Rickard, räkna inte korparna!
I flera dagar hade Rickard vägrat ta emot maten som Elin gav honom:
Men älskade lilla vän, det är ju samma pannbiffar som Lars-Erik brukade ge dig. Han kommer inte nu… Vänta inte, sa Elin och log svagt medan hon bredde ut armarna.
Alltihop såg märkligt ut. På den långa gula busshållplatsen hade bruksortens invånare tryckt ihop sig i klunga vid ena kanten.
Den andra sidan av hållplatsen låg tom, förutom en rufsig, rödhårig hund som låg utfläkt framför bänken som drottningen av en dröm…
Rickard gick snart in på sitt fjärde år och kände livet utan och innan, precis som sina fyra tassar. Hans dagar tillbringades alltid vid busshållplatsen utanför studenthemmet. Bakom det hummade fabriken, och därefter låg ett fält. Inte mycket att upptäcka längre Rickard hade redan nosat sig fram där många gånger.
Hur han fått namnet Rickard kunde den röda hunden inte riktigt minnas. Så hade några unga kvinnor från boendet börjat kalla honom, av sympati över en hunds vilsna öde, och de brukade sticka till honom matrester ibland. Men annars höll sig folk undan Rickard.
Han såg ingen i ögonen med sorgset tiggande blick, viftade inte på svansen för att fjäska… Rickard var inget sådant. Tre år gammal och redan som en butter gubbe, missnöjd med både folk och fågel. Hans osympatiska sätt skrämde ofta bort människorna.
Vad skulle han säga gott om dem? Om de flesta av dem? Absolut ingenting alls! De två unga kvinnorna, som gav honom mat, lät han nådigt slippa undan från sin dom.
Rickard gillade inte människor, han tyckte inte om korpar med avsmak såg han på när gråsparvarna tjattrade och badade i vattenpölarna.
Tiden då man var valp och litade blint på att varje människa ville klappa och kela med en var förbi. Hade försvunnit även för Rickard.
Folk, tänkte han, lät som korpar samma obehagliga ljud. Bråk uppstod vid hållplatsen, ryggsäckar knuffades, någon skrek åt hunden att flytta på sig.
Varför älska dem? Det fanns inget svar.
Med korparna var det en särskild historia. Dessa skamlösa tjuvar försökte norpa åt sig det lilla de boendekvinnorna lämnat åt Rickard.
Han kastade sig morrande mot fjäderfäna. Fåglarna fladdrade undan, samlades ihop, diskuterade, och lovade att ge motstånd nästa gång.
Så gled dagarna förbi. Rickard morrade åt korpar, räknade högt dem som ännu hade hela stjärtfjädrar, skällde ut tvåfotingarna.
På den gula hållplatsen var livet rätt okej egentligen inget palats, men det fanns skydd för vinden, regnet, och svalka i hettan. Det enda var att det alltid var för mycket folk…
Se där du, låg som en greve! Släpp fram mig till bänken, hörde han någon muttra, och plötsligt var en sko mitt i hans dröm.
Rickard öppnade ett öga. Skon försökte kliva över hans tassar, men Rickard, hållplatsens herre, var av en annan åsikt:
Vill du slåss? Vänta du bara
Rickard flög genast upp. Skon kämpade för att komma därifrån hel, men då dök räddningen upp: bussen rullade in.
Det Rickard avskydde mest var när människor slängde sig på bussen och undslapp rättvisa; så hade många fiender smitit undan.
Skon blev dock liggande ensam kvar vid hållplatsen, övergiven och livlös.
Så ska det gå! bestämde Rickard, nöjd med utgången. Långsamt gnagde han runt skon, bet, vände och bar iväg sitt byte till papperskorgen.
Elin, håll avstånd till den där galna jycken, muttrade en ljushårig kvinna och drog undan sin vän.
Helt vild är han, sa en karl med snus under läppen.
En fimp snuddade Rickard när den föll förbi soptunnan. Hunden brast ut i skall, mannen fräste och flydde till andra änden av hållplatsen…
*****
Nästa dag mötte Rickard återigen skons ägare, nu tillsammans med en annan person.
Där! skons finger pekade häftigt på Rickard, fastän mannen självt stod på betryggande avstånd Där är den där aggressiva hunden! Gör något åt honom!
Vad då? svarade den andre och ryckte på axlarna. Ni är inte först som klagar, men i vår lilla stad finns ingen djurkontroll.
