roll nu?
Tänk inte på det. All din energi hör hemma hos Erik. Jag finns här. Jag har alltid drömt om en familj. Gud vet det. Han tar inte ifrån mig er.
Hur ser proverna ut?
Vi gör allt vi kan. Än är det illa.
Matilda grät tyst. Så att Erik inte skulle märka.
Micke, vad händer med mig?
Du vet, det finns röda och vita blodkroppar, Erik. Dina blodkroppar slåss.
Vilka vinner?
De vita just nu.
Och sen?
Hjälp de röda!
Mamma, kan vi åka bort? Jag är så trött.
Matilda, det är en bra idé. Vi tar Erik till stugan. Det är vackert väder. Naturen gör honom gott.
Våren smyckade deras tillflykt med blommande buskar och träd. Tillsammans gick de i skogen, gladdes åt varje blomma och grässtrå. Men ibland blev Erik tyst och stilla.
Hur mår du, gubben min?
Mamma, stör mig inte. Jag slåss med mina blodkroppar.
Liten semester tog snabbt slut. Men Erik kom tillbaka till sjukhuset piggare än på länge, kinderna med lite färg igen.
Mamma, var är pappa?
Han är på jobbresa, vännen.
Alltid ute och reser nu Jaha.
Tillbaka på sjukhuset togs nya blodprov. Chefen för labbet kom själv.
Micke, var har ni varit?
Bara ute i reservatet här i närheten. Vad har hänt?
Allt ser bra ut. Det är remission. Han har finfina blodvärden!
Micke rusade in på rummet.
Erik, vad gjorde du där? Det ser bra ut! Gråt inte, Matilda, han håller på att tillfriskna. Vad gjorde du, vännen?
Pappa, du vet när du berättade om blodkropparna? Jag vann varje sjöslag med mina röda fartyg.