Skons finger föll, men hans händer fladdrade i luften som en flaxande skata. Rickard låg stilla men lyssnade nyfiket.
Till slut började även den andre mannen skälla, och Rickard såg belåtet på dem. Kunde det bli bättre? Människor som skäller på varandra över honom!
Skons ägare tyckte sig se en nöjd flin i hundens ansikte. Men nej, sånt händer väl inte?
Jag vaktar studenthemmet, inte hållplatsen! ropade vakten och stegade därifrån, men vände sig om: Släng honom ett ben, så slutar han mota bort er.
Ett råd som sannolikt var välmenat.
Jaha! Ska jag ta hit halva lunchrummet också eller? svarade skomannen. Han kastade en sur blick på Rickard. Och du, var inte så stöddig! Kunde du inte ryta till?
Rickard, som uppfattade tonen, hjälpte glatt sin ovän in på bussen med ännu en runda skall.
Rickard ylade efter bussen, och det röda ansiktet på Lars-Erik, skons ägare, fortsatte skälla bakom det immiga glaset.
En ny dust gick inte att undvika Lars-Erik hade just blivit produktionschef på fabriken.
Allt var nytt och besynnerligt, framför allt med den där ilskna hunden. Och bilen, förstås, stod på verkstaden. Varenda morgon möttes han av vildsint skall från Rickard.
Från den dagen avskydde Rickard Lars-Erik mer än andra. Alla övriga tvåbenta försvann ur hans fokus.
Rickard väntade rastlöst varje morgon på den bekanta bussen och Lars-Eriks kliv.
När Lars-Erik till slut tröttnade på kollegornas skämt om hunden, bestämde han sig för att lyda vaktens råd: köpa en pannbiff i fabriksrestaurangen till Rickard.
Här! sa han, och lade ut sitt fynd bredvid hållplatsen, och såg på hunden som om han väntade sig ett under.
Rickard var redan redo att jaga bort skomannen, men doften av nystekt biff lockade honom närmare
Biffen sögs in som en dröm, och bara dammet på asfalten påminde om världens bästa smak. Rickard slickade sig om nosen och kastade en blick på honom: Är det allt?
Titta på dig! Äter du så fort, så slutar jag snart handla biff! Inte en chans att jag börjar laga sånt hemma, du…
*****
Nästa morgon blev Lars-Erik mycket förvånad.
Har Rickard slutat skälla på dig nu? skrattade Elin, den rödkindade sekreteraren.
Ja, Elin, han respekterar mig nu, sa Lars-Erik stolt, men sneglade undrande på Rickard.
Från och med nu blev Rickard van vid sin dagliga rikedom när Lars-Erik kom, kom också biffen.
Kanske, funderade Rickard, var inte alla människor lika dumma trots allt? Kanske skilde de sig ändå från korparna som grälade om glänsande kapsyler på morgonen?
Vintern smög sig sakta på. En morgon låg ett mjukt täcke över den gula hållplatsen. En isig vind ven in från fälten.
Enligt traditionen lade Lars-Erik sin biff och andra godsaker framför Rickards nos.
Den skakande hunden nosade på maten, och som vanligt var biffen borta innan han hunnit med. Något slags drömsk pannbiff!
Lars-Erik stod kvar en stund och betraktade den blaffiga röda pälsen.
Bussen, Lars-Erik, kom nu, sa Elin och drog honom i jackärmen, men mannen bara viftade bort henne.
Äh! muttrade han och vände tillbaka mot fabriken.
Lite senare smög en hand i svart handske fram och strök Rickard över ryggen. Hunden tittade försiktigt upp.
Fryser du, luffare? Nu är du inte lika stridslysten va? Lägg dig på kartongen här, det blir varmare Jag ställer den intill väggen. Här en till biff till dig.
*****
På lördagen stannade Lars-Erik hemma. Rabatterna framför huset, han köpt när han flyttat ut i stadens utkant, låg under snömassor. Kalla vindar virvlade snön genom luften.
Han stekte ägg och falukorv, åt frukost och hämtade snöskyffeln i garaget. Medan han skottade letade tankarna sig långt bort…
Han stannade och såg hur snöflingorna dansade runt. Lite släpigt muttrade han något för sig själv, slängde skyffeln ifrån sig och rusade ut ur trädgården.
På hållplatsen fanns idag inga människor. Rickard visste, ibland kom det nästan ingen folk vissa dagar. Bussen öppnade ändå sina dörrar, men bara några få steg av.
Sådana dagar kurrade Rickards mage extra högt. Kvinnorna från boendet syntes inte till
Rickard reste sig. Han visste att han borde springa långt mot den där butiken och husen där doftade det ibland av ett matpaket, om ingen gett honom något vid hållplatsen.
Han var just på väg att lämna sin kartong när bussen plötsligt stannade rakt framför nosen.
Vart ska du? Du vill väl inte försvinna i snöstormen?
Lars-Erik lade ut flera paket prinskorv framför Rickard. Hunden slukade dem snabbt, som om de skulle försvinna när som helst.
Inga biffar idag, matsalen är stängd, mumlade Lars-Erik. Men här är något mer
En stor kartong med en gammal filt inuti dök upp på hållplatsen.
Kom, kryp in där, det är åtminstone lite bättre
Och plötsligt försvann både snö och kyla för Rickard. Inuti honom spred sig något varmt. En märklig och ny känsla.
Rickard tänkte att ingen hade någonsin gjort något såhär för honom tidigare…
*****
Flera dagar i rad fortsatte Rickard vägra mat från Elin.
Men sötnos, det är ju samma biffar som Lars-Erik brukade köpa. Han kommer inte än, han är sjuk… Du kan sluta vänta, suckade Elin, uppgivet.
Rickard sänkte öronen och såg på henne.
Varje gång någon steg av bussen eller porten till fabriken öppnades hoppade Rickard till. Inte han…
Så kröp Rickard sorgset ner i sin kartong på filten. Korparna slogs om brödskalken strax bakom hållplatsen. Var och en ville gömma bytet på sitt hemliga ställe.
Rickard såg på dem och skällde dovt. Fåfänga fåglar! Han hade också ett hemligt gömställe ett hål under hållplatsen bakom soptunnan.
Han smög ut ur kartongen mot hålet. Han var inte som dessa dumma högljudda korpar som glömde sina gömda skatter. Där skon! Klart han minns den. En gång hatade han den intensivt. Och nu
Vilken känsla rev inombords? Han drog fram skon. Var är Lars-Erik? Rickard hade förstått vilket namn hans människa fått av andra. Hans människa…
Men var det vänskap? Kan man kalla sig hund om man fått en människa och sen tappat bort honom?
Rickard gav ett mörkt skall mot korparna. Något vaknade inom honom. Nog nu fick det vara nog! Inte mer med er!
Lars-Erik! Lars-Erik!
Rickard spetsade öronen och såg hoppfullt på kvinnan med telefon.
Dålig mottagning… Jag kliver på bussen nu. Tog med pärmen du ville ha för signering…
Elin slog sig ned i sätet utan att lägga märke till den röda svansen som smög sig in som en drömsk skugga efter henne
*****
Hunden och hoppet såg på flickan när hon ännu en gång ropade namnet på hans människa.
Elin drog sjalen tätare om halsen och hoppade av bussen. Rickard efter. Han bar skon i käkarna.
Humöret var oväntat lätt. Vem hade sagt att vita snötäcken var kalla och hemska? Hur fint knarrade det inte under Elins stövlar.
Elin tryckte på dörrklockan och snart hördes den bekanta rösten. Hunden började skälla. Elin, som knappt märkt honom under färden, halkade till och ramlade när mappen föll i snön…
Lars-Erik, hjälper du mig upp innan du börjar krama hunden?
Lars-Eriks blick såg ut att lysa bakom tårarna.
Är det du som kommit till mig? Kom du hit? Jag ser ju att du tagit med dig en present va? upprepade han, drog Rickard till sig med ena armen och höll skon med andra.
Elin kom förstås upp igen, och bjöds både på te och värme.
Men Lars-Erik, varför tog du inte hem hunden tidigare? Så mycket plats i huset…
Jag var rädd, suckade Lars-Erik. Jag var ensam så länge, förstår du? En hund det är ansvar, det är som en liten familj… Nu släpper jag honom aldrig. Så fort jag blir frisk ska jag lära mig laga biff!
Då blir det stormning, skrattade Elin och skakade på huvudet. Tur att Rickard själv bestämde sig för att komma då.
Och Elin dolde sitt leende bakom tekoppen, medan vinden virvlade drömskt förbi fönstret…
Jack, räkna inte kråkorna! Flera dagar i rad har Jack vägrat äta den mat som Ludmila erbjöd honom:…
